www.larare.at

Språkfrågor

-

För att bli bättre på språk är det bra att se till andras misstag och framför allt tveksamheter vad gäller språkbruk. Därför har jag sammanställt en rad frågor som dykt upp i arbetet med språk, vilka är samlade här: Språkfrågor .

Har du någon fråga som inte finns med mejla den till mig så lägger jag upp den så att andra kan ha glädje av ditt inlägg. Kontaktuppgifter hittar du här .

Förslag på övning: Välj tre, fem, tio eller femton frågor. Förklara det språkliga dilemmat (felet) och ge egna exempel. Byt frågor med varandra och läs varandras arbeten.

Läs mer om vanliga språkfel

 

 

Språkfrågor / Inspiration
  

DN:s Fråga om språket - Här kan du se ett exempel ur DN

Fråga: "Varför ska vi ”vårda” språket?" Jag läste detta i DN:s Fråga om språket: ”Det tycker vi språkvårdare på DN också…” Jag undrar varför alla har denna iver att ”vårda” språket när språket vi i dag använder är det som kallades för dåligt språk av generationen före oss. Skulle det inte vara bättre att utveckla språket i stället för att vårda och bevara det, skulle man gjort så innan vår tid hade vi fortfarande gått på dass, tittat på fjärrsyn och färdats på velociped. Så för att göra min fråga kort: Blir språket bättre av att man vårdar det?" / Jim Engström

Svar: Ja, det var ju också en fråga! Nu är det inte så att vi är konservativa perukstockar och språkkramare i den meningen att vi för död och pina motarbetar kreativa nyord och det personliga tilltalet i tidningsspråket. Däremot försöker vi hålla igen på flödet av anglicismer, vilket inte alltid är lätt. Men jag kan hålla med om att man kan tolka ”vårda” på olika sätt; när jag var liten ingick i ett vårdat språk att vara artig och inte svära. Kanske skulle ”språkgranskning” bättre beskriva vår verksamhet då vi även ägnar en stor del av tiden åt att kontrollera fakta. För övrigt går jag fortfarande på dass när jag är i min stuga på sommaren." / Franciska Mouyem

 

Språkfrågor / "relation till..." eller "relation med..."?

Skriver man:

Sonens relation till sin far.

eller

Sonens relation med sin far.

Svar:

Båda går att använda, men är man petig som jag väljer man den sistnämnda eftersom den är mer exakt. Man har en relation tillsammans med någon, men då saknar den "riktning"; alltså blir det tydligare att sonens relation riktar sig emot fadern. Skriver man "...med sin..." kan det handla om deras relation till någon annan, t.ex. modern. Alltså de delar relation.

 

Språkfrågor / enda och ända?

  

Vilken stavning använder man: enda och ända? Och vad betecknar de olika orden som låter så lika?

Svar:

Ende/Enda = ensam i sitt slag, bara en. Enda har med antal att göra.

Exempel: inte en enda apelsin kvar eller du är den ende jag kan älska

Ända = yttersta delen av någonting. Understryker riktning el rörelse. Man ska vara lite försiktig med detta ord eftersom det också kan betyda bakdel, rumpa och stjärt.

Exempel: ända fram till..., ända till skolan, trådända..., jag har ont i ändan efter att ha ramlat

Men ordet kan ändå ställa till med språkliga bryderier (förvirring):

En språklig sentens (mening) som tidigare användes i skolan: "Det ENDA du har ÄNDA till är att sitta på!" är tyvärr inte riktgivande eftersom problem kan uppstå. Kika på följande uttryck: "ända tills den 5 april" och "ända sedan jag var barn".

Och skriver man fel kan det bli riktigt roligt: "du är min ända" eller "Karin är den ända jag alltid velat ha"

 

Språkfrågor / När kan jag använda konjunktionen "samt"?

  

Själv tolkar jag det som att "och" lägger till information och det som läggs till behöver inte ha något att göra med det som kommer först i uppräkningen; alltså "äpple, dator och hammare". Sedan är inte heller "och" avhängigt mängd på samma sätt som "samt". Jag tycker rent intuitivt att "samt" följer på uppräkningar på fler än ett sakpåstående.

Fastän kunjunktionerna "och" och "samt" betyder nästan samma sak poängterar "samt" ett tillägg som har en annan typ relation till föregående än "och". Relationen till det förstnämnda ser alltså annorlunda ut: "jag tog med mig ett äpple, två apelsiner samt en smörgås fastän jag inte var speciellt hungrig". Jag skulle tolka ordet "samt" som "tillsammans med" och med andemeningen att skribenten vill tillföra extra information i relation till det förstnämnda.

Men "samt" kan också poängtera något som bryter mot det "vanliga" eller om de tidigare nämnda har en annan relationen till varandra än det sistnämnda, och här uppstår nog förvirringen (kanske också i min redogörelse). Jag ska försöka förtydliga med hjälp av ett exempel: "Simtävlingen var ett stort misslyckande eftersom vattnet var för kallt och klorhalten för hög, samt klubbens styrning som nästintill var obefintlig eftersom publiken tilläts vara så högljudd." Bäst vore egentligen att skapa två meningar av detta, men jag ville illustrera ett användningsområde.

Jag kan också i uppräkningar där jag kanske redan använt ett "och" variera mig genom att använda ett "samt". Men jag rekommenderar "och", men förstår användningen av "samt" när man strävar efter en mer formell ton i sin text. Studiestarka elever tenderar att överanvända "samt" för att ge ett mer "vetenskapligt" intryck. Ett annat ord som också förekommer ofta är "dock" och båda orden är ett tydligt avståndstagande till talspråklighet vilket lätt missuppfattas som formell saklig ton, men överanvändning av konjunktioner och andra småord gör texten mindre saklig och därigenom mindre "vetenskaplig".

Ännu ett argument för att använda "och" istället för "samt" ur ett språkstatistiskt perspektiv: "och" kommer på topp-tio över de mest använda orden i svenskan, medan "samt" kommer några hundra platser längre ner.

 

Språkfrågor / Hur var det med ”var” och ”vart” – när ska de användas?

  

Frågeordet "var" anger befintlighet och "vart" anger riktning. Svaret på var? är där, och svaret på vart? är dit. Var är nyckeln? frågar vi när vi vill veta var den befinner sig. Vart åker du? lyder frågan när man efterfrågar målet för en resa.

I många delar av Sverige har man i talspråket samma ord för var och vart, liksom det på engelska alltid heter where. Många säger alltså både Vart for han? och Vart bor han? I skrift bör dock skillnaden upprätthållas.

Alltså: ”Var” är befintlighet och ”vart” är riktning. Var bor du? Vart flyttade du?

 

Språkfrågor / När använder man ”som om” och när ska man använda ”som att”’?

  

Använd ”som om” om det antingen är hypotetiskt, en liknelse eller icke åtföljt av ett verb, t.ex. som om jag vore rätt person för detta jobb?”.

Använd ”som att” om det direkt åtföljs av ett verb, t.ex. det är som att cykla.

 

 

Språkfrågor / Hur böjer man ordet: "orange"?
  

Svar: Knepigt ord att böja: själv rekommenderar jag att man lägger till en ordändelse: "orangefärgade"

 

 

Språkfrågor / "egen" eller "egna"
  

Fråga: Heter det "Pelles egen cykel" eller "Pelles egna cykel"? Alltså: när ska "egen" böjas och bli "egna"?

Svar: Rätt är: "Pelles egen cykel" och om substantivet står i pluralis blir det givetvis: "Pelles egna cyklar"

Men om man skjuter in ett annat adjektiv framför "egen" så ska "egen" böjas till "egna": "Pelles nya egna cykel". Och det räcker inte med det. Sätt ett adjektiv efter "egen" så kan man faktiskt välja om man vill skriva "egen" eller "egna": både "Pelles egen lilla cykel" och "Pelles egna lilla cykel" är rätt.

Och hur blir det med "eget"? För att lösa det måste vi ta en fruktstund:

  • Ett äpple, mitt egna äpple eller mitt eget lilla äpple
  • En apelsin, min egen apelsin eller min egna lilla apelsin

 

Språkfrågor / En eller ett
  

Fråga: En rädd giraff, en rädd björn, men vad heter det när det gäller lejon, barn och rådjur?

Svar: använd synonymer för i detta fall räcker inte svenska språket till. Lejonet kan vara skrämd, barnet kan vara livrädd och rådjuret kan vara skraj.

 

Språkfrågor / Styckesindelning eller styckeindelning?
  

Det finns en grundregel som säger att ord som är sammansatta av två ord inte får binde-s, men ord som är sammansatta av fler ord får binde-s. Enligt den regeln blir det då inget binde-s, eftersom ordet är sammansatt av det två orden "stycke" och "indelning". Men det finns många undantag från den regeln. Själv skulle jag säga styckeindelning.

 

Språkfrågor / Kollega
  

Fråga: Heter det kollegor eller kolleger?

Svar: Båda formerna är korrekta

"Formen kollegor är den som helt följer svenskans regler för plural av n-ord på -a. Det gäller inte bara inhemska ord som flicka och gata utan i allmänhet även inlånade ord som kyrka, mamma och pizza. Men det har länge hävdats att kolleger är den korrekta pluralformen, med argumentet att den skulle ligga närmare den latinska pluralformen collegæ.

(källa )

 

Språkfrågor / De eller dem
  

Fråga: När använder man "de" och när använder man "dem".

Svar:

Ibland är det svårt att veta om man ska använda subjektsformen "de" eller objektsformen "dem". Då kan man pröva att byta ut "de"/"dem" mot "vi"/"oss" eller "jag"/"mig". Grundregeln är att där man väljer "vi" ska man också välja "de": Vi/de har inte gjort något fel. Och omvänt, där man väljer "oss" ska man också välja "dem": Oss/dem har han aldrig brytt sig om. Som minnesstöd kan du koppla samman antalet bokstäver; "de" (två bokstäver) byts ut mot "vi" (två bokstäver) och "dem" (tre bokstäver) byts ut mot "oss" (tre bokstäver).

Ibland stöter man på ett "de" som inte går att byta ut mot vare sig "vi" eller "oss". Det finns i fraser som "de arga bina" och "de svåra fallen" och skrivs alltid de.

Om man ändå är osäker är det störst chans att det blir rätt om man väljer de.

Grammatiska regler för de/dem som objekt och efter preposition

Tidigare var "dem" den enda möjliga formen som objekt och efter preposition. I dag är ofta både "de" och "dem" möjliga. Men det finns fall då det bara fungerar med "dem". Det gäller när följande tre villkor är uppfyllda:

1. ordet står i objektsställning
och
2. ordet syftar på något som har nämnts tidigare
och
3. ordet följs inte av några restriktiva bestämningar i form av som-satser, prepositionsattribut eller particip.

Därför ska det vara "dem" i "Snöfallet blev häftigt. Några av förarna hade kört i diket, så Lennart fick dra upp dem." Då är "dem" objekt, "dem" syftar på de tidigare nämnda förarna och "dem" följs inte av någon bestämning.

Och därför går både "de" och "dem" bra i "Snöfallet blev häftigt. Lennart fick dra upp de/dem som hamnat i diket." Då är "de"/"dem" visserligen objekt, men "de"/"dem" syftar inte på något tidigare nämnt och "de"/"dem" bestäms av en som-sats.

Men det enklaste är naturligtvis att göra vi/oss-testet.

Källa

Fördjupning

  • den eller de (singular eller plural)
  • Fråga: Får man underförstå singularformen i konstruktioner som "den eller de berörda kommittéerna"?
    Svar: Ja, det är tillåtet att underförstå singularformen av adjektiv och substantiv i sådana konstruktioner. Exempel: "Den eller de medlemsstater som har invändningar mot detta förslag, kan ...", "den eller de kommittéer som avses i artikel 5 ska informeras".
  • de som eller dem som

    Fråga: När används "de som" och "dem som"?
    Svar: I objektsposition (se "de eller dem") och efter preposition kan både "de som" och "dem som" användas, "Det får konsekvenser för de/dem som drabbas". Det som talar för att man ska använda "dem som" är att frasen är objekt och föregås av preposition. Motiv för att använda "de som" är att konstruktionen innehåller ett underförstått substantiv "de (personer) som", "de" kan ses som korrelat till som och motsvarar då bisatsens subjekt och, sist men inte minst, "de som" kan ses som en sammanhållen konstruktion och "de" uppfattas därmed inte som ett självständigt, böjbart pronomen.

    I subjektsposition kan bara "de som" användas: "De som fått plats i styrelsen har valts ut på formella meriter".

 

Språkfrågor / Fiskare fiskar
  

Fråga: Hur kan man förtydliga att det är en fiskare som fiskar, inte fiskar som fiskar i följande mening: "Fiskarna fiskar fiskar"

Svar: gör om fiskarna till fiskare

Tio fiskare fångar fisk

 

Språkfrågor / En slags... eller ett slags
  

Fråga: Heter det: "En slags möbel" eller "ett slags möbel"? Heter det "en sorts bord" eller "ett sorts bord"?

Svar: Åsikterna går isär. En del anser att slags bara är en bestämning till huvudordet möbel. Och eftersom det heter en möbel måste det heta en slags möbel. Andra tycker att eftersom det heter ett slag måste det heta ett slags möbel.

Den gamla rekommendationen är att det är slags genus som avgör. Det skulle alltså heta ett slags möbel. Det är fortfarande korrekt att skriva så. Men språk förändras som bekant och idag anser språkvårdarna att det även är korrekt att skriva en slags möbel. Man kan alltså skriva både en slags möbel och ett slags möbel idag. Samma sak gäller för sorts. Språkvårdarna godkänner både en sorts bord och ett sorts bord.

 

Språkfrågor / Fler eller mer
  

Fråga: När används "fler" och "mer"? Går det lika bra med "flera" och "mera"?

Svar: "Fler" används vid antal och "mer" vid mängd. Man säger alltså: "Jag har fler enkronor än Kjell" men "Jag har mer pengar än Kjell". Om man vill betona att det finns en mängd människor på en plats och ser det hela som en mängd är det naturligt med "mer", alltså "Det var mer än 500 personer där". Men ibland vill man betona antalet: "Det var fler deltagare på det första mötet än på det andra".

I valet mellan "fler" och "flera" gäller att "flera" alltid används när det betyder "många": "Han läser flera böcker i veckan". Vid jämförelser kan det däremot växla: "Han läser fler(a) böcker än Ulla".

I valet mellan "mer" och "mera" gäller att "mer" används i somliga fasta fraser, t.ex. "mer och mer", medan "mera" används i andra, t.ex. "med mera". Annars växlar bruket, med den skillnaden att "mer" är mer skriftspråkligt: "Det var mer än 500 personer på konserten". Ett mer talspråkligt intryck ger: "Det var mera än 500 personer på konserten".

 


Språkfrågor / Före eller innan
  

Fråga: När används "före" respektive "innan"?

Svar: Förr löd regeln att det heter "före klockan elva" men "innan klockan har slagit elva". "Före" är en preposition som normalt står före ett substantiv(iskt uttryck), "innan" är en konjunktion, ett fogeord, som inleder en bisats och följs av både subjekt (klockan) och predikat (har slagit).

I dag är rekommendationen lite mer nyanserad. I prepositionsfraser där prepositionen följs av ett tidsuttryck eller en tidrymd kan även "innan" användas som preposition. Man kan alltså skriva "före klockan elva" eller "innan klockan elva", "före den 1 juli" eller "innan den 1 juli", "före kvällen" eller "innan kvällen". I det stående uttrycket "innan dess" är dock "innan" att föredra.

Även i uttryck där prepositionen står ensam, utan något efterföljande bestämningsord, kan antingen "före" eller "innan" användas, "kvällen före" eller "kvällen innan".

Som subjunktion (ord som inleder en bisats) bör man dock bara använda "innan", "Ta in dynorna innan regnet faller.".

Läs mer (obearbetat material)

 

Språkfrågor / Av eller utav
  

Fråga: När använder man "av" och när är det mer lämpligt att använda "utav"

Svar: Det vanligaste är att man alltid använder av, åtminstone i skriftspråk. Utav antyder en talspråkligare stil. Utav kan alltid bytas ut mot av, men inte tvärtom. Av kan nämligen användas både som adverb och preposition, medan utav bara fungerar som preposition. Därför går båda bra som prepositioner, som i "jag visste vad jag gjorde trots påverkan av/utav såna här sömntabletter". Men när av är adverb, som i "ta av till höger" går utav inte att sätta in i stället.

Vi kan illustrera skillnaden med hjälp av två meningar:

1. Min identitet formas av mitt förflutna

2. Jag har flera identiteter; en utav dem är att vara hemlig spion

I den första meningen hänvisar "av" till ett fenomen (identiteten i bestämd form), medan i den andra hänvisar "utav" till en av flera fenomen (identiteter).

Ännu ett exempel: man kan skriva: "Tre utav fyra använder pulka", men man kan också skriva: "Tre av fyra använder pulka". Vilket leder till slutsatsen att det går bra att använda "av" i de fall där man inte behöver poängtera delarnas relation till varandra. Men att ersätta "utav" med "av" följande mening fungerar inte: "Jag ska springa utav bara fan". Detta för att uttrycket: utav bara fan är ett fast uttryck.

Mer...

Det kan medföra stilbrott. Utav är en form som i första hand tillhör det lediga talspråket. I Svensk författningssamling finns det däremot inte ett enda utav. "Ej i formella sammanhang", bekräftar Svensk ordbok.Vi har en rad prepositioner som kan förstärkas med en förled, som av-utav, mellan-emellan, från-ifrån. Ofta används den förlängda formen när ordet står fritt och betonat som adverb: med det blev det inget utav; hon rent utav svimmade; smockan hängde i luften men servitrisen gick emellan; jag går ifrån en stund.

Ännu ett exempel på användningen av "utav": Det är ett litet land med få invånare varav många med invandrarbakgrund."

Jag rekommederar att ni försöker använda er av "av".

 

Språkfrågor / Mot eller emot?
  

För det mesta är valet fritt mellan mot och emot, även om mot är vanligare.

Man brukar säga att emot har företräde när ett föregående ord slutar på en konsonant eller konsonantgrupp; detta innefattar t.ex. de vanliga kombinationerna gentemot, mittemot, snettemot och tvärtemot.

Även vid användning som verbpartikel, t.ex. gå emot, käfta emot, ta emot, är det normalt med emot.

 

Språkfrågor / Såhär eller så här
  

Fråga: Heter det ”såhär” eller ”så här”?
Heter det ”påväg” eller ”på väg”?

Språkrådet svarar: Så här och så där skrivs vanligen i två ord. Regeln är att ord där betoningen är starkast på det första ordet ska skrivas ihop. Exempel: alltför. I så här ligger ju den starkaste betoningen på det andra ordet, därför skrivs det isär.  Därtill finns en mängd ord där hopskrivning har hävd, trots att de bryter mot regeln. Exempel: dessvärre, ibland och tvärtom.

 

Språkfrågor / Schema eller schemata
  

Fråga: Är schemata mer rätt än scheman? Alltså plutalformen av schema kan böjas på båda sätten, men vilken av dem ska jag använda? Och hur är det med tema? Hur böjs ordet tema?

Svar: Den grekiska pluralformen schemata(s) känns "osvenskt" och språknormer och språkrådet har bidragit till att scheman används oftare medan schemata fortfarande används i mer vetenskapliga texter.

Språkrådet skriver: "Schema böjs schemat, scheman, schemana. Tema böjs temat, teman, temana. Allt mer sällan används de främmande pluralformerna schemata och temata. Det är en bra utveckling, eftersom man inte vinner något på att ha specialböjningsformer för ett fåtal ord. Schema och tema bör liksom andra lånord böjas efter det svenska böjningssystemet."

 

Språkfrågor / Hur åtgärdar man syftningsfelen på bästa sätt?

Hur åtgärdar man syftningsfelen på bästa sätt? Hur gör man t.ex. med meningarna: "Krockade med älg på motorcykel."? och ""En morgon sköt jag en elefant i min pyjamas." för att tydliggöra att man inte menar att älgar kan åka på motorcyklar och elefanter springer runt i pyjamas?

Genom att antingen precisera (förtydliga) innehållet och/eller dela upp meningen i flera meningar.

Jag krockade med en älg när jag åkte motorcykel.

En morgon sköt jag en elefant. Jag hade bara min pyjamas på.

 

Språkfrågor / Hur många ord finns det i svenskan?
  

Oändligt många liksom i varje mänskligt levande språk. Man kan alltid bilda nya ord. Inte ens om man ändå ville göra en ordräkning fram till dagens datum, skulle det var möjligt. För hur finner man alla ord som skrivits och talats? Allt som skrivs bevaras inte, i ännu mindre grad allt som talas. Ordböcker innehåller bara så många ord som ryms på det antal sidor man bestämt. Detta innebär att inget språk är rikare eller fattigare än något annat.

Alla lär vi oss ständigt nya ord. Vi bildar också nya ord, ibland utan att tänka på det. Enskilda språkbrukare kan uppvisa mer eller mindre varierat ordförråd i olika sammanhang. Men man kan inte dra för stora slutsatser av sådana siffror. Shakespeare uppvisar i sina samlade verk 29 066 olika ord. Strindberg uppvisar 119 288 olika ord i sina romaner och dramer. Det betyder inte att Strindberg är fyra gånger så duktig språklig sett.

 

Språkfrågor / Heter det Max bil, Max' bil eller Maxs bil?
  

"Ord som slutar på -s, -x och -z behöver varken genitiv-s eller apostrof; det går bra att skriva Max bil."

 

Språkfrågor / När använder man tillbaka respektive tillbaks?

Formen tillbaks uppfattas som vardagligare. Den är därför betydligt ovanligare i skriftspråk. Som förled i sammansättningar används alltid tillbaka-: tillbakabildad, tillbakadragen.

 

Språkfrågor / Imorgon eller i morgon?
  

Särskriv "imorgon" - det ska stå: "i morgon", men detta direktiv håller på och ifrågasätts från olika håll och vem vet - om 10 år skriver vi kanske ihop "imorgon", precis som vi gör med "idag", men fram tills dess vill jag att mina elever skriver "i morgon".

 

Språkfrågor / Kan man utelämna "att"?
  

Får man utelämna ”att” i satsen: ”Sven kommer vara där” i stället för ”Sven kommer att vara där”.

Båda varianterna går bra. I dag ses dock båda varianterna som fullt acceptabla både när det gäller verbet kommer och andra verb såsom försöka, börja, sluta, pröva, och tendera. Är du osäker så är ett "att" för mycket bättre än ett "att" för lite.

 

Språkfrågor / sluten fråga kontra öppen fråga?
  

Vad innebär en sluten fråga och vad betyder då en öppen fråga?

En sluten fråga ska besvaras med ett nej eller ja. Det är inga prblem om frågan är enkel: har du ätit frukost? Men journalister är specialister på att ställa problematiska slutna frågor. Exempel på en sluten fråga som ställer till det:

"Har du slutat slå din fru?" (det blir fel hur man än svara på frågan)

En öppen fråga är som det låter en fråga som kan besvaras med ett längre förklarande utlägg; t.ex. vad anser du om.

 

Språkfrågor / siffror eller bokstäver?
  

Ska man skriva låga tal med siffror eller med bokstäver? Och var går gränsen för vad som är ett "lågt tal"? Och hur gör man med tid?

Om man ska skriva ett eller 1 beror på sammanhanget. Ju mer angelägen man är om att vara exakt, desto större skäl att använda siffror. I tidtabeller, recept och liknande används därför nästan alltid siffror. Annars skriver man vanligen låga tal med bokstäver, och stora med siffror. Gränsen brukar dras någonstans mellan 12 och 20. Men det är alltid en bedömningsfråga, och det är svårt att dra någon exakt gräns

Och som med allt språkbruk ska man vara konsekvent; t.ex. en treåring, en sjuåring och en hundraåring och talar man om tid: ska det vara 11:00 eller 11.00 genom hela texten. Vill man använda bokstäver så rekommenderar jag att man använder det när man inte behöver vara exakt: vid elvatiden, inte: vid 11-tiden. Men det är inte fel att skriva 11-tiden, utan det är bara en rekommendation från min sida.

Sedan kan jag personligen tycka att ålder skriver man med siffror.

  • Hur gammalt är barnet? 3.
  • Var du sju år när du började skolan?
  • Man kan faktiskt leva tills man är 100.

Men, undantaget är ålder i bestämd form: treåringen, sjuåringen eller hundraåringen

 

Språkfrågor / Språkets patrarkala inslag
  

Fråga 1: Kan jag använda "en" istället för "man"? t.ex. "En bör veta det" istället för "man bör veta det". Jag har skrivit "en" just för att jag försöker använda lite mer könsneutrala ord i mina texter.

Fråga 2: Sen undrar jag även om du tycker att jag borde använda "hen" när jag skriver, istället för hon?

Svar 1: 1) för att "jobba bort" "man" behöver du i flesta fall bestämma vem som är avsändare och mottagare, annars kan omformulering av meningen vara en lösning, men du bör undvika "en" - utgå istället från vem som står för det som sägs: är det du? skriv "jag", tilltalar du en person? skriv "du" (som jag gjorde ovan), är det många? skriv "de flesta" eller "många", tilltalar du fler personer? skriv "ni" och är det alla? skriv "alla". I argumenterande text ska du undvika "man" för det är ett opersonligt pronomen och för att verkligen visa vem som är avsändare ska du använda personliga pronomen: "jag".

Svar 2: jag försöker själv jobba bort alla "han" och "hon" genom att ersätta det med "hen", men vissa lärare kan ha problem med det i och med att det ännu inte är någon språkregel. Men om allt fler börjar använda "hen" blir det så småningom en språkregel, förhoppningsvis.

 

Språkfrågor / Veckans språkråd
  

 



Euro

Böjning: När det är fråga om belopp används euro oböjt (vilket även gäller t.ex. dollar och pund): 12 euro, 3 miljoner euro, betala i euro. Också cent är oböjt i plural: Den kostar 30 cent.

Euro kan användas i bestämd form singular på samma sätt som vi talar om kronan: Har euron fallit mot dollarn? Undantagsvis kan man använda en bestämd form plural eurona: De där eurona jag beställde på banken (cent böjs på motsvarande sätt centen).

Förkortning: Euro kan i prisuppgifter, i tabeller o.l. sammanhang där utrymmet är knappt förkortas med eurotecknet €: Den kostar 0,30 €. Valutabetckningen EUR bör endast användas i internationella handelssammanhang där flera valutor omnämns.

Uttal: Euro uttalas antingen med diftong (jfr eufori m.fl.) eller med v-uttal, /evrå/ (jfr neurosedyn m.fl.). Båda dessa uttal av eu förekommer sedan gammalt i andra grekiska lånord. På andra språk uttalas euro i enlighet med dessa språks uttalsvanor, och något "internationellt" uttal av ordet finns således inte. Det finns de som förespråkar att vi ska uttala euro som man gör på engelska. Denna tanke avvisar vi helt.

En eller ett sorts och slags?

Heter det inte ett slags sedvänja och en sorts klädesplagg? I dag ser man ju ofta också en slags sedvänja och ett sorts klädesplagg.

Sedan lång tid tillbaka har alla fyra skrivsätten varit möjliga, men det har blivit allt vanligare att det efterföljande huvudordet styr genus för sorts och slags. Detta är helt acceptabelt.

Anna's eller Annas kafé?

Det förekommer, speciellt i namn på företag, att apostrof sätts ut före genitiv-s (Anna's salong, Johansson's livs, Grönköping's gym). Detta skrivsätt används i engelskan men hör inte hemma i svenskan! Apostrof kan användas i slutet på ett egennamn som slutar på ett s-ljud; t.ex. Schweiz', Simon de la Croix' och Josquin Desprez'.

Skilj på kolon och semikolon!

Semikolon skall inte användas i stället för kolon före uppräkning, exemplifiering, förklaring och dylikt. Det är i dag ett vanligt – men felaktigt – bruk. Skriv alltså inte: Telefonen finns i följande färger; röd, svart och gul. utan: Telefonen finns i följande färger: röd, svart och gul.

Semikolon kan undantagsvis användas mellan satser som har ett nära samband med varandra när man tycker att punkt är för starkt avskiljande och komma för svagt. Semikolon följs av liten bokstav. Exempel: Skillnaden mellan arbets- och vilodagar blev mindre skarp; hon kunde tillåta sig vilodagar mitt i veckan.

Vid uppräkningar kan man använda semikolon för att avskilja grupper från varandra. Exempel: Ryggsäcken stod där packad med det nödvändigaste: ett ombyte kläder och toalettsaker; smörgåsar, frukt och varm dryck; karta och kompass.

SMS eller sms - och vilket verb ska användas?

Vi rekommenderar att förkortningen skrivs med små bokstäver, d.v.s. sms. Förkortningen, som står för engelskans short message service, har börjat leva sitt eget liv, d.v.s. man talar om ett sms och det där sms:et, och då är det rimligt att skriva den med gemener, precis som pc, cd och tv.

I talspråk förekommer verbet "essemmessa". Detta kan användas i ledigt skriftspråk, då helst återgivet som sms:a. Verbformen messa förekommer också, men är kanske mindre lämplig eftersom den bara knyter an till ledet message. Sms:a visar tydligt att det handlar om just sms-meddelanden.

I sakprosa bör man dock tills vidare hålla sig till skicka (ett) sms(-meddelande).

Ett seminarie eller ett seminarium?

Seminarie, som man ibland hör folk säga, är inte en korrekt form i svenskan. I stället bör man skriva (ett) seminarium. Vad som är lite speciellt med detta ord är att det i bestämd form singular heter seminariet och i obestämd form plural seminarier, d.v.s. former där -um tas bort innan ändelserna -et respektive -er läggs till. Även som förled i sammansättningar används en form utan slut-um, seminariedeltagare.

På samma sätt hanteras de flesta av orden på -ium: akvarium, auditorium, decennium, gymnasium, medium, solarium, symposium, terrarium. Dessa ord med t-genus skall inte blandas ihop med de ord med n-genus av typen radie, serie, studie som redan i sin grundform slutar på -ie och får -r som pluraländelse: radier, serier, studier.

Muséet, museet eller museumet?

Eftersom grundformen museum skrivs utan accent skall också böjningsformerna skrivas utan accent: museet, museer, liksom t.ex. jubileum, jubileet, jubileer. Detsamma gäller förleden musei- i sammansättningar, t.ex. museichef. På motsvarande sätt har ord med accent i grundform också accent i sina böjda former: idé, idéer, pensé, penséer etc.

Det förekommer ibland att ord av typen museum böjs som hus: ett museum, flera museum, museumet, museumen. Sådana former har en vardaglig stilprägel.

Ett eller en CV eller cv?

Cv är en förkortning för det latinska uttrycket curriculum vitae (uttalas med betoning på i i vardera ordet, vitae uttalas som vite), vilket betyder 'levnadslopp'. Det ska därför egentligen användas om den kortare levnadsbeskrivning man ofta lämnar i en arbetsansökan, med uppgifter om utbildnings- och arbetserfarenheter, familjeförhållanden, fritidsintressen m.m. I praktiken används cv dock ofta synonymt med meritförteckning – som är det ord man egentligen borde använda! Observera att curriculum vitae i synnerhet förr även användes som beteckning för biografiska notiser. Curriculum ensamt får dessutom efter engelsk förebild ibland stå för 'kursutbud; läroplan; schema'.

Eftersom förkortningen fungerar som ett eget ord rekommenderar vi små bokstäver: cv. Genus för curriculum vitae är i latinet (och i svenskan) neutrum: ett curriculum vitae. För cv vacklar språkbruket: både en cv och ett cv förekommer. Vi rekommenderar i första hand att även cv hanteras som ett t-ord. Det ger formerna ett cv, (det där) cv:t, (flera) cv:n, (de där) cv:na.

Ett kafé i ny regi eller regim?

Det skall vara i ny regim. Det innebär att ledningen är ny. Däremot används regi i fall som verksamheten har övergått i privat regi. Det avser sättet att organisera verksamheten.

Cuba och Canada eller Kuba och Kanada?

Båda stavningssätten är korrekta, men vi rekommenderar stavning med k. Det ansluter dessutom till motsvarande adjektivformer och invånarbeteckningar, som alltid skrivs med k (kubansk, kuban; kanadensisk, kanadensare).

Ska man skriva okej, OK eller ok?

Undvik förkortningar i versaler (stora bokstäver). Den engelska förkortning ok (troligen från "all correct") rekommenderas, men "okej" funkar också i mer talspråkliga sammanhang.

Öppna upp betyder väl inget mer än öppna?

Visst kan man säga: "öppna upp" vilket oftast betyder samma sak som "öppna", och på samma sätt förhåller det sig oftast med "starta upp" gentemot "starta" och med "stänga ned" gentemot "stänga".

Det är sannolikt att vi relativt nyligen tagit över öppna upp, starta upp och stänga ned från engelskan, och det låter i mångas öron ovant, i synnerhet låter det komiskt med fall som öppna upp dörren för att inte tala om att starta upp mötet. Vill man inte irritera bör man alltså säga öppna dörren och starta mötet.

Men det är egentligen inte något främmande för svenskan med sådana verbfraser, ta t.ex. stanna upp ett slag och fundera, som inte betyder något annat än stanna ett slag och fundera.

Finns det någon skillnad mellan båda och bägge?

Orden "båda" och "bägge" är äkta synonymer. Det är egentligen samma ord men utgår från olika böjningsformer.

Vilken form är bäst att använda: ska eller skall?

Valet mellan ska och skall är nästan alltid fritt. Både ska och skall är alltså neutrala former som kan användas i alla slags texter. De har båda varit vanliga skrift- och talspråksformer åtminstone sedan 1600-talet. Det viktiga är att man är konsekvent och inte blandar formerna i samma text. Rent intuitivt känns "skall" mer formellt än "ska" och jag rekommenderar "ska", men som sagt är båda rätt.

Innan eller före jul?

Båda formeran funkar bra. Under en lång tid godkändes inte innan som preposition. Man fick alltså inte säga "Det är mycket man skall hinna innan jul" utan i stället "Det är mycket man skall hinna före jul" eller "Det är mycket man skall hinna innan det blir jul".


Språkfrågor / Innehållsförteckning
  

 


Obearbetat material


 

v. 2 Kan man använda pluralformerna centra och centran?

v. 3 Mexico, Beijing och Myanmar eller Mexiko, Peking och Burma?

v. 4 Vad ska man säga – tyskspråkig eller tyskspråklig?

v. 5 Hur skriver man datum med siffror?

v. 6 Vad kallas viner i pappförpackning?

v. 7 Öppenhjärtig eller öppenhjärtlig?

v. 8 Eva(s) och Pers bok?

v. 9 Trådlös eller sladdlös?

v. 10 Är cd-skiva tautologiskt?

v. 11 Designer i plural?
v. 12 Chefsläkare eller chefläkare?
v. 13 Har vi gjort en animering eller en animation?
v. 14 Policy i plural?
v. 15 Kan man skriva mej, dom och våran?
v. 16 Du eller du?
v. 17 Kan man böja adjektivet få i superlativ, och vad heter det då?
v. 18 Varför skall man skriva fajt och dejt – bör det inte vara fight och date?
v. 19 Datorutbildning eller datautbildning?
v. 20 Sars, SARS eller sal?
v. 21 DS och PS – vad står det för och varför skriver man det?
v. 22 5% och 1+2=3 eller 5 % och 1 + 2 = 3 (med mellanslag)?
v. 23 Konjak eller cognac?
v. 24 Beige och orange: orange, orangea eller oranga kläder?
v. 25 Hur böjs substantivet ordförande?
v. 26 "Sluta rök!" eller "Sluta röka!"?
v. 27-31 Alfabetisk sortering av mellannamn + efternamn?
v. 32 På eller i Irland?
v. 33 Ned eller ner?
v. 34 2004W08 eller v. 8, 2004?
v. 35 Detta meddelande eller detta meddelandet?
v. 36 Stöder eller stödjer?
v. 37 Kan man skriva norsk fisk och skaldjur?
v. 38 Hushåller eller hushållar?
v. 39 Varför blå i blåneka?
v. 40 Kan man skriva: Ekonomisk och miljöinformation?
v. 41 Skiljde eller skilde?
v. 42 Tre punkter och tre tankstreck som utelämningstecken i citat
v. 43 Givit eller gett?
v. 44 Sic! – hur används det?
v. 44 Växt eller vuxit?
v. 45-46 Internet eller internet?
v. 47-48 IT eller it?
v. 49 Tänket eller tänkandet?
v. 50 Sätta punkt före eller efter citattecken?
v. 51 Juste, sjyst eller schysst?
v. 52-1 Hur skriver man postnummer, boxnummer och postort?

Kan man använda pluralformerna centra och centran?

Den latinska pluralformen centra förekommer ibland i vetenskapliga och andra fackspråkliga sammanhang (hjärncentra m.fl.). Vi rekommenderar dock att använda den normala svenska böjningsformen centrum eller ev. centrer eller center i plural. En nackdel med formen centra är att den inte går att böja i bestämd form. Centran är en felaktig bildning man ser ibland.

Mexico, Beijing och Myanmar eller Mexiko, Peking och Burma?

För främmande geografiska namn bör svenska stavningsformer som har hävd användas: Mexiko (inte Mexico), Aten (inte Athen), Kalifornien (inte Californien eller California), Peking (inte Beijing), Burma (inte Myanmar).

När hävdvunnen form saknas, bör man ha som riktlinje att namnet skall återges som på originalspråket, om detta skrivs med latinska bokstäver. Annars bör namnet överföras till latinsk skrift enligt konsekvent utformade regler.

Vad ska man säga – tyskspråkig eller tyskspråklig?

När man talar om enskilda språk, t.ex. tyska, använder man efterleden -språkig, trots att språkig inte förekommer som ensamt ord. Man säger alltså danskspråkig, finskspråkig, svenskspråkig eller tyskspråkig. Efterleden -språkig betyder då 'som har att göra med språket X' (där X betecknar det språk som nämns i förleden).

Efterleden -språkig används även i betydelsen 'som har ett så eller så beskaffat språk eller sätt att uttrycka sig', t.ex. frispråkig, skönspråkig. Även när man avser en grupp e.d. av sådana enskilda språk, använder man efterleden språkig, t.ex. tvåspråkig, flerspråkig, mångspråkig. Med adjektivet språklig avses betydelsen 'som har att göra med språk', t.ex. språklig nybildning. I sammansättningar kan språklig vara efterled med syftning på en typ av språk eller språkgenre, t.ex. fackspråklig, kanslispråklig, skriftspråklig, talspråklig.

Hur skriver man datum med siffror?

Allra tydligast är det förstås att skriva ut månadens namn med bokstäver (20 maj 2003). Vill man datera med bara siffror, finns det flera sätt. Det tydligaste siffersystemet är det där snedstreck används mellan siffrorna för dag och månad: 20/5 2003. Det används främst i svenska dokument och är särskilt lämpligt i löptext.

Skrivsättet 20.5.2003 har använts sedan länge i Sverige och är mycket utbrett framför allt i andra europeiska länder. Observera att siffror som betecknar tal under 10 inte skall föregås av en nolla.

Skrivsättet 2003-05-20 är officiellt internationell standard men används nästan bara i Sverige. Det kan användas vid datering av dokument, i brevhuvuden o.l., men i löpande text är det olämpligt.

För att undvika att siffror för dag och år blandas samman, bör man oavsett vilket system som används helst inte förkorta årtalet. Skrivsätt som 10.11.12 eller 12-11-10 är flertydiga och därför olämpliga (i USA används t.ex. ofta ordningen månad-dag-år). Att skilja grupperna med mellanrum i stället för skiljetecken är också olämpligt, liksom hopskrivning utan skiljetecken. Undvik dateringar av följande slag: 20-05-89, 99.5.20, 890520, 200589, 19890520, 20051989, 010203, 01/02/03 etc.

Vad kallas viner i pappförpackning?

På Systembolaget säljs som bekant vin i stora och små pappförpackningar. Språknämnden rekommenderar boxvin som officiellt uttryck för vin i de större förpackningarna, eller lådvin som mer vardaglig benämning. Box, vinbox refererar till själva förpackningen. För vin i de mindre förpackningarna används ofta tetravin, och för förpackningstypen tetraförpackning eller bara tetra, som mer vardaglig benämning. Exempel på branschbeteckningar är (dryckes)kartong och pappförpackning. Till det sista kan pappvin bildas.

Bakgrund
De större förpackningarna på 2-10 liter där vinet ligger i påse kallas i engelskan bag-in-box. Det är också den vanligaste benämningen i Sverige, och vinerna kallas följaktligen bag-in-box-viner. Den benämningen är dock både främmande och otymplig. Vinerna kallas också boxvin, lådvin och kartongvin. Boxvin är relativt vanligt i bruket och har fördelen att det hänger ihop med bag-in-box (jfr också de i engelskan vanliga box wine och wine box). Mot lådvin och kartongvin kan anföras att vinlåda och vinkartong normalt refererar till en kartong med 12 flaskor, och dessutom att kartongvin ofta avser vin i de mindre pappförpackningarna. Påsvin förekommer sparsamt.

När det gäller tetravin för vin i de mindre förpackningarna av plastad kartong (25, 75 eller 100 cl) skall noteras dels att Tetra är varumärkesskyddat av företaget Tetra Pak, dels att tetra (grek. för 'fyra') ursprungligen är en kortform för tetraeder (pyramidformad). Beteckningen har sedan, oegentligt, kommit att användas även om förpackningar med annat utseende. I dag är tetra kanske närmast en kortform för Tetra Paks tegelstensformade förpackning Tetra Brik.

Öppenhjärtig eller öppenhjärtlig?

Det heter öppenhjärtig. Till enkla adjektiv kan både ändelserna -ig och -lig förekomma, t.ex. flitig, rostig och hjärtlig, språklig. Men vid förbindelser mellan adjektiv och substantiv är ändelsen -ig det normala.

Öppenhjärtig är bildat till uttrycket (med) öppet hjärta (urspr. av ty. offenherzig), och därför är ändelsen -ig. På samma sätt är ett adjektiv som mångårig (jfr årlig) bildat. Observera också att hjärtig här inte har samma betydelse som hjärtlig. Öppenhjärtiga uttalanden är ofta allt annat än hjärtliga.

Eva(s) och Pers bok?

Eva och Pers bok föredras när de båda tillsammans utgör en etablerad enhet och substantivet beskriver något som är gemensamt för dem: Asbjörnsen och Moes Norska folksagor, Lennon och McCartneys tidiga låtar, Erik och Annas bröllop. En indikation på paretableringen är att namnföljden är fast, d.v.s. att namnen alltid skrivs i en viss ordning.

När paret inte uppfattas som en etablerad enhet, sätts genitiv-s ut på båda leden: Markoolios och Lampenius show på Hamburger börs, Georges och Ringos fruar, Orups och Glenmarks schlagerlåt Upp över mina öron. Eriks och Annas bröllop bör i första hand tolkas som Eriks bröllop respektive Annas bröllop (med någon annan än Erik).

För etablerade författarpar o.l. gäller att de bör ha skrivit många böcker tillsammans, inte bara ett fåtal, och att de normalt skriver just tillsammans, inte var och en för sig.

Trådlös eller sladdlös?

Den övergripande termen trådlös (eng. wireless) betecknar dels mobil (eng. mobile eller cellular) kommunikation, dels sladdlös (eng. cordless) anslutning till tele- eller datornät.

Mobilt Internet är baserat på mobiltelefoninätet i någon form. Sladdlös Internetanslutning innebär att man byter ut sladden mellan dator och anslutningspunkt, t.ex. telefonjacket, mot radiokommunikation eller infraröd kommunikation (Bluetooth är en känd metod för sladdlös datakommunikation).

De trådlösa telefonerna kan delas in i radiotelefoner och sladdlösa telefoner. Mobiltelefoner är ett exempel på radiotelefon, med en närmast obegränsad räckvidd. I en sladdlös telefon har sladden mellan luren och telefonens basenhet ersatts med en radioförbindelse eller en optisk förbindelse. Räckvidden brukar vara relativt begränsad.

Man bör så långt möjligt skilja på trådlös och sladdlös. Det innebär t.ex. att en bärbar hemtelefon som kopplas till en basstation bör kallas sladdlös telefon.

Är cd-skiva tautologiskt?

Sammansättningar som cd-skiva (d = disc 'skiva') kan uppfattas som tautologiska, d.v.s. som onödiga eller felaktiga dubbleringar. Sådana konstruktioner kan dock ibland accepteras. Det gäller i synnerhet sammansättningar mellan främmande förkortningar och svenska efterled. Det motiveras både av tydlighet, den främmande förkortningen kan vara svårbegriplig, och av böjningsskäl: vill man lyfta fram och på svenska böja ett av leden i uttrycket, behöver man ofta skriva ut det explicit. Det skulle t.ex. vara konstigt att skriva ISBN:et (N = eng. number). Man behöver lyfta ut, precisera och böja ordet nummer på svenska: ISBN-numret.

Andra sådana accepterade konstruktioner är t.ex. IC-krets (C = circuit 'krets') och pc-dator (c = computer 'dator'). Mer tveksamma är sammansättningar med svenska led av typen mbl-lagen (l = lag), IT-teknik (T = teknik), HVB-hem (H = hem), EES-området (S = samarbetsområdet) m.fl. Behöver man det förtydligande efterledet är det bättre att skriva ut hela uttrycket, d.v.s. hellre skriva informationsteknik och medbestämmandelagen än IT-teknik och mbl-lagen.

Designer i plural?

Importerade engelska ord bör ges svensk pluralform. Ord på -er bör om möjligt få plural på -ar, varvid grundformens e elimineras, t.ex. server, servern, servrar, servrarna (jämför åker - åkrar). Det mönstret är sedan länge etablerat i ord som revolvrar, jumprar, containrar m.fl.

Om en sådan hantering av uttalsmässiga eller stavningsmässiga skäl inte är möjlig, kan en oböjd pluralform användas: en copywriter, copywritern, flera copywriter, copywriterna. Den hanteringen är lämplig även för designer – om man nu inte föredrar det mer svenska formgivare.

Chefsläkare eller chefläkare?

Vi rekommenderar att använda s i fogen i alla liknande sammansättningar: chefsläkare, chefsfysiker, chefssekreterare, chefsutbildning. Formerna med s dominerar också stort i bruket. Ett undantag finns: chefredaktör, som alltid skrivs utan s.

Ibland föreslås en distinktion mellan t.ex. chefsläkare (läkare till chefen) och chefläkare (läkarchef), men en sådan distinktion är inte språkligt hållbar. Det finns alltså ingen anledning att göra skillnad mellan former med och utan s.

Har vi gjort en animering eller en animation?

Ordpar som slutar på -tion (-sion) och -ering är svåra att generalisera om. I regel finns en betydelseskillnad (motivering - motivation) och ofta – som i det aktuella fallet – fokuserar -ering på aktiviteten eller verksamheten, medan -tion refererar till resultatet eller till ett konkret ting (publicering - publikation). Animering och animation används många gånger synonymt, t.ex. i prepositionsfraser som animering/animation av något, men om man ska göra någon åtskillnad så består den just i fokuseringen på görande eller resultat: "Vi sysslar med animering (= vi animerar)", "Filmen är en animation".

Att formerna med -tion är så vanliga i datarelaterade ord som animation och konfiguration (kontra konfigurering) har sin förklaring i påverkan från engelskan, som för dessa ord bara har -tion-formen.

Policy i plural?

Det är tveksamt om man alls behöver använda detta ord i plural. (Jämför ord som politik, hat, korrekthet, rasism, geografi, logik.) Det borde räcka med att tala om ett företags policy i olika frågor. Oftast kan man för övrigt ersätta policy med ord som riktlinjer, principer, strategi, politik eller inriktning, så slipper man hela problemet. Om man måste använda policy i plural blir det policyer – (jämför exempelvis med jury : juryer, ponny : ponnyer).

Kan man skriva mej, dom och våran?

Många av språkets vanligaste ord har två stavningar, där den ena stavningen är mer talspråksnära. De normala skriftformerna mig, sig, dig, er, vår och de, dem skrivs ibland mej, dej, sej, eran, våran, dom (di). Det kan accepteras i ledigt skriftspråk, t.ex. i privata brev, och i texter där man vill återge talat språk. Man bör då tänka på att former som dom och sej inte återger alla svenskars talspråk. Just därför fungerar de, sig etc. som neutrala riksformer. Med de, dem upprätthåller vi dessutom gränserna mellan artikel (de bilar som) och pronomen i subjektsform (de kom) respektive objektsform (han såg dem).

Formerna mej, dej, sej, dom var relativt vanliga på 1970-talet, men har i dag nästan försvunnit helt till förmån för mig, dig och sig.

Du eller du?

Vi rekommenderar att skriva du med liten bokstav. Det gäller särskilt när man använder du som tilltal i texter som vänder sig till flera personer.

Vid tilltal till en person förekommer i säljbrev, myndighetsbrev och liknande ibland Du med stor bokstav. Även formerna Dig, Din, Ditt, Dina skall då skrivas med stor bokstav. Det kan fungera i en mycket kort text, men i längre texter blir det störande med alla versaler.

Versalt Du är tänkt att vara ett mellanting mellan ett ledigt du och ett formellt ni. Tänk dock på att det inte alls behöver uppfattas så av mottagaren. Vissa upplever det snarast som insmickrande, andra som avståndstagande.

Kan man böja adjektivet få i superlativ, och vad heter det då?

Ja, man kan böja det få, färre, färst. Det är ovanligt, men försvarar väl sin plats. Man kan jämföra med illa, värre, värst och stor, större, störst.

Färst är en gammal svensk böjningsform som det senaste seklet fallit i glömska. I stället har mer eller mindre omständliga omskrivningar kommit i bruk, som "lägst antal", "det minsta antalet" etc. Färst är både kortare, smidigare och naturligare. Använd det!

Varför skall man skriva fajt och dejt – bör det inte vara fight och date?

Vi har en lång tradition av att försvenska stavningen av inlånade ord. Det viktigaste motivet är att behålla ett svenskt system mellan tecken och ljud intakt. Fight bör skrivas fajt eftersom bokstavsföljden igh inte betecknar ett a-ljud följt av ett j-ljud i svenskan. Web bör skrivas webb, för att på samma sätt som lånorden jobb och stopp följa svenska stavningsregler.

Gamla exempel på ord med försvenskad stavning är byrå (av fra. bureau), löjtnant (av fra. lieutenant) och rostbiff (av eng. roast beef). Dessa stavningar vill väl knappast någon ifrågasätta. Tycker du att det ser konstigt ut med fajt och dejt? Det är bara en vanesak!

En försvenskad stavning kan ibland också motiveras med att det blir lättare att skriva de verb eller andra ordbildningar vi skapar av lånorden. Såväl rava, ravare, data, datning och faka, fakning som ravea, raveare, datea, datening och fakea, fakening är olämpliga som svenska former i skrift. Däremot fungerar rejva, rejvare, dejta, dejtning och fejka, fejkning utmärkt, liksom det tidigare etablerade tejpa till tejp.

Datorutbildning eller datautbildning?

I ord som leder tankarna till eller direkt avser apparaten, den konkreta tekniska sidan, bör dator- användas; således datordrift och datorinstruktion, liksom datornät (ett nät av datorer) och datorkommunikation (kommunikation mellan datorer). Det gäller även tillbehör till datorn: datorprogram, (dator)mus, datorskärm. Dator- bör även användas då man betonar att något utförs med hjälp av datorer: datoranimation, datortomografi, datorgrafik, datormusik, datorspel etc.
När man avser den information som finns lagrad i datorerna är data- det korrekta; således dataöverföring, dataregister och datakommunikation ('överföring av data'). Data- är även det naturliga vid allmänna och övergripande fenomen; således databranschen, datakonsult, dataavdelning och datatermer.

Observera att det finns en stor gråzon med svårbedömda termer där både data- och dator- är tänkbara. Samtidigt kan det konstateras att data- alltid varit vanligare än dator- och att många sammansättningar med data- som snarast borde ha skrivits med dator- har blivit så etablerade att de måste accepteras, t.ex. datakonst, dataprogram och dataspel.

Vi avråder från det numera vanliga uttrycket datan för 'datorn' eller 'datasystemet'. Vi avråder även från användningen av data som singulart massord i uttryck som nytt data, med bestämd form datat. Data är alltså fortfarande ett pluralt ord.

Sars, SARS eller sal?

Numer används beteckningen sars, som på svenska skall utläsas svår akut respiratorisk sjukdom. Detta står både Smittskyddsinstitutet och Socialstyrelsen bakom. Sars är dessutom den gängse internationella förkortningen. Den tidigare svenska beteckningen var som bekant sal, svår akut luftvägsinfektion.

Skall sjukdomen då skrivas med små eller stora bokstäver? När initialförkortningar läses ut som normala ord och inte bokstav för bokstav (med bokstävernas namn), skrivs de i regel med små bokstäver. Det gäller i synnerhet beteckningar som är mycket etablerade i allmänspråket. Sars är förvisso en rätt ny företeelse, men har snabbt blivit ett mycket etablerat uttryck. På samma sätt skrivs aids, damp och hiv med små bokstäver.

DS och PS – vad står det för och varför skriver man det?

PS (eller ps, ibland skrivet med punkter P.S. eller p.s.) är en förkortning för det latinska uttrycket post scriptum med betydelsen 'efter det skrivna'. Det är en internationellt använd förkortning, som anlitas när man vill göra ett tillägg till sin egen ordinarie, ursprungliga text.

I vissa svenskspråkiga sammanhang förekommer det att texten i ett PS avslutas med bokstäverna DS. Man skulle ju därför kunna tro att även DS var en förkortning för ett latinskt uttryck, men något sådant tycks inte existera. Det finns veterligen inte heller någon internationell bakgrund eller motsvarighet till detta bruk.

Den vanligaste uppfattningen är nu att – i brist på någon bättre förklaring – DS står som förkortning för "densamma" eller "densamme". Mot denna bakgrund är det lätt att inse att det är helt onödigt att skriva ut denna förkortning. Vem skulle annars lägga till ett PS till en brevtext om inte den som har skrivit den vanliga brevtexten? Om någon – t.ex. helt informellt – klottrar dit ett PS, t.ex. en liten hälsning, i ett brev författat av en annan person, måste ju PS-skrivaren sätta ut sitt namn. Bort med DS alltså!

5% och 1+2=3 eller 5 % och 1 + 2 = 3 (med mellanslag)?

Tecken som står i stället för ord, och som utläses som ord, behandlas som ord. Mellanrum görs alltså före och efter tecken som &, %, ‰, =, +, – och många andra matematiska tecken: 5 %, 0,8 ‰, 2 + 6 = 8, 5 €, © XAB. När man skriver på en dator skall man göra ett s.k. fast mellanrum, så att siffran och tecknet inte skiljs åt vid radbrytning.

Undantag: Inget mellanrum görs vid tecknen ° (grader), ' (minut, fot) och '' (sekund, tum): 23°15'20'' (23 grader 15 minuter 20 sekunder), 15° (men: 15 °C). Inget mellanrum görs heller mellan ett plus- eller minustecken som används som förtecken och den följande siffran eller bokstaven: –22, +15 °C, +3°.

Konjak eller cognac?

Konjak är i svenskan den allmänspråkliga, folkliga benämningen på olika cognacsliknande drycker, även sådana druvdestillat som inte tillverkats i Cognac. Konjak används alltså som en oegentlig, generisk beteckning med i stort sett samma innebörd som brandy, en allmän beteckning för destillat av vin. Den är också gängse i sammansättningar som konjakskrans (ett bakverk) och liknande uttryck.

I facksammanhang, när man avser den egentliga drycken från distriktet Cognac, används i regel formen cognac. För att en dryck skall få kallas cognac krävs för övrigt att produkten framställs enligt vissa metoder och att den härrör från vissa angivna distrikt i departementen Charente och Charente-Maritime.

Vi rekommenderar att formen konjak används, utom i rent fackspråkliga sammanhang.

En snarlik produkt är armagnac, en brandy som tillverkas i ett till Cognac närbeläget område. Ett annat uttryck som i Sverige stundom används synonymt med konjak och brandy är eau-de-vie. Det är egentligen en allmän fransk beteckning för destillat av druv- eller fruktvin, antingen detta är fatlagrat (färgat) eller inte. Vanligen betecknar eau-de-vie ett torrt, färglöst destillat av frukt, bär eller blommor (en s.k. alcool blanc).

Beige och orange: orange, orangea eller oranga kläder?

Orden orange och beige passar dåligt in i det svenska stavningssystemet. Man bör därför låta dem vara oböjda: ett orange kuvert, flera orange kuvert. Även om det i det talade språket förekommer en form som slutar på -a, är det inte nödvändigt att ha motsvarande form i skrift. Vi har ju även andra adjektiv (en del av dem färgbeteckningar) som inte böjs i a-form, t.ex. bra och lila, eller i varje fall inte har obligatorisk a-böjning, t.ex. den blå (blåa) bilen, grå bilar.

Vill man absolut böja orden så är orangea och beigea bättre än oranga och beiga. Detta framgår också av Svenska Akademiens ordlista.

Hur böjs substantivet ordförande?

Det heter en ordförande, ordföranden, flera ordförande, ordförandena. Ord av n-genus som slutar på -ande har ingen ändelse i plural, precis som ord som slutar på -are, t.ex. en arbetare – flera arbetare.

Ordet anförande, som är av t-genus, böjs däremot ett anförande, anförandet, flera anföranden, anförandena, precis som andra ord av t-genus som slutar på vokal, t.ex. ett dike – flera diken.

"Sluta rök!" eller "Sluta röka!"?

Ett verbs uppmaningsform (sluta!, spring!) kallas imperativ. Om en imperativform följs av ett annat verb utan att något annat ord finns mellan dem, sätts det andra verbet i det övertänkta skriftspråket i infinitiv: Sluta röka nu! Företeelsen att en imperativform omedelbart följs av en annan imperativform går ibland under benämningen dubbelimperativ: Sluta rök!, Sluta drick mjölk!, Börja bygg nu!, Försök ät lite långsammare!, Våga var dig själv! Dessa uppmaningar bör i det goda skriftspråket i stället skrivas: Sluta dricka mjölk!, Börja bygga nu!, Försök äta lite långsammare!, Våga vara dig själv!

Ovanstående konstruktioner med en imperativform + en infinitivform skall inte förväxlas med konstruktioner där två imperativer förenas med och, t.ex. Kom och sätt dig här!, Gå hem och lägg dig!, Sitt inte här och sov! I dessa yttranden är det fråga om att två uppmaningar parallellställs: Kom och sätt dig här! innebär dels en uppmaning till någon att komma, dels en uppmaning till densamme att sätta sig.

Alfabetisk sortering av mellannamn + efternamn?

Dagens allmänna konvention är att behandla alla dubbelnamn – även de med mellannamn – som fasta dubbelnamn (av typen Pettersson-Berger, Bergom Larsson) och sortera på det första namnet, utom i de fall namnbäraren uttryckligen vill sorteras på annat sätt. Att man gör så beror på att det ofta är svårt eller ansträngande för myndigheter, telefonbolag etc. att ta reda på vad som är efternamn respektive mellannamn. En person som heter Eva Holm Olsson och har Olsson som efternamn och Holm som mellannamn får då uppställningen Holm Olsson, Eva.

Samtidigt är mellannamnet faktiskt inte en del av efternamnet utan bara ett tilläggsnamn, ungefär som extra förnamn. Det kan då upplevas som märkligt eller rentav felaktigt av många att sorteras på sitt mellannamn och inte på sitt riktiga efternamn. Vårt råd är därför att sortera på efternamnet om man känner till det eller om namnbäraren själv meddelar att denne vill bli sorterad på det andra namnet (efternamnet) – om detta är administrativt och datatekniskt görligt. Då väljer man uppställningen Olsson, Eva Holm.

På eller i Irland?

Prepositionsvalet beror på vilket Irland man syftar på. Irland är ju dels namnet på en ö, dels namnet på en stat (som också bär det iriska namnet Eire).

Är det öbegreppet man vill framhäva, är det naturligt att säga på Irland. Då följer man en huvudregel som anger att prepositionen på används i samband med namn på öar och halvöar. Av samma skäl säger man på Gotland, på Island, på Bornholm, på Ven, på Skagen, på Kullaberg.

Det är oftast det geografiska öbegreppet som vi först och främst har i åtanke i de här sammanhangen. I en del fall skulle det bli ganska krystat med i, men i är i princip möjligt när man avser staten snarare än det geografiska området: i Nya Zeeland utövas den lagstiftande makten av ett enkammarparlament. Namn som Jamaica, Kuba, Sri Lanka och det plurala Filippinerna konstrueras oftast med på, detta oavsett vilken betydelsemässig aspekt man lägger in i uttrycken. I dessa fall är det emellertid så att öarna upptar samma geografiska områden som staterna.

Ned eller ner?

Ned och ner går tillsammans med det ålderdomliga neder tillbaka på ett och samma ord i fornspråket. De tre orden har uppkommit genom att den fornspråkliga formen följt olika utvecklingslinjer. Neder är numera föga brukat utom som förstaled i några sammansatta substantiv: nederbörd, nederdel, nederkant, nederlag, nederparti, nedervåning.

Ned och ner har förstås samma betydelse. Detta innebär dock inte att de i alla sammanhang kan ersätta varandra: ned är den något formellare och skriftspråkligare formen, ner den vardagligare och talspråkligare. Sammanfattningsvis kan man säga att ned alltid kan användas, men eftersträvar man en ledigare stil kan ner vara befogat.

Adverben ned och ner används dels som s.k. verbpartiklar i uttryck som falla, hoppa, komma, lägga, stänka, titta ned eller ner, dels som första led i sammansättningar, t.ex. ned-/nerbruten, nedgång, nedisad, nedkalla, nedomkring, nedsmutsad, nedsänka, nedåt, nedöver. Alla dessa sammansättningar anges sedan 1986 års upplaga av Svenska Akademiens ordlista också kunna ha variantformen ner-. I vissa uttryck kan dock endast ned användas: nedkomma ('förlösas'), nedkomst, nedlåta, nedslagen, nedstämd, nedsättande ('förklenande'), nedärva. Dessutom finns ibland skillnader mellan konkreta och överförda betydelser, som mellan nerslagen ('slagen till marken') och nedslagen ('deprimerad').

2004W08 eller v. 8, 2004?

Ordet vecka är så kort att det ofta inte behöver förkortas. Har man ont om utrymme, t.ex. i en tabell med begränsat utrymme, kan man förkorta det v.

Vill man omtala 'vecka 8 under år 2004' utan att i klartext ange veckans start- och slutdatum (16–22 februari 2004), vilket ju alltid är tydligast, kan man skriva v. 8, 2004.

Ibland ser man, även i svenska sammanhang, förkortningen W för vecka. Det är förstås ingen svensk förkortning utan en internationell symbol för begreppet 'vecka', härlett ur engelskans week. Det finns ingen som helst anledning att använda detta W i svenska texter. När man däremot skall ange tillverknings- eller förbrukningsdatum för produkter som skall ut på den internationella marknaden, bör man hålla sig till en internationell märkningsstandard. Denna standard (SS-ISO 8601) föreskriver då att veckor numreras enligt modellen 2004W08.

Detta meddelande eller detta meddelandet?

I standardskriftspråket är det obestämd form av substantivet som gäller efter bestämningsord som denna, detta och dessa, t.ex. denna uppsats, detta problem, dessa konstruktioner.

I det talade språket i vissa delar av landet, framför allt i syd och sydväst, är dock uttryckssätt som denna uppsatsen normala och fullt gångbara. I det talade språket i övriga landsdelar används i stället uttryckstypen den här uppsatsen, denna uppsats.

Det är alltså inte så att denna uppsatsen är ett felaktigt uttryckssätt, men det är ett uttryckssätt som är mindre gångbart i det allmänna skriftspråket.

Stöder eller stödjer?

Som infinitivform är stödja den klart vanligaste, för att inte säga helt dominerande formen, men även stöda accepteras.

Sedan ganska länge är stödjer accepterat vid sidan av det traditionellt sett korrekta stöder som presensform, och båda formerna förtecknas i ordböckerna. Båda de formerna är också vanliga.

Det finns en liten tendens att föredra stödjer i konkret betydelse – han stödjer sig på kryckorna – och stöder vid abstrakt betydelse – kommunen stöder förslaget. Men den uppdelningen är inte tvingande.

Kan man skriva norsk fisk och skaldjur?

När ett adjektiv relaterar både till ett singularord och ett pluralord, gör man bäst i att upprepa adjektivet med rätt form framför respektive substantiv, alltså norsk fisk och norska skaldjur.

Alternativet är att hitta en annan formulering, t.ex. fisk och skaldjur från Norge.

Hushåller eller hushållar?

Verbet hushålla kan dels uppfattas som en sammansättning av hus och verbet hålla, dels som en bildning till substantivet hushåll.

Sammansättningsalternativet talar för att ordet böjs starkt som det enkla verbet hålla, d.v.s. hushåller, hushöll, hushållit. Det finns ju även en partikelverbsliknande konstruktion hålla hus, i vilken hålla böjs på detta sätt.

Den senare tolkningen talar däremot närmast för att hushålla skall böjas enligt första konjugationen, d.v.s. med ändelserna hushållar, hushållade, hushållat. I dagens språkbruk är det tveklöst så att den sistnämnda, svaga böjningen dominerar, ja den är i stort sett allenarådande. SAOL anger i utgåvan från 1998 endast svag böjning och det är alltså även det vi rekommenderar.

Varför blå i blåneka?

Det första belägget på blåneka i svenskan är enligt ordböckerna från 1913. Blå- fungerar i detta ord som förstärkande: att blåneka innebär att man kraftigt och envist bestrider något (ofta mot starka bevis elller mot bättre vetande).

Det finns fler ord där blå- används som ett slags förstärkningsled, t.ex. blåfrusen, blådåre, blåköra. Bakom blåneka ligger möjligen föreställningen om en person som blivit blå i ansiktet av ansträngning. I blåfrusen är kopplingen till färgen tydligare: huden har blivit så nedkyld att den antagit en blåaktig nyans. I blådåre och blåköraär det svårare att se kopplingen till just färgen blå, och i de flesta fall är blå- numer bara ett förstärkningsord. Blåljuga och blåvägra är exempel på två sådana ord som dykt upp i svenska dagstidningar under det senaste årtiondet.

Kan man skriva: Ekonomisk och miljöinformation?

Det är inte möjligt att göra en s.k. utbrytning av ett gemensamt led i detta fall, eftersom det är fråga om två olika konstruktioner: å ena sidan en tvåordsfras, ekonomisk information, och å andra sidan ett sammansatt ord, miljöinformation.

Korrekta skrivsätt vore däremot ekonomisk information och miljöinformation, ekonomi- och miljöinformation eller information om ekonomi och miljö.

Skiljde eller skilde?

Vid sidan av de traditionellt rekommenderade formerna skils, skilde, skilt har sedan flera hundra år tillbaka förekommit j-formerna skiljes, skiljs, skiljde, skiljt. Framför allt presens passivum-formerna skiljes och skiljs har länge varit etablerade, och skiljs är i dag vanligare än skils. I preteritum och supinum är dock skilde, skilt fortfarande i klar majoritet i bruket. Att j-formerna vinner mark beror sannolikt på påverkan från andra verb med slutändelsen -ja, där vissa får j i presens (döljs, säljs, väljs) och andra också i preteritum och supinum (följde - följt, tänjde - tänjt).

Både skils, skiljs, skilde, skiljde, skilt och skiljt är i dag helt accepterade former. Det kan dock fortfarande bara heta skilsmässa!

Tre punkter och tre tankstreck som utelämningstecken i citat

Ett citat kan kortas genom att en del av det ursprungliga yttrandet utelämnas. Sådan utelämning inuti citat markeras med tre punkter (...) för kortare avbrott, framför allt inuti en mening, och med tre tankstreck (– – –) för längre avbrott i texten.

Om tre punkter avslutar en mening, ska ingen ytterligare meningspunkt sättas ut. Däremot kan ett fråge- eller utropstecken följa på de tre punkterna. När man behöver förtydliga för läsaren att markeringen inte tillhör originaltexten, kan de tre punkterna sättas inom hakparenteser […]. Tre punkter inom hakparenteser förordas också om man t.ex. utelämnat bara en mening. I många textbehandlingsprogram förekommer de tre punkterna som ett enhetligt tecken (ibland kallat ellips). Mac: alt + . (punkt). Pc: alt + ctrl + . (punkt).

Bara tre tankstreck används i regel när hela stycken utelämnats. Då står de tre tankstrecken på egen rad. Större utelämningar i en löptext (flera meningar) kan också markeras med tre tankstreck inom hakparenteser [– – –], i synnerhet när utelämningen behöver tydliggöras för läsaren.

Exempel
I bilagan till budgetpropositionen har statsrådet uttryckligen sagt att "förändringar av skolan ... måste förankras hos dem som har det dagliga ansvaret för verksamheten".

"Det enda språk som då stod till buds var offentlighetens. Umgängesspråk av högre status [...] hade nog [...] ansetts som socialt olämpliga i hans [gemene mans] mun."

"För mig räckte det inte med att spela lördagar och kanske en kväll till i veckan. [...] Helt enkelt för att jag satte det här med att spela i första hand."

Utdrag ur protokoll fört vid sammanträde i tomtföreningens styrelse, den 14 januari 1998.
– – –
Punkt 4
Det beslöts att föreningens namn hädanefter tecknas av ordföranden och kassören.

Givit eller gett?

Både gett(s) och givit(s) är helt accepterade former. Många språkbrukare vill dock se en stilistisk skillnad mellan givit(s) och gett(s), där de förra formerna uppfattas som något formellare, skriftspråkligare och högtidligare, och kanske även något ålderdomligare. Formerna gett och getts är dock kända i skrift ända sedan 1600-talets mitt.

Gett är i nyare tidningstexter ungefär dubbelt så vanligt som givit. Mellan passivformerna getts och givits väger det betydligt jämnare. Att givits tycks stå sig bättre mot getts än givit mot gett kan kanske förklaras med att passivkonstruktioner över huvud taget är vanligast i just de stilarter som givit och givits enligt mångas åsikt främst hör hemma i.

Sic! – hur används det?

Det latinska ordet sic betyder 'så'. Det kan sättas ut i citat och referat för att ange att något uppseendeväckande i texten faktiskt är korrekt återgivet.Det kan röra sig om ett stavfel, ett felaktigt ordval, en konstig formulering, en motsägelse eller någon annan lapsus.

Uttrycket sätts vanligtvis inom parentes och ofta kursiverat och följt av ett utropstecken: [sic!].

Vill man använda ett svenskare skrivsätt går det förstås bra att skriva [så!] eller bara [!] i stället.

Växt eller vuxit?

Verbet växa har under lång tid haft två supinumformer: den svaga formen växt och den starka vuxit. Ingen form är mer korrekt än den andra, och båda är mycket frekventa i bruket.

Från början böjdes ordet starkt i de germanska språken, och så är det fortfarande i tyskan (wachsen-wuchs-gewachsen) och isländskan (vaxa-ox-vaxið). I svenskan övergick det redan under medeltiden till svag böjning i preteritum (växte). Som perfekt participform i betydelsen 'som uppnått en viss ålder och inte längre är barn' är den starka formen, vuxen, dock den enda möjliga.

Människor säger ibland att de i skolan fått lära sig att man inte ska använda växt om människor. Någon grund för en sådan regel finns dock inte.

Internet eller internet?

Det är inte självklart huruvida man ska ha stor eller liten bokstav på Internet. Det var ursprungligen definitivt ett namn, och namn skrivs som bekant med stor bokstav. Men i dag har det också blivit en funktionsbeskrivande beteckning (i konstruktioner som trådlöst internet). Många tycker därför att det känns naturligt att skriva det med liten bokstav. Att tidningar allt oftare skriver internet med liten bokstav bygger mer på grafiska än på språkliga avvägningar. Man tycker helt enkelt att det är fult med versaler i löptexten. Att det är ett vardagsord och så frekvent, är knappast heller hållbara argument för att skriva det med liten bokstav.

Så länge det huvudsakligen beter sig som ett egennamn (det böjs t.ex. inte i bestämd form) förespråkar vi i första hand stor bokstav. Vore det ett generiskt ord, dvs. ett substantiv, borde det dessutom försvenskas mer: net borde skrivas nät och man skulle kunna böja det internätet (jfr telenätet, elnätet och systerordet intranät, vilket redan genomgått denna process). Trots detta anser vi att båda skrivsätten i dag måste accepteras.

IT eller it?

Den tidigare rekommendationen var att skriva versalt, IT. I dag är det lika accepterat att skriva förkortningen gement, it. Det har tidigare funnits två skäl till den versala rekommendationen:

1) Rekommendationen om gemen skrivning gäller framför allt substantiviska ord (icke-namn) som är helt etablerade i det svenska allmänspråket (inkl. ordböcker). IT upplevdes från början av många som ett modeuttryck, ett symbolord med oklar innebörd – och med oviss livslängd. Den oklara innebörden finns kvar, men det måste i dag anses vara mycket etablerat i svenskan.

2) Man undviker gemen skrivning för förkortningar som kan sammanblandas med vanliga, fullständiga ord, vilket gäller de flesta förkortningar som innehåller vokaler. Eftersom det inte finns något annat ord it i svenskan är den risken i praktiken dock obefintlig.

Det bör påpekas att det allmänt är bättre att använda det fullständiga och mer väldefinierade uttrycket informationsteknik. Obs. även att det bör vara just informationsteknik, inte informationsteknologi. Det sista är en direktöverföring från eng. technology, som betyder 'teknik'.

Mer information om IT, IKT och informationsteknik finns på Svenska Datatermgruppens sidor: http://www.nada.kth.se/dataterm/rek.html#a30

Tänket eller tänkandet?

Ordet tänk (ett tänk, tänket) används för det mesta synonymt med tänkande. Någon gång kan det också stå för tankar. Det består förstås av stammen i verbet tänka. Detta sätt att bilda ord är på intet sätt nytt. Andra sådana substantivbildningar är dyk, ligg, sug, strul och åk. Ibland vet man inte om det är substantivet som gett upphov till verbet eller tvärtom (jämför leka – lek, ropa – rop).

Dessa substantiv är korta och behändiga jämfört med andra som är bildade med ändelser, som tänkande, liggande, sugande, åkande, och kan därför vara fullt motiverade. Vissa av dem uppfattas dock som lite barnsliga. Det är inte så konstigt, eftersom den här ordbildningstypen är vanlig hos barn. Andra (som sälj och forsk) uppfattas nog snarast som jargong. Det finns därför skäl att uppmana till viss försiktighet med en alltför ymnig användning av dessa kortord.

Sätta punkt före eller efter citattecken?

Citattecken används bland annat vid återgivning av repliker (anföring) och vid återgivning av ett textparti som hämtats från en annan källa (citering). Följande regler kan anges för placering av citattecken i förhållande till olika skiljetecken.

1. När anföringen eller citatet utgör en egen, fristående mening, placeras punkt, frågetecken eller utropstecken framför det avslutande citattecknet:
"Det vore bra om vi hann med nästa buss."
"När kommer den då?"

Citatet räknas som en egen mening även när det föregås av en anföringssats som avslutas med ett kolon:
NN hade inte många besked att ge: "Det är i dag alldeles för tidigt att säga något om frågor som rör kundernas privatekonomi."

Citatet kan även vara uppstyckat genom en inskjuten anföringssats:
"Det är oroväckande", skriver NN i sin rapport, "att man inte längre kan lita på leverantörerna."

2. Är citatet inte en egen mening utan del av en övergripande mening, får citatet ingen egen punkt; däremot får ett ursprungligt fråge- eller utropstecken stå kvar:
Det är riktigt som han skriver "att det i dag inte finns någon förordning som ålägger högskolorna att trycka avhandlingar".
Tusen personer har fått svara på frågan "om det vore folkomröstning i dag, skulle du då rösta ja eller nej till ett svenskt medlemskap i EMU?".

När citatet står i inledningen av meningen, följs det avslutande citattecknet normalt av ett kommatecken, dock inte om citatet avslutas med ett fråge- eller utropstecken:
"Länge tvistade forskarna om vad som orsakat klimatförändringen, men i dag är de flesta eniga om att det är människans utsläpp i atmosfären som bär skulden", hävdar Aftonbladet tvärsäkert.
"Är det här det bästa vi har att visa i musikväg?" frågar sig signaturen NN.

Citatets frågetecken respektive utropstecken stryks när citatet avslutar en övergripande mening som i sig är en fråga eller ett utrop:
Är det klokt att ha med så personliga frågor som "Hur ofta brukar Ni gå till nattvarden"?

Punkt vid förkortning som avslutar ett citat behålls även när punkt följer efter avslutande citattecken:
Han upprepade det han tidigare påpekat om att "ta med sig karbiner, rep, slingor m.m.".

 

Juste, sjyst eller schysst?

Vi rekommenderar stavningen sjyst. Stavning med sch passar mindre bra, eftersom ordet kommer från franskan och sch hör hemma i ord som kommer från eller via tyskan. Stavning med -ss- är inte heller bra, eftersom det ser ut som en böjningsform. Och något grundord sjyss finns ju inte. Jämför med vass – vasst, men tyst.
Man kan behålla den franska stavningen juste, men då får man problem med vissa böjningsformer. Det går bra att skriva två sjysta filmer och den sjysta läraren, men varken justea eller justa fungerar i skrift.

 

Hur skriver man postnummer, boxnummer och postort?
Många tror att postorten ska skrivas med stora bokstäver, liksom att det ska vara dubbelt mellanslag mellan postnummer och postort (gamla maskinläsningskrav hos Postens sorteringsmaskiner kan ligga bakom denna föreställning). Man ska i stället skriva på normalt vis, med postorten gement och med normalt, enkelt mellanslag: 441 96 Alingsås.

På brev till och från utlandet kan en förtydligande landskod skrivas ut före postnumret. Landskoderna utgörs i de flesta fall av tvåbokstavsbeteckningar: SE för Sverige, NO för Norge o.s.v.: SE-441 96 Alingsås.

Boxnummer skrivs: Box 9215, Box 13573.

Språkrådet, Box 20057, 104 60 Stockholm
Besöksadress: Bjurholmsgatan 12
tfn 08-442 42 00, fax 08-442 42 15
sprakradet(à)sprakradet.se, www.sprakradet.se
Språkrådgivning må–fre 9–12 tfn 08-442 42 10
sprakfragor(à)sprakradet.se

Sidan uppdaterad 9 mars 2004

 



Veckans språkråd 2004

Vissa språkråd finns även inlagda i Frågelådan.

Veckans språkråd 2002
Veckans språkråd 2003
Veckans språkråd 2005
Veckans språkråd 2006

v. 52-1 Hur skriver man postnummer, boxnummer och postort?
v. 2 Sydostasien eller Sydöstasien?
v. 3 Hur uttalas kex?
v. 4 Hur informerar man om sin domänadress med å, ä, ö?
v. 5 Skriva ut http:// och www i webbadressinformation?
v. 6 Ska Förintelsen skrivas med stor eller liten bokstav?
v. 7 Var eller vart?
v. 8 Strax eller straxt?
v. 9 Ska lagar skrivas med stor eller liten bokstav?
v. 10 Andra, 2., 2:a eller 2 utgåvan?
v. 11 Vadå vaddå?
v. 12 Restaurant eller restaurang?
v. 13 Vartannat eller varannat hus?
v. 14 Citattecken eller kursiv runt namn och titlar?
v. 15 Punkt efter Internetadress som avslutar mening?
v. 16 Skriver man E-post eller e-post på visitkortet?
v. 17 En bordeaux gjord på cabernet eller en Bordeaux gjord på Cabernet?
v. 18 Första maj eller 1 maj?
v. 19 Stor bokstav på utländska partier?
v. 20 Berg- och dalbana, berg-och-dal-bana eller bergochdalbana?
v. 21 Mig veterligt eller mig veterligen har detta aldrig hänt tidigare?
v. 22 Tittar vi på vädret i morgon, regnar det
v. 23 Öyvind, Sao Paolo, Mocambique, Citroen eller Øyvind, São Paolo, Moçambique, Citroën?
v. 24 Föräldraförening eller föräldrarförening?
v. 25 Kan man skriva info för information?
v. 26 Aerobics, aerobic eller aerobik?
v. 27 KAFÉ ELLER KAFE – diakriter även vid stora bokstäver?
v. 31 Media skriver gärna om multimedia
v. 32 Längst till höger eller högraste?
v. 33 Till den det vederbör, eller finns det någon bättre fras?
v. 34 Uttal av dirigent och arkitekt?
v. 35 Uttal accessoir?
v. 36 Changera eller sjangsera?
v. 37 Varning för vinstvarning
v. 38 Utan urskillning eller utan urskiljning?
v. 39 Ställföreträdande eller tillförordnad chef?
v. 40 Uttal strategi?
v. 41 Kvalitativ = hög kvalitet?
v. 42 Justeringsman även om kvinna?
v. 43 Forum och fora
v. 44 Enäggstvillingar eller ettäggstvillingar?
v. 45 Spred eller spridde, spritt eller spridit?
v. 46 Hans näre vän?
v. 47 Är det skillnad på term och begrepp?
v. 48 Presens av överbrygga: överbryggar eller överbrygger?
v. 49 Ökande eller ökade sjukskrivningar?
v. 50 Användning av »gåsögon»
v. 51 Hur många förutom du/dig själv vill komma?
v. 52 För skoj eller skojs skull?
v. 53 Vad innebär det att två ord rimmar på varandra?

 

Hur skriver man postnummer, boxnummer och postort?
Många tror att postorten ska skrivas med stora bokstäver, liksom att det ska vara dubbelt mellanslag mellan postnummer och postort (gamla maskinläsningskrav hos Postens sorteringsmaskiner kan ligga bakom denna föreställning). Man ska i stället skriva på normalt vis, med postorten gement och med normalt, enkelt mellanslag: 441 96 Alingsås.På brev till och från utlandet kan en förtydligande landskod skrivas ut före postnumret. Landskoderna utgörs i de flesta fall av tvåbokstavsbeteckningar: SE för Sverige, NO för Norge o.s.v.: SE-441 96 Alingsås.

Boxnummer skrivs: Box 9215, Box 13573.

 

Sydostasien eller Sydöstasien?

Både Sydostasien och Sydöstasien är vanliga och riktiga former, men Sydostasien har ett visst övertag i bruket. Samma förhållande gäller avledningar som sydostasiat och sydostasiatisk kontra sydöstasiat och sydöstasiatisk.

Orden ost och öst är naturligtvis etymologiskt samhöriga, men öst är det gamla, från fornspråket ärvda ordet. Ost har kommit in i svenskan tillsammans med den stora mängd sjöfartsbeteckningar som från 1500-talet importerats från nederländskan, lågtyskan och tyskan. Det väderstrecksbetecknande ost, liksom avledningar och sammansättningar med detta ord (ostan, ostlig, ostvart, sydost, ostvind) har länge haft hävd inom sjöfarten, liksom inom meteorologin. Det är möjligt att detta språkbruk har spillt över något på allmänspråket och bidragit till att ost-formerna blivit vanligare inte bara i namn som Sydostasien och Ostasien utan också i andra sammanställningar (Ostkustbanan m.fl.).

I dagsläget går det knappast att hävda att ost-formerna vore att föredra på bekostnad av öst-formerna eller tvärtom. Vi får helt enkelt acceptera att vissa föredrar ost, medan andra föredrar öst och att det därför förekommer parallellformer som Sydostasien – Sydöstasien, ostlig – östlig, nordost – nordöst etc.

Hur uttalas kex?

I Språknämndens uttalsordbok är bägge uttalen medtagna, både det med k-ljud och det med ett tj-ljud. Där påstår vi inte att det ena uttalet skulle vara bättre än det andra. Det finns dock en viktig skillnad mellan dem: det med tj-ljud som i köpa har en tydligare regional förankring; det hör främst hemma i södra och västra Sverige. Det med k-ljud som i kapa används inom resten av språkområdet, inklusive svenskan i Finland. Men bägge uttalen är som sagt korrekta.

Det vanligate mönstret i svenskan för k före vokal är att k-ord vars första vokal är e, i, y, ä och ö uttalas med tj-ljud (kind, kika, kedja m.fl.) medan övriga vokaler ger uttal med /k/. Vissa lånord följer originalspråkets uttal, medan andra försvenskas. Och rätt ofta kan båda uttalen förekomma, ett som följer originalspråket (kex med k-ljud som i eng. cakes) och ett som försvenskats (kex med tj-ljud).

 

Hur informerar man om sin domänadress med å, ä, ö?
Numer kan man som bekant ha Internetadresser med andra tecken än a–z, s.k. IDN-adresser, t.ex. se-adresser med å, ä, ö, é och ü. Skaffar man en sådan adress bör man åtminstone under de närmaste åren också ha kvar sin gamla a–z-adress. Hur infomerar man då om sina adresser på visitkort, brevpapper etc.? Det räcker ofta med bara IDN-adressen både till svenska och utländska kontakter. Folk vet i regel att det går bra att slopa diakriterna, och utlänningar ser ofta inte ens diakriterna utan läser å och ä som ett a. Har man utrymmet, kan man dock gott ge båda adresserna.
De nya domänerna fungerar än så länge sämre i e-post. Man bör därför åtminstone skriva ut a–z-adressen: info@spraknamnden.se. När e-postprogrammen börjar kunna hantera de nya domänerna bättre, kan man också ge IDN-adressen: info@språknämnden.se.

En viss spridning tycks det ha fått att låta IDN-adressen gå till de svenskspråkiga webbsidorna på ens webbplats, medan a–z-adressen går direkt till dess engelskspråkiga sidor (när man har sådana). Många Internetanvändare kommer dock fortsätta att automatiskt använda a–z-adresser när de besöker en webbplats, och då kan det vara förvirrande med den strukturen. Det är alltså bättre att låta de båda domänadresserna gå till samma sidor.

 

Skriva ut http:// och www i webbadressinformation?

Det går bra att skriva bara språknämnden.se, i synnerhet när utrymmet är knappt. Än så länge dominerar adresserna som inleds med "www." stort (gäller särskilt domänen se), och det har utvecklats en tolkningskonvention där förkortade adresser antas vara inledda med "www.". Webbadresser kan i dag dock också se ut på andra sätt: http://spraakbanken.gu.se, http://www2.echo.lu o.s.v. När man har utrymme, och när det är viktigt att ange adressen exakt, bör man därför åtminstone skriva ut adressen med www: www.språknämnden.se. Allra tydligast är dock att ange den fullständiga adressen, d.v.s. den exakta adress som ska skrivas in i adressfältet: http://www.språknämnden.se.

 

Ska Förintelsen skrivas med stor eller liten bokstav?

Grundregeln är att historiska händelser och perioder skrivs med gemena bokstäver, vilket framgår av "Svenska skrivregler":
"Historiska händelser och perioder skrivs med liten bokstav: andra världskriget, trettioåriga kriget, franska revolutionen, de långa knivarnas natt, boxarupproret, slaget vid Hastings, stenåldern, medeltiden, tredje republiken, inkariket, romarriket."
När det gäller denna historiska händelse, eller snarare skeende, bör man enligt vår uppfattning dock överväga stor bokstav, eftersom det annars kan bli svårt att uppfatta att det är ett visst historiskt skeende som åsyftas (likheten med substantivet förintelse[n] förvirrar). Den här benämningen skiljer sig något från de benämningar som räknas upp i skrivreglerna genom att den inte innehåller något ord eller någon orddel som betecknar period (som krig) eller historisk händelse (t.ex. slag). För tydlighetens skull är det alltså rimligt att använda stor bokstav, särskilt när uttrycket förekommer mer lösryckt, d.v.s. utan andra hänvisningar till exempelvis andra världskriget. Det kan dock inte heller anses fel att följa grundregeln. I ett givet textsammanhang bör man lämpligen bestämma sig för ett av skrivsätten, och vi anser då som sagt att mycket talar för stor bokstav.

 

Var eller vart?

Frågeordet var anger befintlighet och vart anger riktning. Svaret på var? är där, och svaret på vart? är dit. Var är nyckeln? frågar vi när vi vill veta var den befinner sig. Vart åker du? lyder frågan när man efterfrågar målet för en resa.

I många delar av Sverige har man i talspråket samma ord för var och vart, liksom det på engelska alltid heter where. Många säger alltså både Vart for han? och Vart bor han? I skrift bör dock skillnaden upprätthållas.

 

Strax eller straxt?

Den korrekta formen är strax. Formen straxt är från början en felaktigt bildat form, där t:et på slutet har kopierats från andra adverb som slutar på t, t.ex. genast. Straxt dras alltså med en onödig förlängning, som dessutom gör uttalet något mer komplicerat. Straxt, som förekommit i skrift åtminstone sedan 1600-talet, har dock bitit sig fast i det vardagliga språket så till den grad att det måste accepteras som en ledigare formvariant. I sakprosetext förekommer straxt däremot endast marginellt.

 

Ska lagar skrivas med stor eller liten bokstav?

Officiella benämningar på lagar och andra författningar skrivs med liten bokstav: lagen om allmän försäkring, lag om rätt till medbestämmande i arbetslivet, vägtrafikförordningen. Detta skrivsätt kan användas även vid kortbenämningar: medbestämmandelagen, kommunallagen. Även balkar skrivs med liten bokstav. Samma rekommendationer ger Myndigheternas skrivregler.

Initialförkortningar för lagar kan skrivas både med stora och små bokstäver: MBL eller mbl (medbestämmandelagen).

 

Andra, 2., 2:a eller 2 utgåvan?

Vid ordningstal behöver i många fall bara siffran anges: 2 utg., 8 juli etc. I andra fall är det bäst att skriva med bokstäver: andra gruppen, tredje konkursen. Vid högre ordningstal går det också att använda kolon: 25:e festivalen, 75:e årgången. I viss facktext förekommer punkt vid ordningstal: 2. uppl., 3. bataljonen. Detta skrivsätt avråder vi från.

 

Vadå vaddå?

Stavningsvarianten vaddå är relativt vanlig i bruket, varför man kan undra om det är korrekt att skriva så. Många betraktar det som en vardaglig eller talspråklig form. Men något talspråksuttryck är det inte – det resulterar inte i något annat uttal än vadå. Dessutom är ordet vadå i sig en vardaglig form av vad. Något berättigande eller motiv för vaddå är alltså svårt att se. Det får snarast betraktas som en stavningslek, ungefär som många har en förkärlek för att skriva oxå och dax (som förstås bör skrivas också och dags).

 

Restaurant eller restaurang?

I dag bör man stava ordet restaurang. Tidigare skrev man dock ofta restaurant. Det tidigaste belägget för den stavningen daterar sig till 1865, medan restaurang är belagt från 1889. Stavningen restaurang har samma orsak som så många andra svenskanpassade stavningar av franska lånord: man vill närma skriften till uttalet.

 

Vartannat eller varannat hus?

Det heter vartannat vid neutrumord (som hus). Det finns andra ord som beter sig som varannan i den mening att de uppvisar s.k. inre böjning. Det ord man i första hand kommer att tänka på är väl halvannan, ett gammalt ord för 'en och en halv', t.ex. halvtannat år.

En annan grupp av liknande ord utgörs av dem som slutar på -dera, t.ex. endera - ettdera, ingendera - ingetdera, någondera - någotdera, vardera - vartdera och vilkendera - vilketdera. En skillnad är dock här att den sista leden, -dera, inte kan böjas. Även i varenda - vartenda och vareviga - varteviga förekommer inre böjning.

 

Citattecken eller kursiv runt namn och titlar?
Titlar på tidningar, böcker, filmer, musikverk, utställningar etc., liksom namn på fartyg och liknande, markeras i löpande text ofta med citattecken eller kursiv. Om det tydligt framgår eller är känt vad som är titel eller namn, är en sådan markering dock onödig och bör normalt undvikas. Artikeln stod att läsa i Dagens Nyheter.
Vi såg Hemsöborna på tv häromdagen.
Titanic kolliderade med ett isberg 1912.Citattecken eller kursiv är dock motiverat om gränsen mot omgivande löptext annars blir otydlig eller om det finns risk för missförstånd.

Han berättade att han hade sett "Hon dansade en sommar" första gången i Paris.
"Carl Philip" väntas till Drottningholm vid 7-tiden.

 

Punkt efter Internetadress som avslutar mening?

I dag kan man utgå från att så gott som alla människor vet att webb- och e-postadresser inte ska avslutas med punkt, och därför går det bra att sätta ut punkt efter en sådan meningsavslutande adress. Av tydlighetsskäl bör man dock försöka att i första hand placera adressen på annan plats i meningen.

"Vår adress är x" kan skrivas "X är vår adress", "Adressen X går till vår webbplats" etc. När adressen tydligare behöver urskiljas i en omgivande textmassa, kan man också lägga den mellan tecknen < och > med meningens punkt efter parentesen: Min adress är <Emil.Emilsson@bolaget.se>.

 

Skriver man E-post eller e-post på visitkortet?
Förkortningen e i e-post står för 'elektronisk' och skrivs gement. Frågan om stor eller liten bokstav på visitkort handlar inte om ordet e-post utan om huruvida rubriker på ett visitkort ska skrivas med stor eller liten bokstav. Valet är i det avseendet helt fritt, men ser man tel., fax o.s.v. som ett slags rubriker, är versal kanske mest naturligt. Huvudsaken är att man är konsekvent: skriver man Fax och Tel. ska man också skriva E-post; skriver man mobil: och postadress: skriver man också e-post:.

Är utrymmet knappt kan man ibland helt hoppa över dessa rubriker. Webbadresser, mobilnummer etc. visar i sig vad de är, så i många fall är rubrikerna redundanta. Har man satt ut rubriker som tel. och fax är det dock snyggast att ha rubriker även för annan kontaktinformation.

 

En bordaux gjord på cabernet eller en Bordeaux gjord på Cabernet?

Druvnamn skrivs i likhet med andra växtsorter med liten bokstav. Precis som man skriver blåsippa och åkeröäpple, skriver man chardonnay, cabernet sauvignon, pinot gris, pinot gris-druvan. Att man så ofta ser druvor skrivna med stora begynnelsebokstäver beror dels på påverkan från andra språk (via etiketterna), dels på att druvbeteckningarna ofta ses som en del av namnet på ett specifikt vin.

Med liten bokstav skrivs också mycket etablerade vin- och sprittyper, vilka även brukar substantiveras: en bordeaux (bordeauxen), beaujolais, bourgogne, barolo, rioja, sauternes, chianti, valpolicella, madeira, sherry, vermouth, champagne, marsala, cognac, armagnac, calvados, port. Trots att dessa vin- och spritsorter bara kan komma från ett visst geografiskt område (med samma namn), bör de alltså i första hand betraktas som typer. Vad som är en typ eller inte är inte alltid lätt att veta, men utöver de ovan uppräknade är det mycket få, om några, som kan anses utgöra just etablerade typer.

Som sortbeteckningar kan också räknas dryckestyper eller andra beteckningar (t.ex. kvalitetsbeteckningar) som inte går tillbaka på ett geografiskt namn, som vin de paille, eiswein, spumante, trocken och reserva.

När man avser ett geografiskt begrepp används stor bokstav: ett vin från Bordeaux, viner från Madeira. Med stor bokstav skrivs även sammansättningar som Loirevin och Rhônevin, som inte är bestämda vintyper. Även produktnamn skrivs förstås med stor bokstav: en flaska Beaujolais Royal.

 

Första maj eller 1 maj?

Man kan skriva på båda sätten. Just i detta datum är det vanligt att man skriver med bokstäver, alltså: första maj. I sammansättningar skriver man helst ihop allt: förstamajblomma, förstamajkommitté, förstamajtåg.

 

Stor bokstav på utländska partier?
Det här är en komplicerad fråga utan entydiga regler. Men i princip ser bruket ut så här: substantiviska beteckningar som kristdemokraterna, republikanerna och de gröna skrivs med liten bokstav. Mycket välkända, i svensk press frekventa partinamn som venstre, labour m.fl. skrivs i analogi med svenska riksdagspartier med liten bokstav (jfr socialdemokraterna, moderaterna m.fl.). Andra namn på partier, i synnerhet fullständiga partinamn, skrivs med stor bokstav: Fria demokratiska partiet, Kristligt sociala unionen, Konservative folkeparti, Radikale venstre. Initialförkortningar för utländska partinamn brukar skrivas med stora bokstäver: CDU, FPÖ.Beteckningar för regeringar och parlament skrivs i likhet med riksdagen och regeringen med liten bokstav: stortinget, duman, knesset.

Användningen av stor och liten bokstav på detta område är splittrat och delvis ologiskt. Framtiden får utvisa vilket bruk som vinner.

 

Berg- och dalbana, berg-och-dal-bana eller bergochdalbana?

I den aktuella sammansättningen utgörs förleden av treordsfrasen berg och dal. Till denna förled har efterleden bana fogats. Sammansättningar av denna typ kan i princip skrivas på tre sätt:
berg-och-dal-bana, berg och dal-bana, bergochdalbana.

Mot den andra av dessa varianter kan man invända att den bygger på att läsaren omedelbart lyckas identifiera frasen berg och dal, vilket kanske inte alltid är givet. Mot den tredje kan man invända att den är svårläst. Därför är nog den förstnämnda, berg-och-dal-bana, den tydligaste.

Berg-och-dalbana, som SAOL rekommenderar, liksom berg- och dalbana, är mindre lyckade, eftersom de ger ett intryck av att en bergbana skulle vara inblandad.

 

Mig veterligt eller mig veterligen har detta aldrig hänt tidigare?
Det kan heta på bägge sätten, oavsett om betydelsen är 'såvitt jag vet' eller 'enligt vad jag vet'. Orden veterligen och veterligt är exempel på två i stort sett utbytbara adverb som tillkommit på olika sätt med utgångspunkt från samma grundord, det numera föga använda adjektivet veterlig. Pronomenet står i objektsform: mig, dig, henne, oss etc.

Veterligen och veterligt används även utan något pronomen: Veterligen/veterligt har detta aldrig hänt tidigare. Betydelsen är då 'såvitt man vet' eller 'enligt vad man vet'. I dessa opersonliga konstruktioner är veterligen vanligast.

 

Tittar vi på vädret i morgon, regnar det

Meteorologerna i tv formulerar sig ofta på ungefär följande sätt: "Om vi tittar på vädret i övermorgon, blir det regn och rusk i stora delar av landet." Det vore väl i så fall bäst att inte titta på vädret i övermorgon då, så skulle vi kanske slippa regn och rusk, vill man kanske påpeka.

Den här typen av konstruktion är en språkvårdsklassiker. Ofta får meningen "Tittar man på en skalbagge uppifrån, sönderfaller den i fyra delar" symbolisera själva fenomenet. Felet, som knappast leder till något missförstånd och därför inte kan ses som särskilt allvarligt, består närmast i att det villkor man ger i bisatsen inte kan utgöra en rimlig logisk förutsättning för utsagan i huvudsatsen. Det är ju inte så att skalbaggen sönderfaller i fyra delar bara för att man tittar på den. En bättre formulering av bisatsen vore därför "tycks den sönderfalla i fyra delar". Och vädermeningen kunde lämpligare formuleras "Om vi tittar på vädret i övermorgon, kan vi se att det blir regn och rusk i stora delar av landet".

 

Öyvind, Sao Paolo, Mocambique, Citroen eller Øyvind, São Paolo, Moçambique, Citroën?

Det kan förvisso ibland vara svårt att veta vad som är rätt och fel i olika språk, och någon gång kan det vara svårt att åstadkomma ett s.k. diakritiskt tecken (ringar, prickar, streck etc. vid bokstäver) på datorn, i skrivaren eller i tryckeriet. Som regel är detta dock inget problem i dag. Namn som skrivs med något latinskt alfabet bör därför återges i originalskick. Precis som vi alltså bör återge ï, ê och ø i svenska texter, bör utländska skribenter återge å, ä och ö när de skriver ut svenska ord med dessa tecken.

Detta gäller i första hand hanteringen av egennamn, både personnamn och geografiska och andra egennamn. När det gäller de geografiska namnen finns det ju emellertid en hel del s.k. exonymer, namn som av hävd har en speciell svensk form som mer eller mindre avviker från den genuina formen, t.ex. Köpenhamn (i stället för København). Dessa namn hamnar naturligtvis utanför räckvidden för denna tillämpning av diakritiska tecken.

Tangentkommandon för flertalet diakritiska tecken finns beskrivna i Svenska skrivregler. Vet man inte hur ett visst tecken tas fram på tangentbordet, finns även andra metoder:
1) klistra in tecken t.ex. via Symbolmenyn i Word
2) ändra språkinställningar i ordbehandlingsprogrammet eller webbläsaren eller teckenuppsättning i Kontrollpanelen/Tangentbord till annat språk
3) använda tangentkommandon (exempel: alt + 0199 = Ç i Windows).

 

Föräldraförening eller föräldrarförening?

Det heter föräldraförening. Ordet föräldrar slutar visserligen på r, men detta r är en pluraländelse och sådana ändelser brukar inte tas med när ordet används som förled i sammansättningar. Jämför även sammansättningar som föräldraansvar, föräldraledig, föräldralös, föräldramöte etc. (Det finns dock som alltid undantag, t.ex. ögon och öron, som utgör förleden i ögonläkare och öronmärka.)

I detta sammanhang kan nämnas att singularformen förälder är en relativt ny företeelse i svenska språket. Medan pluralformen föräldrar fanns med redan under fornsvensk tid, härrör det äldsta skriftliga belägget på singularen förälder från 1888. Ordformen kom därtill inte i mer allmänt bruk förrän under 1960- eller 1970-talet, då den introducerades i bl.a. lagtexter och i vissa andra sammanhang (t.ex. inom skolväsendet) där man har bruk för ett sammanfattande ord som betecknar en ensamstående vårdnadshavare eller den ena av två vårdnadshavare, d.v.s. betydelsen 'endera fadern eller modern'. När singularen förälder började spridas, förekom det en hel del reaktioner från "vänner av ordning", som tyckte att det var en alldeles förskräcklig ordform. Senare har det ju visat sig att den är ytterst praktisk.

 

Kan man skriva info för information?

Det är både acceptabelt och korrekt att använda info som ett kortord för information. Det är i dag ett etablerat kortord, precis som korr för korrektur och ex för exemplar. Info har dock en vardagligare karaktär än information. Det passar därför inte i alla texttyper och sammanhang. Info har samma genus som information, d.v.s. n-genus: infon, pressinfon.

 

Aerobics, aerobic eller aerobik?

Aerobics bör försvenskas till formen aerobik. I SAOL anges bara aerobics (som oböjligt). Men engelska ord på -ics motsvaras ju ofta av svenska ord på -ik: genetics – genetik, mathematics – matematik, phonetics – fonetik, politics – politik. Det finns därför inte någon anledning att tveka i fråga om formen aerobik, som dessutom numer är väletablerat i svenskt språkbruk. Ordet bör gärna, precis som akrobatik, fonetik, genetik, matematik och politik, uttalas med betoningen på den sista stavelsen. Adjektivformen är aerobisk: aerobisk dans.

 

KAFÉ eller KAFE – diakriter även vid stora bokstäver?

I svenskan sätts accenttecken och andra diakritiska tecken ut även vid versaler: idé, kafé, São Paolo, Citroën, crêpes, men även alltså IDÉ, KAFÉ, SÃO PAOLO, CITROËN, CRÊPES.

 

Media skriver gärna om multimedia

Ordet medium heter medier i plural. Som första led i en sammansättning heter det medie-, t.ex. massmediepolicy. Media är en latinsk pluralform – som inte går att böja i bestämd form. Obs. också att alla -ium-ord i övrigt har svensk, inte latinsk böjning: akvarier , stipendier etc., inte akvaria.

Två undantag här är dels multimedia, dels media i betydelsen 'de samlade mediebranscherna (tv, radio, tidningar, reklam), medievärlden', med de typiska språkexemplen "folk i media", "jag jobbar inom media". Observera dock att det då används oböjt, d.v.s. man talar bara om "media", inte om t.ex. "rysk(a) media". Det är ett lite slängigt uttryck – som är språkligt svårhanterligt. Den som brukar använda media i den här betydelsen bör i andra användningar ändå använda medier: "materialet kan lagras i olika datormedier".

Sammansättningar som multimedieutbildning fungerar precis som medieforskning och akvariefisk väl, men multimedia ensamt är precis som media en olycklig språkform. Som alternativform förekommer dock alltmer multimedier i svenskt språkbruk, och även SAOL och Nationalencyklopedins ordbok förespråkar det. Använd alltså hellre det.

Ett annat skäl att vara försiktig med uttrycket är att det är så vagt. Som framgår av dess beståndsdelar (multi + medium) handlar det bara allmänt om att flera medier samspelar på något sätt (t.ex. ljud, bild och ljus). Eftersom sådana möjligheter i dag är standard i nya datorer, s.k. multimediadatorer, kommer begreppet på sikt troligen att bli meningslöst (om det inte redan är det).

 

Längst till höger eller högraste?

Några superlativformer av höger och vänster tas inte upp i gängse ordböcker. Högraste och vänstraste förekommer dock, kanske framför allt i det talade språket. Betydelsen är förstås 'som befinner sig längst till höger (vänster)'. De äldsta beläggen på dessa ord är från 1960-talet. Högraste och vänstraste, som hör hemma i något ledigare stil, har möjligen ett begränsat användningsområde, men ibland är de i sin korthet praktiska. Tänker man t.ex. på måltavlor på en skjutbana som är uppställda på en rad som sträcker sig från vänster till höger, är det kortare och behändigare att säga "de högraste måltavlorna" än "måltavlorna längst till höger". Engelskan har ett uttryckssätt som påminner om högraste och vänstraste, nämligen rightmost och leftmost.

 

Till den det vederbör, eller finns det någon bättre fras?

På engelska brev och dokument kan det stå to whom it may concern. Sådana dokument har alltså ingen namngiven adressat utan ska kunna visas upp för de personer som enligt dokumentets innehavare kan vara berörda eller ha intresse av det. Till den det vederbör är en fras som förvisso stundom används på svenska, men vi avråder från det. I stället bör man precisera antingen innehavaren av en viss funktion, t.ex. Till personalchefen, Till säljansvarig eller Till it-ansvarig, eller det dokumentet handlar om, t.ex. Information om nya miljöriktlinjer eller Pressmeddelande om regeringens flyktingpolitik.

 

Uttal av dirigent och arkitekt?

Ibland får man höra, inte minst av fackmänniskor inom respektive område, att det enda korrekta uttalet är /dirigent/ med g-ljud respektive /arkitekt/ med k-ljud. Det stämmer inte. Dirigent och dirigera kan uttalas både med sje- och g-ljud, och arkitekt både med tje- och k-ljud. Olika uttal avspeglar ofta från vilket språk ordet närmast lånats in i svenskan, t.ex. från tyska, italienska eller franska.
Dirigera går ytterst tillbaka på latinets verb dirigere, 'styra; rikta; rätta'. Som musikterm har ordet antagligen tagit vägen in i svenskan via tyskan, och därifrån fått uttalet med /g/. Franskan har dock ett sje-ljud.

Arkitekt går tillbaka på grekiskans arkhitektan 'byggmästare', till arkhi 'förnämst' och tekton 'timmerman'. Till oss har det kommit från latinets architectus via franskans architecte, med sje-ljud, och tyskans architekt, med tje-ljud. För många grekiska lånord har vi i svenskan behållit det grekiska k-ljudet, vilket traditionellt och i dag delvis alltså även gäller arkitekt.

Uttal accessoir?

Accessoir bör uttalas med /ks/. Detsamma gäller ord som acceptera och accent.

Uttalet av cc som /ks/ följer huvudregeln att bokstaven c motsvarar /s/ endast när den omedelbart följs av e, i eller y. I övriga ställningar uttalas c som /k/. Det första c:et i acceptera uttalas alltså som /k/ därför att det följs av ytterligare en konsonantbetecknande bokstav. Det andra c:et uttalas som /s/ därför att det följs av e. (Här bortses från uttalet av ordet och samt de kombinationer för sj- och tj-ljud som c kan ingå i, nämligen ch, sc och sch, t.ex. i ord som check, chef, crescendo, dusch. I ett fåtal ord, däribland scen, står dessutom kombinationen sc för /s/. Den mycket vanliga förbindelsen ck följer huvudregeln, även om c och k här uttalsmässigt smälter ihop till en enhet.)

Det är inte särskilt många ord som innehåller kombinationen cc. Typiskt för dem alla är att de är importerade. Några bland de vanligaste är accelerera, accent, acceptera, access, accessoarer, accident, accis, occidental, occitanska och succé samt naturligtvis ett antal ord som är ordbildningsmässigt besläktade med dem. I dessa ord bör alltså cc uttalas /ks/.

 

Changera eller sjangsera?
Detta franska lånord, som bl.a. betyder 'förändras [till det sämre]', skrivs normalt changera. Den stavningen följer mönstret för hur franska ord brukar försvenskas. I changera står både ch och g för sje-ljud. De två sje-ljuden utgör en ljudanhopning som ibland kan få tungan att slinta, något som kan vara en förklaring till att en folkligare uttalsvariant har utvecklats. Det är på detta uttal som den nyare stavningen sjangsera är baserad. Även denna stavning tas upp i vissa ordböcker, t.ex. Bonniers svenska ordbok och Nationalencyklopedins ordbok. Det är en stavningsform som har ett tydligt drag av vardaglighet och som därför inte passar in i riktigt alla texttyper.

SAOL tar även upp stavningen chansera, men den formen saknar stöd i det gängse uttalet. Vi avråder därför från den formen.

 

Varning för vinstvarning
På senare tid har ordet vinstvarning förekommit alltmer i dagstidningarnas ekonomiska texter och i etermediernas ekonomiprogram. Så här låter det exempelvis i en tidningstext från 1997: "En av fredagens förlorare blev S-E-Banken som lämnade en vinstvarning för fjärde kvartalet." Den oinvigde tycker med rätta att det låter egendomligt att man i en sammansättning förenar det positivt laddade vinst med det negativt laddade varning . Man brukar ju varna för något negativt, farofyllt eller oönskat: frostvarning, halkvarning, lavinvarning, skjutvarning, stormvarning, men varför vill man varna för vinst?

Ett tidningsbelägg från 1998 klargör vad det är fråga om: "Under onsdagen cirkulerade rykten om att Ericsson skulle gå ut med en så kallad vinstvarning, ett meddelande om att koncernens vinst blir lägre än väntat. Detta dementerades dock av bolaget." Här har skribenten visserligen bemödat sig om att förklara ordet, men ännu bättre hade det varit om ordet hade undvikits helt och hållet. Vi vill starkt avråda från vinstvarning. Ordet är helt enkelt vilseledande och bör därför i alla sammanhang ersättas med något bättre uttryck.

 

Utan urskillning eller utan urskiljning?
I ordböckerna kan man träffa på både urskillning och urskiljning, men de tillskrivs då olika betydelser. Urskillning betyder 'omdöme' (i synnerhet gott sådant), 'insikt', 'förstånd', 'takt' och dylikt. Urskillning konstrueras vanligtvis med prepositionerna med och utan, man kan t.ex. göra något med eller utan urskillning. Urskiljning betyder 'avskiljande', 'bortskiljande', ett ord som således har en konkretare innebörd. Orden bör om man följer ordböckerna alltså inte förväxlas.

Bägge substantiven är bildade till verbet urskilja. Den j-lösa formen är gammal, och att detta j en gång har försvunnit beror nog på att det medför en uttalslättnad; jämför ordet skillnad, i vilket också j har försvunnit.

Även om urskillning är ordböckernas form för betydelsen 'omdöme' etc., är det mycket vanligt i bruket att urskillning och urskiljning blandas ihop, även hos erfarna skribenter. Trots detta är det klokast att fortsätta iaktta den skillnad mellan orden som ordböckerna redovisar.

 

Ställföreträdande eller tillförordnad chef?

Med ställföreträdande avses enligt Svenska Akademiens ordbok "om person: som är ställföreträdare för ngn, som är i ngns ställe l. representerar ngn, som är ställföreträdare", och i Svensk ordbok och Nationalencyklopedins ordbok ges förklaringen "som tillfälligt ersätter ngn annan". Med tillförordnad avses enligt Svensk ordbok och Nationalencyklopedins ordbok "som förordnats att (i ordinarie innehavares ställe) under viss tid inneha tjänsten".

Att döma av ordböckerna tycks det alltså vara ganska klart vad som avses med benämningarna ställförträdande och tillförordnad. När det sedan gäller att i praktiken välja mellan de två benämningarna är det ändå inte så lätt. Detta framgår inte minst av hur orden används i t.ex. tidningstexter. Man kan i dem konstatera att det finns många tjänste- eller uppdragsbenämningar som föregås av såväl ställföreträdande som tillförordnad, t.ex. generaldirektör, ordförande, partiledare, utrikesminister.

Man kanske kan säga att ordet ställföreträdande betonar det tillfälliga i uppdraget men också ansvaret för att vissa arbetsuppgifter blir utförda. En ställföreträdare kan naturligtvis utses på förhand, för att denne skall vara beredd att tillfälligtvis rycka in när den normalt ansvarige är frånvarande. Med tillförordnad betonas enligt ordböckerna snarare förhållandet att någon tar över en annans tjänst och då kanske mer eller mindre sköter hela tjänsten. Ett uppdrag som tillförordnad gäller under en något längre men ändå begränsad tid. Man får nog också anta att det bakom ett tillförordnande i allmänhet finns ett styrelsebeslut. Exempelvis utses ofta en tillförordnad chef för en tid under vilken det saknas en ordinarie chef, d.v.s. i väntan på att en ordinarie befattningshavare skall utses. Eftersom den som tillförordnas ofta tar steget upp från en lägre tjänst, förknippas nog förordnandet i regel även med en högre ersättning för arbetet. Detta sista gäller kanske inte automatiskt för den som under någon dag eller vecka är sin chefs ställföreträdare.

Benämningen ställföreträdande kan vid bristande utrymme förkortas stf. , tillförordnad kan förkortas tf.

 

Uttal strategi?

Sje-uttal och uttal med /g/ är lika accepterat. Tidigare har också ett uttal med /j/ (som i gina) förekommit, men något sådant förekommer knappast längre. Som det ursprungliga och traditionella uttalet brukar det med /g/ uppfattas. Det är en spridd uppfattning att uttalet med sje-ljud skulle vara en sentida innovation, som tillkommit under den senare hälften av 1900-talet. Flera ordböcker från 1800-talet förtecknar dock uttalet med sje-ljud.

Under 1900-talets första hälft är det dock endast uttalet med /g/ som uppges i ordböckerna. Först i SAOL:s tionde utgåva (1973) tas sje-uttalet med. I den elfte och den tolfte utgåvan (1986 respektive 1998) är de två uttalsformerna dock helt likställda. I Norstedts svenska uttalslexikon (1997) har sje-uttalet t.o.m. uppgraderats till normalform.

 

Kvalitativ = hög kvalitet?
Adjektivet kvalitativ betyder 'som har att göra med kvalitet', 'som avser kvalitet(en)', t.ex. kvalitativa förbättringar, 'förbättringar i fråga om kvaliteten'. Ofta står kvalitativ i motsatsställning till kvantitativ med betydelsen 'som avser mängd(en), kvantitet(en)'. En forskningsstudie eller en undersökning kan alltså i princip vara kvalitativ utan att för den skull vara särskilt bra, d.v.s. av särskilt god kvalitet. I bruket är det dock mycket vanligt att kvalitativ får betyda 'som har hög kvalitet' (i exempel som kvalitativa tv-program). Vårt råd är att av tydlighetsskäl alltid förse kvalitativ med en värderande bestämning, t.ex. högkvalitativa/lågkvalitativa tv-program.

Justeringsman även om kvinna?
Många uppfattar säkerligen benämningen justeringsman som tillämplig även på kvinnor. I Sveriges riksdag finns det ju sedan ett antal år en kvinnlig talman, och den benämningen är nog inte många som vill ersätta; tilltalet "fru talman" är helt accepterat. Riksdagens ledamöter, ofta även de kvinnliga, kallas dessutom sedan gammalt riksdagsmän. Men i detta senare fall finns det säkerligen fler som förespråkar benämningen riksdagsledamot, som de uppfattar som könsneutral.

En mer könsneutral och därför bättre benämning än justeringsman är justerare. Om man trots allt har betänkligheter mot den benämningen, kan man formulera sig på ett sådant sätt att man inte behöver använda något personbetecknande substantiv. Man kan t.ex. skriva "till att justera protokollet utsågs/valdes NN".

Forum och fora

Den latinska pluralen för forum, 'torg, mötesplats; kommunikationskanal', är fora. Det kan alltså aldrig heta ett fora, en form man möter ibland. På svenska är det dock bättre att böja ordet ett forum – flera forum; jämför ett rum – flera rum. Även för ett ord som centrum är det bättre att bara använda svensk böjning: ett centrum – flera centrum.

 

Enäggstvillingar eller ettäggstvillingar?

Räkneordet en/ett har sedan gammalt fått just formen en- i sammansättningar, även när nästa led i sammansättningen är neutrum: engifte, enrum, enskifte, ental, envälde, enspårig, enspråkig etc. Detta har att göra med att den form som uppfattas som den "oböjda" är den som använts i sammansättningar. Detta är det äldsta mönstret, och motsvarande gäller även när första ledet är ett adjektiv, där neutrumformen inte heller normalt används i sammansättningar (det heter ju t.ex. rödvin inte röttvin, färsköl inte färsktöl, kallbad inte kalltbad o.s.v.).

Sedan 1800-talet har det emellertid börjat dyka upp en del sammansättningar med ett- i förleden, men dessa är rätt få och fortfarande att betrakta som undantag. Denna variant används främst när klockslaget ett avses samt i ord som ettårig, ettåring och ettöring.

 

Spred eller spridde, spritt eller spridit?

Verbet sprida kan böjas starkt eller svagt. Om man väljer preteritumformen spred och supinumformen (har/hade) spridit, är böjningen stark. Väljer man å andra sidan spridde som preteritumform och (har/hade) spritt som supinumform, böjer man verbet svagt, nämligen efter den s.k. andra konjugationen.

Det är nu inte på det viset att språkbrukarna konsekvent håller sig till antingen stark eller svag böjning. I själva verket är det så att de flesta i preteritum använder den starka formen spred, medan den svaga formen spridde för en ganska blygsam tillvaro. Detta signaleras i SAOL genom uppgiften "spred äv. spridde". I fråga om supinum är det snarare tvärtom: formen spritt är ungefär dubbelt så vanlig som spridit, och detta förhållande mellan supinumformerna har rått under de senaste decennierna. Det är dock att märka att det är först i och med den tolfte upplagan (från 1998) som den starka formen spridit har vunnit inträde i SAOL: "spritt el. spridit" är den uppgift man nu får i ordlistan.

 

Hans näre vän?
Adjektivet nära är ett vad man brukar kalla oböjligt ord. Det kan alltså inte förses med någon böjningsändelse för att beteckna manlig eller kvinnlig person, species (bestämd/obestämd), genus (n-ord, t-ord) eller plural. (Däremot kan det som bekant kompareras: närmare, närmast.) I exempel ovan liksom i följande exempel, hämtade ur den svenska dagspressen, bör alltså näre bytas ut mot nära:
"kompositioner av prinsessans näre vän, Elton John"
"den näre vännen och förre inrikesministern"
"Undéns näre medarbetare".

Det finns i svenskan ett litet antal andra sådana adjektiv och adverb. Det uttryck som vid sidan av nära oftast oriktigt förses med ett böjnings-e är nog före detta: "före dette åklagaren" är alltså felaktigt för "före detta åklagaren".

Är det skillnad på term och begrepp?
Med begrepp avses den mentala föreställningen man har om ett visst objekt. Det kan t.ex. vara fråga om en företeelse, en egenskap, en relation eller en handling. I allmänspråket är dock inte alla begrepp så lätta att åtskilja; vissa begrepp är mycket vagare än andra. I olika fackspråk har däremot begreppen i regel en betydligt striktare definition. I t.ex. framställningar som rör trafiklagstiftning måste begrepp som fordon, bil, cykel, motorcykel, traktor, gångtrafikant, motorväg, motortrafikled och cirkulationsplats vara entydigt definierade, detta för att ingen skall behöva missta sig på innebörden i en lagtext eller föreskrift. För att vi skall kunna tala om de olika begreppen behöver vi ord och uttryck som beteckningar för dem. För att benämna begreppet katt används på svenska vanligen ordet katt. Andra ord som betecknar samma begrepp är kisse, misse, och kissemiss, ord som, även om de kanske har något annorlunda konnotationer (bibetydelser), kan sägas vara synonymer. På andra språk används andra ord som beteckning för samma begrepp, t.ex. engelska cat, finska kissa, spanska gato, tyska Katze. Behovet av att kunna samtala om olika begrepp har under alla tider bidragit till att nya ord och uttryck har skapats. Det språkliga uttrycket för ett begrepp kallas i allmänspråket ord eller uttryck. Ett ord som i ett visst fackspråk betecknar ett speciellt definierat begrepp kallas term eller fackterm. Orden term och begrepp avser alltså två olika företeelser. Trots detta är det mycket vanligt att term och begrepp blandas ihop, ofta så att begrepp används i stället för det korrekta term: "Vad kallar man ett samarbete som omfattar alla sakfält, däribland hela budgeten, och som avses sträcka sig över en hel mandatperiod? Ett täckande begrepp finns: regeringskoalition." Här borde term, ord eller uttryck använts. Likaså måste man betrakta användningen av begrepp i följande mening såsom felaktig: "Smaka på ordet subsidiaritet. Nog vattnas det i munnen? Subsidiaritet är i alla händelser det begrepp med vilket EU:s medborgare ska lära sig att älska unionen." Subsidiaritet är förvisso ett begrepp, men här är det definitivt ordet subsidiaritet som avses.

Som har framgått av ovanstående skrivs själva begreppsordet utan någon särskild grafisk markering, medan ord eller uttryck med fördel förses med kursivering eller citattecken.

 

Presens av överbrygga: överbryggar eller överbrygger?
Den korrekta presensformen är överbryggar. Man ser ibland formen överbrygger, men den kan inte anses som korrekt utan har nog närmast tillkommit genom en sammanblandning med överbygga, som ju heter överbygger i presens. Det kan även vara så att det enkla verbet brygga (kaffe m.m.), vars presensform är brygger, har inverkat på böjningen.

Ökande eller ökade sjukskrivningar?
Ordet ökande betyder 'som ökar', 'som blir större i antal eller omfattning', 'tilltagande', 'stigande'. Med exempelvis uttrycket i ökande omfattning avses då 'i en omfattning som ökar eller håller på att öka'. Presensparticipformen ökande är ett oböjligt ord. Ordet ökad betyder 'som har ökat', 'allt större', 'utvidgad'. Man kan t.ex. säga att något sker i ökad omfattning, d.v.s. 'i en omfattning som har ökat'. Perfektparticipet ökad böjs som ett vanligt adjektiv, vilket innebär att det får en annan form framför t-ord, framför ett ord i bestämd form eller framför ett ord i plural: ett ökat intresse, den ökade aktiviteten, det ökade ansvaret, ökade resurser etc.

När det gäller att välja ett ord att sätta framför sjukskrivningar, förefaller bägge orden vara möjliga, något dock beroende på vilken aspekt man vill uttrycka. Vilket ord man än väljer bör man dock sätta in ordet antal i uttrycket och skriva ett ökande antal sjukskrivningar respektive ett ökat antal sjukskrivningar.

Användning av »gåsögon»

I tryckt text förekommer jämte s.k. typografiska citattecken ( " ) även citattecken av ett annat slag: »citat». Det är citattecken av den denna typ som avses med benämningen gåsögon, även om de kanske har större likhet med ett avtryck av gåsfötter. (Den tyska benämningen på dessa tecknen är för övrigt Gänsefüßchen – 'små gåsfötter'.)

Gåsögonen har inte använts särskilt mycket i modernare svenska texter, men de tycks ha fått ökad användning på senare tid. Framför allt träffar man numera på dem i fack- och specialtidskrifter, magasin och bilagor av olika slag. I synnerhet kommer gåsögonen till användning i rubriker, kanske för att de enligt den typografiska expertisen inte sticker ut så mycket som de typografiska citattecknen. Även gåsögon förekommer i en paruppsättning i datorernas teckenflora: det finns ett tecken vars udd pekar åt vänster («) och ett vars udd pekar åt höger (»).

För användningen av gåsögon i svensk text har normen länge varit densamma som för användningen av typografiska citattecken, nämligen den att endast det ena – det åt höger pekande – tecknet har tillråtts. I vissa andra språk används olikvända gåsögon. Även i svenska texter har det blivit allt vanligare att använda olikvända tecknen, så att uddarna pekar in mot det som citeras: »citat«. Detta bruk, som då stämmer överens med bruket i engelska och för övrigt också med bruket i danska, finns det knappast någon orsak att avråda från.

Gåsögon och typografiska citattecken bör inte användas tillsammans i en text. Har man behov av att ge citat på två nivåer, d.v.s. ett inre citat i ett annat, yttre citat, väljer man i stället att låta det inre omges av s.k. enkla citattecken (apostrofer).

 

Hur många förutom du/dig själv vill komma?

Eftersom det ord som följer efter förutom i detta fall syftar på subjektet, d.v.s. hur många, är det rimligast att skriva "förutom du själv"; jämför "Vill du själv komma?".
Objektsformen dig är däremot naturligast i en mening som "Hur många, förutom dig själv, har du anmält?", i vilken pronomenet syftar på objektet hur många; jämför "Har du själv anmält dig?".

 

För skoj eller skojs skull?

Den etablerade frasen lyder för skojs skull. I generella ord kan man säga att mallen för detta och liknande uttryck är för någots skull. Vi får alltså exempelvis för nöjes skull, för skojs skull och för syns skull.
Men heter det inte för ro skull? frågar sig säkert någon. Jo, det gör det vanligtvis, för i detta fall har vi att göra med en stelnad form. I ett något äldre språkbruk förekom den s-lösa konstruktionen för något skull, och att just ro har stelnat i en form utan s skulle kunna bero på att ordet slutar på vokal. Även när det gäller ro finns det faktiskt en variant med slut på s, d.v.s. för ros skull, men den formen är numera ganska ovanlig.

Vad innebär det att två ord rimmar på varandra?

När man i det svenska allmänspråket säger att två ord rimmar brukar man avse att de två orden består av identiska ljudföljder räknat från och med den betonade vokalen till ordens slut. Eftersom rimma och limma innehåller ljudföljden imma, utgör de ett rimordspar. Andra ord som rimmar på rimma är dimma, simma och timma.

I vetenskapliga sammanhang har beteckningen rim en vidare innebörd än i allmänspråket. Man räknar sålunda inte bara med rim av ovannämnda slag utan även med rim i början av ord och inuti ord. Rim av typen rimma – limma kallas i versläran slutrim.

Slutrim spelar en roll även utanför poesins språk. Vissa fasta uttryck och talesätt är baserade på förekomsten av slutrim, t.ex. "Anders braskar, julen slaskar" eller någon snarlik formulering.

Eftersom kommer och sommar inte har exakt samma slut, räknas de inte som rimord, trots att bägge innehåller ljudföljden omm. När ord som kommer och sommar ändå används med ett slags rimfunktion, i t.ex. sångtexter, benämner man företeelsen – något föraktfullt – nödrim. Inom versläran använder man hellre termen assonans.

Assonans innebär ljudlikhet inuti ord. Ljudlikheten kan avse såväl vokaler som konsonanter eller bäggedera och kan illustreras med ordpar som tiga – lida, arma – värma samt det ovannämnda kommer – sommar.

Uddrim eller allitteration är en rimteknik som användes mycket i den fornnordiska och germanska poesin. Den innebar att man utnyttjade ord som börjar på samma sätt, d.v.s. på samma vokal eller konsonant. Orden hund, häst, hand och hus börjar alla med ett h-ljud och är därigenom exempel på allitteration. Allitteration förekommer även i det dagliga språkbruket i ett stort antal ordpar eller andra ordsammanställningar, där två eller flera ord som har samma början länkas ihop, t.ex. barn och blomma, gammal och grå, himmel och hav, klappat och klart, lappa och laga, pytt i panna, rim och reson, sakta men säkert, (hålla) tand för tunga.
Språkrådet, Box 20057, 104 60 Stockholm
Besöksadress: Bjurholmsgatan 12
tfn 08-442 42 00, fax 08-442 42 15
sprakradet(à)sprakradet.se, www.sprakradet.se
Språkrådgivning må–fre 9–12 tfn 08-442 42 10
sprakfragor(à)sprakradet.se

Sidan uppdaterad 31 januari 2005

 

 



Veckans språkråd 2005

Vissa språkråd finns även inlagda i Frågelådan.

Veckans språkråd 2002
Veckans språkråd 2003
Veckans språkråd 2004
Veckans språkråd 2006

v. 1 Var återhållsam med raka citattecken
v. 2 Uttal av deli?
v.3 Medlemskap eller medlemsskap?
v.4
En eller ett fan (anhängare, beundrare)?

v.5 Hon lät sig inte bekomma eller bekommas?
v.6 Vare sig du kommer eller inte – eller Antingen du kommer eller inte?
v.7 Berg(s)vägg och fotboll(s)förbundet – när har man foge-s?
v.8 Tsunami eller flodvåg?
v.9 2005 – tvåtusenfem eller tjugohundrafem?
v.10 Hur informerar man om sin domänadress med å, ä, ö?
v.11 God styckesindelning
v.12 Knappt och nästan
v.13 PlusGiro eller plusgiro?
v.14 Överklagan eller överklagande?
v.15 Rep, kilar, karbiner, m.m. eller Rep, kilar, karbiner m.m.?
v.16 Neapel eller Napoli?
v.17 Kompabilitet eller kompatibilitet?
v.18 Bestämd form av kontinuum?
v.19 Vad blir post doc på svenska?
v.20 En eller ett klimax?
v.21 Innan dess eller före dess?
v.22 Dagsens sanning eller dagens sanning?
v.23 Kilo eller kilogram?
v.24 Läsa, skriva, räkna m.m. eller läsa, skriva och räkna m.m.?
v.25 1,5 miljon eller 1,5 miljoner?
v.26 Asymmetrisk eller osymmetrisk?
v.27 På grund av eller tack vare?
v.28-30 Skruvkork eller skruvkapsyl?
v.31 Ruccola eller rucola?
v.32 Vad kalla en smartphone?
v.33 80-talet eller -80-talet?
v.34 Använd fasta mellanslag!
v.35 Flera boende eller boenden?
v.36 Hur översätter man whistle blower till svenska?
v.37 Fartyget M/S, m/s, MS, ms, M/F eller mf Visby?
v.38
Hur översätter man clearing house till svenska?

v.39 Ex-kille, exkille eller x-kille?
v.40 Hej då eller hejdå?
v.41 Integrerad, integrativ, alternativ eller komplementär medicin?
v.42 Signatur, namnteckning eller underskrift?
v.43 Rivieran eller rivieran?
v.44 K.G., K. G., KG eller K G Hammar?
v.45 Bortovarande eller bortavarande?
v.46 Portera eller flytta?
v.47 Lösesumma eller lösensumma?
v.48 Emotikon, smilis eller humörsymbol?
v.49 Det var ljusår sedan: Kan ljusår användas som tidsenhet?
v.50 Obs., Obs.!, Obs! och OBS!
v.51 Svenskt ord för hate speech?
v.52 Svenska ord för headset och handsfree?

Var återhållsam med raka citattecken

I svenska texter förekommer det jämte typografiska citattecken (") och gåsögon (») en tredje typ, s.k. raka citattecken ("): "citat". I professionella typografiska sammanhang brukar detta tecken förkastas som citattecken, bl.a. därför att dess form inte anses harmoniera särskilt väl med bokstäverna i de flesta typsnitt.

I vissa sammanhang, t.ex. i en del e-postprogram, finns dock endast raka citattecken (och oftast gåsögon) tillgängliga, och då får man hålla till godo med dem (eller välja gåsögon). Något förvånande är det att vissa datorprogram har raka citattecken som det förinställda alternativet, det som blir resultatet när man väljer kommandot för citattecken. Detta förhållande brukar man dock kunna ändra på i programinställningen.

 

Uttal av deli?
Ordet deli har knappast något etablerat uttal i svenskan, men både /deli/ och /delli/ förekommer. Bäst är väl om det uttalas stavningsanpassat, d.v.s. med långt /e/ (som i del). Vill man ha kort vokal, borde man ändra stavningen till delli, men det lär det knappast bli aktuellt.

Ordet deli kommer närmast från engelskan, där det använts i ungefär hundra år. Det är ett kortord för delicatessen eller delicatessen shop, ett slags kombination av en matservering, med inriktning på hämtmat, och en butik. Ordet delicatessen har engelskan i sin tur hämtat från tyskans Delikatessen, pluralformen av Delikatesse – d.v.s. samma ord som vårt delikatess.

 

Medlemskap eller medlemsskap?
Medlemskap, som är den korrekta formen, är en avledning med suffixet -skap, inte en sammansättning mellan medlem och skap (jfr medlemsavgift, som däremot är en sammansättning).

 

En eller ett fan (anhängare, beundrare)?
Skriv en fan, flera fans, de där fansen.

Hon lät sig inte bekommas eller Hon lät sig inte bekomma?

Den konstruktion som anbefalls i ordböckerna är låta sig bekomma (av något). Den aktuella meningen bör alltså lyda "Hon lät sig inte bekomma".

 

Vare sig du kommer eller inte – eller Antingen du kommer eller inte?

Bägge uttryckssätten är numer korrekta. Bruket av antingen-varianten i konstruktioner av denna typ sågs förr som talspråkligt. Redan i Svensk handordbok (1966) behandlas dock uttrycken som synonymer utan att några särskilda stilkommentarer ges. Det är alltså i betydelsen 'oavsett om' (man kunde ju också skriva "Oavsett om du kommer eller inte, så vill jag att du hör av dig") som de två uttrycken är utbytbara. Det finns dock sammanhang där uttrycken vare sig … eller och antingen … eller inte kan ersätta varandra. I betydelsen 'ettdera' är exempelvis bara antingen … eller möjligt: "Antingen får Larsson eller Olsson ta sig an utredningen". Och i en nekad sats är bara vare sig … eller möjligt: "Utredningen kunde inte genomföras av vare sig Larsson eller Olsson".

Berg(s)vägg och fotboll(s)förbundet – när har man foge-s?

I många sammansättningar mellan substantiv sätts ett s.k. foge-s ut: ersättningskrav, dödsmask etc. Historiskt sett är detta s en genitivändelse. I vissa ord finns andra genitivändelser bevarade, s.k. fogevokaler, som i barnasinne och gatukorsning. Några helt entydiga regler för när ett foge-s ska sättas in mellan ordled i sammansättningar går inte att ge.

Sammansättningar med enkelt förled

För tvåledade sammansättningar är bruket mycket splittrat, och i många fall är det snarast språkkänslan som får avgöra vad som är rätt. Vissa ordled tar av tradition så gott som alltid foge-s: fadersroll, fabriksjobb, bostadshus, för andra är foge-s valfritt: drift(s)entreprenad, tid(s)plan, berg(s)vägg, medan andra så gott som aldrig tar foge-s: folkvald, fjälltur, systemkö. Är man osäker, finns många sammansättningar listade i Svenska Akademiens ordlista. Där anges också de fall där foge-s är valfritt.

Ett fåtal regler, som dock har en del undantag, går ändå att ställa upp:
1. Utan foge-s står sammansättningar där förledet slutar på s eller sje-ljud + ev. ytterligare konsonant: måsvinge, frostvarning, garageport.

2. Utan foge-s står ofta sammansättningar där förledet slutar på vokal, särskilt om vokalen är betonad: bikupa, sjövatten, koskälla. Dock: möte-s-plats, tro-s-vittne.

3. Utan foge-s står sammansättningar där förledet slutar på trycksvagt -el, -er, -en, -on: kakelplatta, fingervante, ökenvandring, lingonris.

4. Utan foge-s står sammansättningar där förledet slutar på betonat -ad, -ett, -id, -ik, -on, -ur, -yr: chokladkaka, cigarettetui, suicidforskning, batiktröja, cicerontalang, frakturstil, glasyrmix.

5. Utan foge-s står dessutom ofta sammansättningar där förledet är enstavigt och slutar på konsonant: bilbomb, tältpinne.

6. Med foge-s står sammansättningar där förledet slutar på -(n)ing, -itet och -tion: vandring-s-pris, ordning-s-vakt, identitet-s-kort, reparation-s-fond.

Sammansättningar med sammansatt förled

7. Den viktigaste regeln är att sammansättningar med tre ordled där sammansättningens förled i sin tur är sammansatt i regel ska ha ett foge-s: skidinstruktör-s-ambitioner, skolbok-s-hylla (hylla för skolböcker). Foge-s visar här ordledens relationer till varandra. Den stora majoriteten treledade sammansättningar faller under denna regel. Detta gäller även sammansättningar med vissa led som inte brukar utgöra självständiga ord: barndom-s-vän, ömhet-s-bevis, vänskap-s-band (d.v.s. dom, het, skap är inga självständiga ord). Observera också att foge-s i princip sätts ut även när efterledet börjar på s, även om detta /s/ förstås oftast försvinner i talspråk: långfärd-s-skridsko, midnatt-s-supé. Undantag är framför allt sådana ord som också passar in under punkt 1–5 ovan. Vi får alltså skrattmåsvinge, nattfrostvarning, insjöfisk, varmvattenberedare. Vissa sammansättningar där förledet slutar på -e eller -a får dessutom i stället e i fogen: kolgruv-e-arbetare, högskol-e-byggnad, askung-e-saga.

8. När den primära sammansättningen består av ord 2 + 3, sätts foge-s däremot inte ut: minihögtalare, skolbokhylla (bokhylla för skolor).

9. Dessutom finns enstaka fall av s.k. kärnkraftverk, när fyra led (kärnkraftskraftverk) bakats ihop till tre (kärnkraftverk). Även dessa sammansättningar saknar foge-s. Som kärnkraftverk räknas bara de undantagsfall där de två sammansättningarna har samma vikt. Även om man kan tycka att t.ex. stamcellsterapi kan delas upp i de vedertagna sammansättningarna stamceller och cellterapi, måste den primära sammansättningen anses vara led 1 och 2, d.v.s. stamceller + terapi. I ett sådant exempel ska det alltså vara foge-s.

Tsunami eller flodvåg?

En tsunami är enligt Nationalencyklopedin en långvågig havsvåg eller flodvåg som orsakas av havsbottnens vertikala rörelser i samband med jordbävningar, vulkanutbrott eller jordskred. Ordet tsunami kommer av japanskans tsu 'hamn' och nami 'våg'. På svenska böjs det en tsunami, tsunamin, flera tsunamier, och uttalas med betoning på a, /tsu 'na:mi/.

I massmedierna har ofta just ordet tsunami använts. Vi rekommenderar dock i första hand det redan etablerade flodvåg. Mycket stora flodvågor, som de i Sydostasien nyligen, kan kallas jätteflodvåg.

Observera att flodvåg är bildat till flod i den allmänna betydelsen 'större strömmande vätskemängd' som i syndaflod, vårflod och inte till flod i betydelsen 'vattendrag större än bäckar och åar'.

2005 – tvåtusenfem eller tjugohundrafem?

Svenska språknämnden rekommenderar tjugohundratalet som benämning för århundradet 2000–2099 och tvåtusentalet för årtusendet 2000–2999. På så sätt får man skilda entydiga benämningar för dessa perioder. Att skilja på århundrade och årtusende är viktigt inte enbart för en snäv krets av arkeologer, geologer och historiker. Hur skall man annars förstå ett påstående som att jordens lager av kol kan komma att räcka halva tvåtusentalet? Räcker det till år 2050 eller 2500? Det är en skillnad på 450 år.

Uttrycket tjugohundra är inte konstigare eller mer ologiskt än exempelvis elvahundra och nittonhundra. Bland historiker, arkeologer, konstvetare och språkvetare är det för övrigt helt naturligt att kalla århundradet mellan niohundratalet och elvahundratalet för tiohundratalet. Det viktiga är alltså distinktionen mellan innevarande århundrande respektive årtusende. Men i linje med denna distinktion är det också lämpligt och logiskt att de olika årtalen under tjugohundratalet får benämningar som utgår från ordet tjugohundra, alltså tjugohundra, tjugohundraett, tjugohundrafem, precis som man säger nittonhundra, nittonhundraett, nittonhundrafem.

 

Hur informerar man om sin domänadress med å, ä, ö?

Numer kan man som bekant ha Internetadresser med andra tecken än a–z, s.k. IDN-adresser, t.ex. se-adresser med å, ä, ö, é och ü. Skaffar man en sådan adress bör man åtminstone under de närmaste åren också ha kvar sin gamla a–z-adress. Alla webbläsare klarar nämligen inte av att läsa IDN-adresser, och utländska besökare saknar förstås ofta å, ä och ö på sina tangentbord. Man kan då lämpligen ha den gamla adressen som huvudkonto och låta IDN-adressen peka på den.

En viss spridning tycks det ha fått att låta IDN-adressen gå till de svenskspråkiga webbsidorna på ens webbplats, medan a–z-adressen går direkt till dess engelskspråkiga sidor (när man har sådana). Många Internetanvändare kommer dock fortsätta att automatiskt använda a–z-adresser när de besöker en webbplats, och då kan det vara förvirrande med den strukturen. Det är alltså bättre att låta de båda adresserna gå till samma sidor.

Hur informerar man då om sina adresser på visitkort, brevpapper etc.? Det räcker ofta med bara IDN-adressen, framför allt till svenska kontakter: "Du når oss på www.språknämnden.se." Svenska användare vet i regel att det går bra att slopa diakriterna, och utlänningar ser ofta inte ens diakriterna utan läser å och ä som ett a. Känner man sig osäker och har utrymmet, bör man i kontaktinformation o.l. informera om båda sina adresser: "Du når oss på www.spraknamnden.se eller www.språknämnden.se." Vill man i t.ex. annonser smidigt och kort visa att båda adressformerna går bra, kan man sätta diakriterna (ringen över å, prickarna över ä, ö och ü, accenten över é) i annan färg eller gråton än "grundbokstäverna" (a, o, u och e).

Det finns nu förvisso insticksprogram för IDN i Outlook och Outlook Express, men de nya domänerna fungerar än så länge bristfälligt i e-posttrafiken. Där bör man tills vidare bara ange den traditionella a–z-adressen: info@spraknamnden.se. När e-postprogrammen börjar kunna hantera de nya domänerna bättre, kan man också ge IDN-adressen: info@språknämnden.se.

 

God styckesindelning

En text blir betydligt mer lättläst om styckeindelningen är tydlig. Ett bra sätt att få ordning på styckeindelningen är att försöka sammanfatta varje stycke till en enkel kärnmening, ett enda påstående. Går det inte, måste man fundera på om styckeindelningen kanske ska göras på annat sätt. Går det däremot bra, kan ofta den sammanfattande meningen inleda det aktuella stycket.

Kom också ihåg att markera varje nytt stycke med indrag eller med blankrad. Men de två markeringssätten kan också kombineras. Då använder man blankrad för att markera att ett nytt större avsnitt börjar och indrag för att markera de enskilda styckena inom det större textavsnittet.

Ibland ser man stycken som varken har blankrad eller indrag. Nytt stycke markeras då i stället genom tomt radslut efter den sista meningen i stycket. Det brukar kallas hybridstycke. Det är en mycket otydlig och därför olämplig typ av styckemarkering. Går den sista meningen (nästan) ända ut till högermarginalen, går det ju inte att urskilja någon styckesgräns över huvud taget.

Knappt och nästan

Adverbet knappt betyder ungefär 'bara, endast, enbart' och anger normalt att något är mindre än väntat, i minsta laget, inte fullt så mycket. Nästan står tvärtom för 'nära, nästintill' och betonar att något är större än väntat. Samma innebörd har närmare. Det är alltså skillnad på "Vi fick knappt en miljon kronor" (mindre än väntat) och "Vi fick nästan en miljon kronor" (mer än väntat). I dag är det mycket vanligt att knappt felanvänds med innebörden 'nästan, nära, inte långt ifrån': "Hon blev knappt 99 år." "Knappt 700 000 personer kom till konserten." "Knappt 100 avlidna personer har hittills grävts fram i lavinolyckan". En sådan felanvändning kan leda till feltolkningar och negativa reaktioner.

Valet mellan knappt och nästan speglar alltså ofta den personliga inställningen till sakinnehållet. Men ibland har man förstås en mer neutral inställning. Även då kan knappt och nästan användas: "pojken är knappt fyra år gammal", "flickan är drygt femton år gammal". Här är innebörden helt neutral, 'något mindre än' respektive 'något mer än'. Men det gäller att se upp – även om skribenten använder orden neutralt kan det finnas risk för att läsaren läser in en personlig inställning i ordvalet. Använd alltså bara knappt och nästan neutralt när det inte föreligger någon risk för feltolkningar.

PlusGiro eller plusgiro?

Postgirot ägs nu av Nordea och inte av Posten, och har därför bytt namn till PlusGirot. I övrigt är allt identiskt med det gamla, d.v.s. kontonumren är desamma och betalningssystemet fungerar precis som förut. Det innebär att den nya benämningen i allt väsentligt måste kunna behandlas språkligt på samma sätt som den gamla.

PlusGirot (och PLUSGIROT) är Nordeas logotypskrivningar. I andra sammanhang skriver man Plusgirot om namnet på företaget. Om betalningsformen respektive kontotypen är den gemena formen plusgiro rimligast – i analogi med postgiro. Gemen skrivning är det normala för sådant som allmänheten uppfattar som en typ av något snarare än ett egennamn. Förkortningen pg, som ju kommer fortsätta att användas, förstärker detta. Skriv alltså: "betala via plusgiro eller bankgiro", "betala till plusgiro 123 45-6".

Överklagan eller överklagande?

Den officiella termen är överklagande. Den används, för att citera Nationalencyklopedin, som en "sammanfattande benämning inom juridiken på det förfarande varigenom en part eller annan berörd kan få en dom eller ett beslut omprövat i högre instans". Ordet överklagan, som man träffar på relativt ofta, är en tämligen ny skapelse och används med samma betydelse som överklagande. Överklagan är förvisso kortare, men måste ändå ses som ett onödigt nytillskott. Framför allt har det en begränsning i att pluralform saknas, något som gäller alla substantiv som slutar på den obetonade ändelsen -an (anmälan, begäran, början). Överklagande går dock bra att böja i plural: flera överklaganden.

Rep, kilar, karbiner, m.m. eller Rep, kilar, karbiner m.m.?

Uppräkningar avslutas som bekant ofta med uttryck som står för 'ytterligare saker': m.m. (med mera), o.s.v. (och så vidare), etc. (etcetera), m.fl. (med flera). I framför allt engelska är det vanligt att man sätter komma framför ett sådant avslutande uttryck: "ropes, nuts, carabiners, etc.". Så gör man dock inte i svenskan. Skriv alltså utan komma: "rep, slingor, karbiner m.m.".

 

Neapel eller Napoli?

Vad en ort i utlandet kallas på svenska handlar mest om tradition och historia. Namnet på Portugals huvudstad har ju t.ex. haft formen Lissabon (som egentligen är tyskt) i hundratals år, och detsamma gäller den italienska staden Neapel. Många av de större orterna i Europa har av tradition svenska namnformer som stavnings- och uttalsmässigt avviker från de former som används i det språk som talas där orten är belägen. Andra exempel på sådana namn är Bryssel (franska Bruxelles, nederländska Brussel), Köpenhamn (danska København), Prag (tjeckiska Praha) och Rom (italienska Roma). De flesta sådana namn har svenskan importerat från något annat språk, ofta tyskan. Ibland är det bara det svenska uttalet som är formmässigt avvikande, så t.ex. i Barcelona, London, Paris.

I fråga om namn på nya eller tidigare mer eller mindre okända objekt, blir det allt oftare så att man försöker behålla den genuina namnformen, d.v.s. det namn som används där objektet är beläget. Hade vi blivit bekanta med staden Lissabon först i våra dagar, hade vi troligen börjat använda den portugisiska namnformen Lisboa i stället. Nya geografiska namn på svenska kartor har i dag namnformer som ligger mycket nära ursprungslandets skrift- eller uttalsform, så t.ex. i . På svenska kartor har t.ex. också svenska namnformer på fjäll i sametrakter i dag ofta ersatts av samiska former: Kebnekise skrivs t.ex. numer ofta Giebnegáisi.

Det händer vidare att vi tar över det genuina namnet, så att en ort får ett nytt svenskt namn, på grund av ändrade politiska förhållanden. Exempel på detta är namnen Gdansk (som förr hette Danzig), Nice (förr Nizza) och Tallinn (förr Reval).

Kompabilitet eller kompatibilitet?

Det heter kompatibilitet. Ordet är ett substantiv som är bildat till adjektivet kompatibel. Jämför t.ex. flexibel – flexibilitet, komfortabel – komfortabilitet, notabel – notabilitet, respektabel – respektabilitet, reversibel – reversibilitet.

Den felaktiga formen kompabilitet är intressant nog mycket vanlig i bruket. En form som kompabilitet förutsätter dock ett adjektiv kompabel, och något sådant existerar inte.

Bestämd form av kontinuum?

Ordet kontinuum betyder ungefär 'obruten följd', 'sammanhängande mängd av ett oändligt antal element'. Det brukar anges som oböjligt i ordböckerna. Har man ändå behov av att böja det i bestämd form, bör det heta kontinuet (jfr museum – museet).

Vad blir post doc på svenska?

Post doc används på engelska som en benämning på disputerade forskare, av post 'efter' och doc 'doktor, doktorerad'. På svenska bör man i stället skriva postdoktors- eller möjligen postdoktoral: postdoktorsstipendium (postdoktoralt stipendium), postdoktorstjänst (postdoktoral tjänst), postdoktorsforskare (postdoktoral forskare) etc. Man kan förstås även använda omskrivningar som disputerad forskare o.l.

En eller ett klimax?

Ordböckerna är entydiga på den här punkten: klimax har n-genus. Det skulle alltså med ledning av ordböckerna heta t.ex. "nå sin klimax". I det faktiska språkbruket är dock t-genus klart vanligare än n-genus för ord som klimax, antiklimax och västgötaklimax. Det är naturligtvis inte självklart att ett sådant förhållande omedelbart skall avspeglas i ordböckerna, men när de två böjningsmönstren ställs mot varandra, kan man ändå tycka att t-böjningen har vissa företräden i och med att den leder till något hanterligare former, speciellt i plural. Jämför ett klimax, klimaxet, (flera) klimax, (de där) klimaxen med en klimax, klimaxen, (flera) klimaxar, (de där) klimaxarna. Det skall dock här sägas att ordet klimax är vanligast i sin grundform, d.v.s. obestämd form singular, och detta kan nog vara orsaken till att bruket vacklar.

Innan dess eller före dess?

Det helt etablerade uttryckssättet är innan dess. Detta är ett bruk av innan som preposition som aldrig ifrågasatts, inte ens av dem som envist menar att det måste heta "före sommaren" och inte "innan sommaren". Bruket av innan dess är mycket gammalt; innan användes nämligen som tidspreposition redan i fornsvenskan. Efter att det under lång tid snarast betraktats som subjunktion, ses det i dag både som tidspreposition och subjunktion.

 

Dagsens sanning eller dagens sanning?

Numera heter det ofta dagens sanning, även om varianten dagsens sanning också förekommer. Uttrycket används för att ange att något är fullständigt sant eller ingenting annat än sanningen.

Dagsens är en äldre form av genitiv i bestämd form av dag. I fornsvenskan böjdes både stammen av substantivet och ändelsen i genitiv. Det blev då dagsens. Och av fisker, 'fisk', och skip, 'skepp', blev det fisksins, 'fiskens', respektive skipsins, 'skeppets'. Det berodde på att den bestämda slutartikeln från början var ett självständigt ord (ett pronomen med egen böjning), som följde efter det substantiv det bestämde. Så småningom kom detta ord att fogas ihop med substantivet till ett enda ord, och då läggs ändelsen bara till på slutet, dagen-s.

 

Kilo eller kilogram?

Kilo betyder bara '1000', så precis som man preciserar längd med meter (kilometer), är det förstås logiskt att precisera vikt med gram (kilogram). I tekniskt fackspråk och mer formell sakprosa skriver man med fördel kilogram eller förkortningen kg om det är betydelsen '1 000 gram' som avses. I andra sammanhang skriver man i regel bara kilo, ett ord som vuxit fram som en kortform (ellips) för kilogram. Denna användning av kilo är känd i svensk text sedan 1855, och den förekommer även i andra språk.

I svenskt allmänspråk heter det för övrigt ett hekto och ett kilo. Däremot kan man i vissa dialekter säga både en hekto och en kilo.

Läsa, skriva, räkna m.m. eller läsa, skriva och räkna m.m.?

I normalfallet, när m.m. avser själva uppräkningen (dvs. att det finns fler outtalade saker som skulle kunna räknas upp), har man inget och. Man skriver alltså: "I skolan brukar vi läsa, skriva, räkna m.m."

I vissa fall kan uppräkningen bestå av relativt heterogena saker, och då kan ett m.m. i princip referera till bara en av de uppräknade sakerna. I exemplet "i ryggsäcken har jag matsäck, extraskor och pennor m.m." refererar m.m. troligen bara till pennor – d.v.s. där finns även skrivmateriel som suddgummi, linjal och papper. Vill man använda m.m. så, blir det tydligare om det inte läggs sist i meningen, för då tror läsaren lätt att det refererar till hela uppräkningen. Skriv alltså hellre: "I ryggsäcken har jag matsäck, pennor m.m. och/samt extraskor."

1,5 miljon eller 1,5 miljoner?
Efter bråktal är oftast singularform av substantivet att föredra, men även plural kan användas efter bråktal som är större än 2:

1/2 timme
3/4 timme
1 1/2 timme
2 1/2 timme (eller timmar)
4 3/4 timme (eller timmar).

Detsamma gäller tal som skrivs med bokstäver:

en halv miljon
två och en halv miljon (eller miljoner).

Efter decimaltal används plural. Om siffran efter decimalkommat är 1, är det i allmänhet naturligast att ha singularböjning, men även plural kan användas:

0 sekunder
0,1 sekund (eller sekunder)
0,2 sekunder
1,0 sekunder
1,1 sekund (eller sekunder)
1,2 sekunder
2,1 sekund (eller sekunder)
2,21 sekunder
2,5 sekunder.

Asymmetrisk eller osymmetrisk?

Symmetrisk betyder 'som (teoretiskt) kan delas så att den ena halvan blir den andra halvans spegelbild'. Man kan ha ett symmetriskt ansikte, och något kan ha ett symmetriskt mönster. Det kommer av grek. symmetria, till sym- 'sam-' och metron 'mått'. Den traditionella negerande formen av detta ord är asymmetrisk, med negerande grekiskt a. Det betyder 'som inte är symmetrisk' eller något vidare 'som har oregelbunden/ojämn fördelning av ingående delar', vilket kan uppfattas som oskönt.

Nu för tiden förekommer även osymmetrisk, med det mer allmänna negerande prefixet o. De båda orden har samma innebörd. Asymmetrisk är dock fortfarande många gånger vanligare i språkbruket (liksom asymmetri kontra osymmetri), och det är den formen vi rekommenderar att man i första hand använder.

På grund av eller tack vare?

Man använder i princip tack vare för skäl som ger uttalat positiva resultat. Det ska finnas någon eller något att tacka! "Tack vare dina insatser lyckades vi." På grund av används när skälet ger neutrala eller negativa effekter: "På grund av din försumlighet förlorade vi pengarna."

Samma sak gäller förtjänst respektive fel: "det är din förtjänst att vi lyckades", "det är ditt fel att vi misslyckades".

Skruvkork eller skruvkapsyl?

Många storsäljande viner hos Systembolaget är försedda med ett skruvbart metallhölje. Denna förslutning finns inte längre bara på enklare viner som Vino Tinto, utan blir i dag vanligare även för dyrare, mer exklusiva viner. Men vad kallas detta metallhölje, skruvkapsyl eller skruvkork?
Det finns inte något helt fast språkbruk på området. Men vad som vanligen läggs i orden kork och kapsyl framgår av ordböckerna. Där står att kapsyl betyder 'litet lufttätt lock som täcker öppningen på en flaska, vanligen av metall': skruvkapsyl, plastkapsyl etc. (där skruvkapsyl skiljer sig från andra kapsyler genom den gängade skruvfunktionen). Kapsyl har vi hämtat från franskans capsule 'kapsel; kapsyl', som i sin tur kommer av latinets capsula med samma innebörd.

Kork är primärt en flaskpropp av materialet kork (bark från korkek), och denna betydelse har ordet haft sedan fornsvenskan, inlånat från spanskans corcho med samma betydelse, av latinets cortex, 'bark'. I dag används det även utvidgat om andra material, som plastkork, och ibland ännu mer utvidgat om andra förslutningstyper, t.ex. kapsyl. Kork är med andra ord det mer övergripande uttrycket i allmänspråket. Det betyder att man skulle kunna använda både skruvkork och skruvkapsyl om den förslutningstyp som åsyftas.

För skruvkork talar att det är klart vanligare i allmänspråket, för skruvkapsyl talar att det utvidgade skruvkork är något oegentligt. Vi skulle helst se att man i första hand reserverar kork för flaskproppar av typen vinkork. Den uppfattningen förstärks av att folk – trots att de i gemen säger skruvkork – enligt våra observationer ofta störs av det tvetydiga i ledet kork och tvekar inför ordet. Använd alltså gärna skruvkapsyl för skruvbara metallhöljen.

Ruccola eller rucola?

Det bör stavas rucola, vilket också är en vanlig skrivning i italienskan (jämte rughetta), det språk vi hämtat ordet från. Det kommer i sin tur från den latinska beteckningen för den kanske vanligaste varieteten av rucola, Eruca sativa. Uttalet är /'ru: kåla/. Observera att det faktiskt finns ett svenskt namn för denna växt: senapskål. Använd gärna det!

Vad kalla en smartphone?

Mobiltelefoner kan i dag ha en mängd tilläggsfunktioner: kamera, mp3-spelare, radio, datorfunktioner (e-post, webbläsare etc.). Tillverkarna kallar dessa varianter för sådant som smarttelefon, kameramobil och musikmobil. Men det är i första hand övergående, oprecisa marknadsföringstermer. I takt med att sådana funktioner integreras i alla mobiltelefoner blir uttrycken lite poänglösa. Så länge huvudfunktionen är mobiltelefon, finns det i princip ingen anledning att kalla telefonen något annat. Vill man ändå framhäva en viss funktion, kan den som vill förstås använda beskrivande benämningar som kameramobil etc. Men då fungerar uttrycken just som beskrivande benämningar, inte som officiella termer för en viss typ av mobiltelefon.

För smartphone, d.v.s. en mobiltelefon som vidareutvecklats med datorfunktioner så att den gränsar till handdator, är valet av benämning inte lika självklart. Vill man använda en benämning som pekar på att det lika mycket rör sig om en handdator som en mobiltelefon, kan man då använda datormobil. Det rätt vanliga uttrycket smarttelefon är för oprecist. Även "vanliga" mobiltelefoner kan ju lika gärna kallas smarta, eftersom de numera är späckade med finesser (vid sidan av egentliga datorfunktioner). Vissa handdatorer har i dag för övrigt försetts med telefonifunktioner, så det är tänkbart att de två begreppen datormobil och handdator så småningom sammanfaller.

80-talet eller -80-talet?
Man använder ibland bindestreck för utelämnade siffror, framför allt i tal för århundraden:

"På 1930- och -40-talen." "Goda tyska vinårgångar var 1983, -85 och -89."

Bindestrecket används här för att markera att en orddel som är gemensam för flera ord (19) är utsatt i endast det ena ledet (1930 resp. 1983). När ett tal (eller en sammansättning med ett tal) står ensamt brukar man normalt inte ha bindestreck:

"En 64:a." "På 90-talet."

 

Använd fasta mellanslag!
Många fasta uttryck innehåller mellanslag (även kallat blanksteg eller mellanrum): bl a, tel. 118 118, Kungsgatan 10 A etc. I regel bör sådana uttryck hållas ihop och inte delas på två rader. Det åstadkommer man genom att ersätta det vanliga mellanslaget med ett så kallat fast mellanslag. I många program använder man då skift- + control- + mellanslagstangenten på pc och alt- + mellanslagstangenten på Mac. I MS Word kan det även infogas från infoga/symbol-menyn.

Några fall där man bör använda fasta mellanslag följer nedan. Undantag kan göras (dock inte vid förkortningar och tal) när utrymmet är mycket begränsat, t.ex. vid smala spalter. Även namn med flera led (Ann-Sofi, Carl XVI Gustaf, Nils Nilsson, Dagens Nyheter) bör idealiskt hållas ihop, men i praktiken medger utrymmet ofta inte det.

Vid avbrytningsförkortningar om man använder mellanslag i stället för punkter: bl a, fr o m, t ex etc.

Datum och tidsangivelser: 24 maj, 15 september 2006, 12/1 1998, kl. 15

Stora tal: 3 400, 123 456, 1 089 210

Uttryck där bokstäver och siffror kombineras: klass 2 a, Lv 4, Kungsgatan 10 A, SVT 1

 

Flera boende eller boenden?
Som personbeteckning är ordet n-ord och böjs en boende, flera boende. När det står för 'bostad', är det ett t-ord men böjs inte så ofta i plural. Det förekommer dock: ett boende, flera boenden.

 

Hur översätter man whistle blower till svenska?

Whistle blower benämns ofta en anställd som för medier eller myndigheter avslöjar oegentligheter hos det egna företaget. Något svenskt uttryck med exakt samma innebörd har inte etablerats. Direktöversättningarna visselblåsare och visselpipsblåsare förekommer, men vanligast är att man i stället för personbeteckningar använder beskrivande formuleringar som "NN har läckt uppgifter om missförhållandena till pressen", "NN har anmält sitt företag till miljömyndigheten", "NN slog larm om fusket i det egna företaget". Har det hela ett mer speciellt perspektiv, används ibland andra uttryck (beroende på vilket perspektiv som är aktuellt): angivare, tipsare, förrädare, rapportör, anmälare, tjallare, avslöjare etc. Även i engelskan används för övrigt olika uttryck.

Avslöjare (starkare), tipsare (svagare) eller uppgiftslämnare (mer övergripande) fungerar i de flesta sammanhang. I synnerhet avslöjare är rätt spritt i bruket.

Fartyget M/S, m/s, MS, ms, M/F eller mf Visby?

M/S är en förkortning av engelskans motor ship, 'motorfartyg'. Både gemen form, m/s, och versal form, M/S, är accepterade och förekommer i förkortningsordböcker. I bruket är dock M/S betydligt vanligare. Skrivningen M/s är oriktig och bör undvikas. Av följande skäl är versal form, M/S, kanske naturligast:
• beteckningen förekommer i princip bara som inledning på båtnamn och liknande, och förekommer därför rätt ofta i början av mening
• betraktar man den inledande förkortningen som en del av namnet, känns det naturligt att skriva det versalt eftersom egennamn ju skrivs med stor begynnelsebokstav
• även om det i praktiken knappast finns risk för sammanblandning, står m/s också för 'meter per sekund'
• M/S är förvisso en etablerad förkortning i svenskan, men är ändå fortfarande i en viktig mening främmande, då den ju står för ett engelskt uttryck (motor ship); i engelskan är den versala skrivningen helt dominerade.

Obs. också att snedstrecket egentligen är onödigt (och, får man säga, något osvenskt). Även här får man dock konstatera att skrivning med snedstreck är betydligt vanligare i bruket.

En nordisk och svensk variant, M/F, m/f resp. MF, mf (för motorfartyg), förekommer numer också en hel del i bruket. Den är inte alls lika etablerad som M/S, men är förstås mycket bättre. Använd gärna den. På svensk grund är det naturligast att då behandla den som en vanlig avbrytningsförkortning: mf (eller mf. om man använder punkter i avbrytningsförkortningar).

 

Hur översätter man clearing house till svenska?

Clearing house är traditionellt benämningen på det organ hos en börs eller annan handelsplats till vilket köpare eller säljare kan rikta sina anspråk, t.ex. för att få betalt för eller leverans av det försålda. Clearing handlar alltså om kvittning av något mellan två parter, normalt av fordringar och motfordringar. De senaste åren har clearing house dock även börjat användas med innebörden 'samarbetskontor', 'samarbetsorgan', 'samordningscentral', 'samordningskontor' och liknande, både i engelskan och svenskan. Uttrycket förekommer inte i några ordböcker, inte heller i engelska (med något enstaka undantag: 'an agency which collects and distributes information'). Det kan vara lite svårt att förstå hur denna nya utvidgade innebörd uppstått, men fokus i den nya användningen har uppenbart flyttats till aspekterna 'samlingsplats', 'mellanhand' och 'utbyte (av information)'.

Uttrycket tycks i dag kunna stå för nästan vad som helst, så man bör anstränga sig för att hitta ett mer precist svenskt uttryck för den aktuella innebörden. Clearing house är ett mycket vagt och ogenomskinligt uttryck att använda – redan i engelskan. På svenska kan man t.ex. använda någon av innebördsförklaringarna ovan. Andra förekommande översättningar är, beroende på sammanhang, (nationell) kontaktpunkt och användarforum.

Ex-kille, exkille eller x-kille?

Ex är en latinsk preposition som bl.a. betyder 'från, efter'. Ex consule kan i latinet uttydas som 'efter det att ngn varit konsul'. Detta bruk har övertagits i moderna språk med innebörden 'före detta': exmästare, expartner, exkung etc. Sammansättningar med ex bör i första hand skrivas ihop som ett ord, utan bindestreck.

Ex används numera också som ett självständigt substantiv: mitt ex. Den användningen har än så länge en vardaglig karaktär. Ibland ser man ex förkortat till ett ensamt x: mitt x, min x-tjej, men den användningen avråder vi från.

Uppfattar man ord som extjej och exman som vardagliga, går det förstås lika bra att använda före detta: min före detta tjej, min f.d. man etc.

Hej då eller hejdå?

Den enda form som förekommer i ordböcker och liknande är frasen hej då. Det är också den form vi rekommenderar. Hopskrivning i ett ord (hejdå) är dock mycket vanligt i bruket, vilket tyder på att alltfler ser det som ett fast, odelbart uttryck (jfr god dag, som i dag skrivs ihop till goddag). Det är inte omöjligt att det skrivsättet på sikt blir accepterat även i ordböckerna. Än så länge får hejdå dock betraktas som en vardaglig form.

Integrerad, integrativ, alternativ eller komplementär medicin?

Den medicin – och sjukvård – som avses med ovanstående benämningar är sådana mediciner och behandlingsmetoder som normalt inte används i den traditionella sjukvården men som används av allt fler specialister utanför de stora sjukhusen. Det vanligaste uttrycket för detta är alternativ medicin, som betonar att det rör sig om ett alternativ till det normala, men som ibland även ges innebörden 'flummig', 'ovetenskaplig'. Komplementär medicin, som också är relativt vanligt, uttrycker att det handlar om ett komplement till det traditionella. Det uppfattas ofta som ett mer neutralt och lite tekniskt ordval.

Med integrerad medicin och integrativ medicin menas primärt att man i sin verksamhet integrerar alternativa metoder till den traditionella sjukvården, men uttrycken används i regel synonymt med alternativ medicin. Integrerad medicin och integrativ medicin bör undvikas, inte minst för att de är svårbegripliga. Av språkliga skäl bör i synnerhet integrativ undvikas: Integrerad innebär att någon integrerar något, t.ex. att läkare integrerar nya metoder i sin verksamhet. Integrativ betyder att något syftar till integration; det är en egenskap hos det som ordet står i bestämning till. En integrativ invandringspolitik syftar t.ex. till att invandrare ska integreras i sitt nya hemland på bästa sätt.

Signatur, namnteckning eller underskrift?

Dessa ord är starkt överlappande men inte synonyma. Namnteckning refererar till själva det för hand skrivna namnet, skrivet på ett för namnbäraren typiskt sätt. Namnteckningen ska kunna användas för identifiering, t.ex. i jämförelse med en motsvarande namnteckning på en identitetshandling.

Signatur kommer av lat. signatura 'märkning (av får)', av signare '(ut)märka', '(in)rista'). Det har två huvudbetydelser:

1. En namnförkortning, ofta i form av namninitialer, som används då man visar att man godkänner varje sida i ett dokument eller en ändring i en viss text, eller en namnförkortning som används av upphovsmannen till ett konstverk eller en text.

2. Ett beskrivande epitet som används i stället för det egentliga namnet, som Undrande, Ensam tjej eller Kär 08:a. (Eftersom syftet inte primärt är att dölja någons identitet, ska detta skiljas från en pseudonym.)

Signatur används ofta synonymt med namnteckning under inverkan från engelskan, där signature är det normala ordet för 'namnteckning'. I svenskan anger dock namnteckning i högre grad att personens fulla namn ska återges. Vill man att den som skriver under något ska skriva ut hela sitt namn, är namnteckning därför att föredra som anvisning.

En underskrift är en namnteckning som skrivs längst ner på en viss typ av dokument. Underskriften intygar äktheten hos uppgifter i dokumentet eller visar vem som skrivit texten i dokumentet.

 

Rivieran eller rivieran?

Riviera är ett substantiv som egentligen betyder 'strand'. När ordet står ensamt i bestämd form, Rivieran, används det normalt som ett egennamn för den sammanhängande italienska och franska rivieran, i synnerhet då den franska. Skriver man ut bestämningen franska (eller italienska) får ordet genast substantivisk karaktär och ska då skrivas med liten bokstav. När det i andra sammanhang används överfört eller substantiviskt för 'strandsträcka' används alltid liten bokstav: "den bulgariska rivieran" etc.

I bruket är det mycket vanligt med både franska Rivieran, Franska Rivieran och Franska rivieran. Vill man prompt se hela uttrycket som ett egennamn, är det den sista varianten (Franska rivieran) som är lämpligast.

K.G., K. G., KG eller K G Hammar?

Man behandlar namninitialer i princip som avbrytningsförkortningar, d.v.s. man skriver antingen K.G. Hammar, J.R.R. Tolkien etc. (om man använder punkter) eller K G Hammar, J R R Tolkien (om man använder mellanslag i stället för punkter).

Bortovarande eller bortavarande?

Bortovarande och bortavarande, liksom de ännu frekventare bortovaro och bortavaro, är ungefär lika vanliga i språkbruket. De är helt likställda, även i SAOL. Mycket talar väl för att de lite ålderdomliga bortovaro, bortovarande kommer att förlora mark till bortavaro, bortavarande. Vi har i dag några sammansättningar med borta-: bortaseger, bortamatch m.fl., men knappast några levande med borto-.

I ett och samma dokument bör man konsekvent hålla sig till en form.

Portera eller flytta?

Så kallad nummerportabilitet infördes i Sverige i det fasta nätet 1999 och i mobilnäten 2001. Det innebär möjlighet att flytta över sitt telefonnummer till en annan operatör. När det görs kallas det portering, och operatörerna porterar ut (överlämnar mobilnumret till annan operatör) och porterar in (får mobilnumret från annan operatör). Eftersom portera bara betyder 'flytta, överföra', borde det alltid preciseras till nummerportering, operatörsportering etc.

Men självklart bör man snarast använda begripligare uttryck som flytta nummer till/från, nummerflytt(ning) etc. Operatörerna tvingas i sina kundtexter ändå förklara detta svåra ord med just sådana förklaringar. Ofta refererar man dessutom snarast till kundperspektivet att behålla sitt nummer, och där blir portera språkligt konstigt. Då är behålla nummer, nummerbevarande etc. bättre.

Lösesumma eller lösensumma?

Löse(n)summa avser en avgift som betalas för att lösa någon från en fångenskap eller för att något som stulits skall återlämnas till ägaren. Både lösesumma och lösensumma måste ses som korrekta, och båda borde tas upp i ordlistor och ordböcker.

Lösesumma är bildat till verbet lösa, med e som fogeelement i sammansättningen (jfr låna – lånebok m.fl.). Lösensumma har som förled det gamla substantivet lösen, som fanns redan i fornsvenskan. Det är ett s.k. verbalabstrakt, en avledning av verbet lösa. Varken lösesumma eller lösensumma är något nytt ord i svenskan. Lösesumma är belagt 1765, lösensumma 1911.

 

Emotikon, smilis eller humörsymbol?

På engelska används smiley för :-) och liknande känslomarkörer. Emoticon är en mer övergripande, formell benämning för olika typer av figurer. Som vardaglig benämning fungerar i de flesta sammanhang smilis väl på svenska. Som övergripande benämning kan humörsymbol (eller möjligen humörfigur) användas. Den vanliga försvenskningen emotikon är lite svårbegriplig och därför mindre bra. Någon ytterligare övergripande benämning för andra typer av symboler (diskussionsforumssymboler som tummen upp och liknande) finns inte. I de fallen får man försöka precisera sig.

Det var ljusår sedan: Kan ljusår användas som tidsenhet?

Ljusår är en längdenhet som betecknar den sträcka en ljusstråle tillryggalägger på ett år. Ljusets hastighet brukar sättas till i runda tal 300 000 000 meter per sekund, och på ett år hinner ljusvågrörelsen färdas närmare 9 461 miljarder kilometer. Beteckningen ljusår har använts i sin ursprungliga betydelse sedan 1800-talets slut. Liknande beteckningar förekommer även i andra språk, t.ex. finskans valovuosi, engelskans light-year och spanskans año luz.

Ljusår kan även användas i överförd betydelse om en mycket lång sträcka eller ett mycket stort avstånd: "I dag står parterna ljusår från varandra." Den överförda betydelsen har sedan glidit ytterligare och fått en bibetydelse av 'som vida överträffar något': "Han själv tecknade tusentals bilder i tusch på rispapper och utvecklade så en vacker och elegant animation som låg ljusår framför de samtida filmerna."

Eftersom efterleden i ljusår är ordet år, som i sig är en tidsenhet, ligger det nära till hands att ljusår får den överförda betydelsen 'en mycket lång tid'. Exempel på detta bruk är inte svåra att finna: "Det känns som ljusår till nästa sommar när jag ska gå till stranden och bada." I engelska ordböcker är det huvudsakligen denna tidsbetydelse hos light-year som tas upp när bruket av uttrycket i överförd betydelse redovisas.

Att ljusår används som ett uttryck för stora avstånd i överförd mening är fullt acceptabelt. Däremot bör man vara något försiktig med att använda ljusår i en tidsbetydelse, eftersom den bilden inte är förenlig med den ursprungliga fysiska eller astronomiska innebörden hos ordet. Den användningen hör endast hemma i vardagligt språkbruk.

Obs., Obs.!, Obs! och OBS!

Ordet observera kommer av lat. observare, 'ge akt på'. Obs. är en avbrytningsförkortning, och använder man punkter vid andra avbrytningsförkortningar (t.ex., bl.a.), gör man det också vid denna förkortning. Det gäller även om ordet följs av kolon (mindre vanligt) eller utropstecken: Obs.:, Obs.! Sådana varianter förekommer mest i kortare, fristående texter, inte i löptext, och då kan man förstås välja att skriva utan punkt: Obs!

Ett obs. utan utropstecken är lite svagare, ett med utropstecken är starkare, och ett OBS! med stora bokstäver är extra starkt. Det tar man bara till när det är motiverat med starka varningar och liknande: "OBS! SVAG IS!"

Det är framför allt obs. utan utropstecken som används i löptexter. Det är då normalt en del av efterföljande sats: "Obs. ny portkod", "Obs. att vi skaffat ny portkod". När det står med utropstecken eller kolon utgör det en egen sats och ska alltså följas av ny mening med stor bokstav: "Obs! Släng gamla batterier här.", "Obs: Släng gamla batterier här."

Andra betydelser av observera ska förstås inte förkortas: "han observerar en fågel", "hon observerade ett skramlande ljud utanför huset".

 

Svenskt ord för hate speech?

Utttrycket hate speech har använts flitigt i medierna i samband med åtalet mot pastorn Åke Green, som till sin församling uttryckt sig nedsättande om homosexuella. Hate speech är uttryckssätt i tal eller skrift som sprider, förespråkar, uppmuntrar eller rättfärdigar hat grundat på intolerans gentemot en folkgrupp (eller någon som tillhör denna grupp). Obs. att det alltså inte är fråga om speech i betydelsen tal, 'muntligt framträdande inför lyssnande grupp'.

Vill man fokusera på själva åsikterna, fungerar hatpropaganda väl som översättning av hate speech. Man kan förstås även tänka sig mer beskrivande uttryck som spridning av hatåsikter eller bara hatspridning. På svenska utgår man dock i regel snarast från handlingarna (s.k. hatbrott) och talar om hets mot folkgrupp eller, vilket ofta räcker, bara om hets och verbet hetsa: "han har åtalats för hets mot folkgrupp", "han har hetsat mot homosexuella".

En mer övergripande benämning för hatuttalanden kan hatspråk vara. Och vill man ha ett ord just för sådana offentliga, muntliga uttlanden som Åke Greens, kan hattal fungera.

Svenska ord för headset och handsfree?

Headset kallas en fristående kombination av hörlur(ar) och mikrofon som kopplas till t.ex. en mobiltelefon för att man ska kunna tala och lyssna utan att hålla telefonen intill ansiktet. Något etablerat svenskt uttryck för detta finns dessvärre inte, även om huvudset, huvudlur och öronsnäcka är både rimliga och förekommande.

Svenska datatermgruppen (där Svenska språknämnden är medlemmar) försöker nu i stället lansera mikrofonlur. Det är framför allt genomskinligt, d.v.s. det är lätt att direkt förstå vad det betyder. Den som vill ha ett kortare uttryck kan använda kortformen miklur.

Ibland används i stället eng. handsfree, vilket syftar på funktionen snarare än utrustningen. På svenska kan man då använda frihandstillsats, frihandsutrustning eller möjligen handfritillsats, handfriutrustning (eller särskrivet handfri utrustning). Sammansättningar som frihandstelefon bör man undvika – det är tillsatsen man kopplar till telefonen som gör att man kan prata utan att hålla i den. Telefonen i sig ändras inte till en annan typ av telefon.

Språkrådet, Box 20057, 104 60 Stockholm
Besöksadress: Bjurholmsgatan 12
tfn 08-442 42 00, fax 08-442 42 15
sprakradet(à)sprakradet.se, www.sprakradet.se
Språkrådgivning må–fre 9–12 tfn 08-442 42 10
sprakfragor(à)sprakradet.se

Sidan uppdaterad 2 januari 2006



Veckans språkråd 2006

Vissa språkråd finns även inlagda i Frågelådan.

Veckans språkråd 2002
Veckans språkråd 2003
Veckans språkråd 2004
Veckans språkråd 2005

v. 1
Den Heliga Anden eller den heliga anden?

v. 2 Den långa, ljusa stranden eller Den långa ljusa stranden?
v. 3 Kristianstad(s)bladet, Halmstad(s)travet, Karlstad(s)polisen?
v. 4 Flera fossil eller fossiler?
v. 5 Katolska eller katolska kyrkan, Svenska eller svenska kyrkan?
v. 6 The Times, the Times eller bara Times?
v. 7 Torino eller Turin?
v. 8 Sånt, så'nt eller sån't?
v. 9 Det vågräta eller det vågrätta avståndet?
v. 10 Laddningsbart eller laddbart batteri?
v. 11 Tre punkter före och efter lösryckta citat?
v. 12 Kan lag och lagstiftning användas synonymt?
v. 13
Vad heter advisory board på svenska?

v. 14
Hur sätts nottecken vid olika skiljetecken?

v. 15
IMAX-biograf eller IMAX®-biograf?

v. 16 Italienska alperna och de Brittiska öarna?
v. 17 Skriver man epost: eller E-post: på visitkort?
v. 18
Fem minuter före match eller Fem minuter före matchen?

v. 19 Tredje världen, u-länder eller utvecklingsländer?
v. 20 Tituleras en frånskild kvinna fru eller fröken?
v. 21 Skiljetecken intill kursiva ord, ska de också vara kursiva?
v. 22 Sök själv svar på språkfrågor!
v. 23
Göteborg eller Gothenburg?

v. 24
Ibrahimovic eller Ibrahimovi??

v. 25 Malmötjej eller malmötjej?
v. 26 Australisk, australiensk eller australiensisk?
v. 27 Hej!, Hej. eller Hej, – vad ska man välja?
v. 28 Är w en egen bokstav i alfabetet?
v. 32 Dyrbarast eller mest dyrbar?
v. 33 Måndag och Augusti eller måndag och augusti?
v. 34 HomoBiTrans, HBT eller hbt?
v. 35 Gör man något noga eller noggrant?
v. 36 Om byte och bitar
v. 37 Partinamn: folkpartiet eller Folkpartiet?
v. 38 Vad kallas open source på svenska?
v. 39 5 miljoner pixel, pixels, pixlar eller bildpunkter?
v. 40 AIK vs., vs eller mot DIF?
v. 42 Bredbandstelefoni, Internettelefoni eller IP-telefoni?
v. 43 Skriver man aftonbladet.se eller Aftonbladet.se i löptext?
v. 44 Hur gör du din text begripligare?
v. 45 Röda korset eller Röda Korset?
v. 46 Vernissagen eller vernissaget?
v. 47 SEK eller kr? MSEK eller mnkr?
v. 48 Flera virus eller virusar?
v. 49 HDTV, hdtv eller hd-tv?
v. 50 Dubbla bindestreck för tankstreck?
51–52 Swap eller swapp?
v. 1 Luktar eller doftar man på rosorna?
v. 2 Ett till vykort eller ett vykort till?

Den Heliga Anden eller den heliga anden?

Vid många religiösa uttryck kan man tveka om huruvida de är namn eller inte – och hur man i så fall ska göra med små och stora bokstäver. Heter det t.ex. den heliga stolen, Den heliga stolen, den heliga Stolen eller Den Heliga Stolen? Man kan stöta på alla dessa varianter i språkbruket.

Många av de här uttrycken har rätt generisk karaktär, d.v.s. de står för allmänna begrepp snarare än för specifika (namnbärande) väsen. Det är därför tveksamt om man behöver använda versaler över huvud taget för många av dessa uttryck. I den senaste bibelöversättningen skriver man t.ex. den heliga anden. Om man vill se sådana uttryck som något slags egennamn, bör hela uttrycket – inklusive artiklar som den – utgöra namnet. Det räcker då att enligt huvudregeln i svenska skrivkonventioner använda stor bokstav på första ordet: Den heliga stolen etc.

Titlar framför personnamn skrivs normalt med liten bokstav: heliga Birgitta m.fl. I vissa mycket fasta kombinationer av titel och namn, där titeln snarast ses som en del av namnet, används stor bokstav på båda leden: Johannes Döparen. I vissa fall kan båda skrivsätten motiveras: jungfru Maria eller Jungfru Maria.
Den som är nyfiken på vilka skrivsätt man valt i den senaste bibelöversättningen, kan f.ö. själv söka på http://www.bibeln.se/sokindex.jsp (med citattecken runt fraser i ordfältet).

Den långa, ljusa stranden eller Den långa ljusa stranden?

Komma används när flera adjektiv relaterar till huvudordet oberoende av varandra och man därmed skulle kunna ersätta kommat med och: en lång, intressant bok (= en lång och intressant bok). När det första adjektivet står i bestämning till det andra adjektivet eller till det andra adjektivet och huvudordet tillsammans, sätts inte komma ut: den snabba tekniska utvecklingen (= den tekniska utvecklingen som är snabb).

Ibland är det tydligt vad som bör väljas, och i vissa fall ger valet av komma rentav en betydelseskillnad: en mindre, fräsch restaurang (= en liten, fräsch restaurang); en mindre fräsch restaurang (= en ofräsch restaurang). I det sista exemplet är mindre i stället adverbial.

Ett komma kan dessutom skapa lite olika perspektiv: den nyvalda, chilenska presidenten (= den nyvalda presidenten, som är chilensk) fokuserar mer på presidentens nationalitet än den nyvalda chilenska presidenten (= den chilenska presidenten som är nyvald).

Ofta är dock valet inte så tydligt, och då kan det vara lika motiverat att skriva med som utan komma: en söt liten flicka eller en söt, liten flicka. I de fall man är osäker, går det oftast bra att skriva utan komma.

I rubrikexemplet ovan är den primära tolkningen 'den långa och ljusa stranden', d.v.s. man sätter med fördel ut komma mellan adjektiven: den långa, ljusa stranden.

Kristianstad(s)bladet, Halmstad(s)travet, Karlstad(s)polisen?

Sammansättningar med ortnamn som slutar på -stad skrivs i språkbruket ofta utan foge-s mellan ortnamnet och sammansättningsledet: Kristianstadbladet, Halmstadtravet, Karlstadpolisen.

Denna s-lösa form beror huvudsakligen på att namn på -stad ofta uttalas utan hörbart /d/. Och namn som slutar på vokal skrivs i sammansättningar som bekant utan s: Lidingöungdomar, Uppsalastudenter etc. Det är dock skriftbilden som avgör, och namn som slutar på konsonant ska i regel ha ett s i fogen: Stockholmsgator, Göteborgskex, Kristianstadsbladet, Halmstadstravet, Karlstadspolisen.

S-lösa varianter som Karlstadpolisen hör alltså hemma i talspråk men inte i skrift.

 

Flera fossil eller fossiler?

I ordböckerna har ordet t-genus och samma böjning i singular och plural: ett fossil, fossilet, flera fossil, de där fossilen. I språkbruket är dock n-genus, en fossil, och pluralformen fossiler (bestämd form fossilerna) mycket vanlig när man åsyftar enskilda, räknebara fossil. Möjligen är det ett n-ord som sten som färgat av sig här (liksom ett n-ord som person när man använder fossil bildligt om människor). Dessutom är det stora flertalet övriga ord som slutar på -il (ventil, missil m.fl.) n-ord.

Det normala är alltså t-genus och pluralen flera fossil. När man åsyftar enskilda, räknebara fossil, t.ex. i form av olika stenar, måste n-genus och pluralen fossiler också accepteras.

 

Katolska eller katolska kyrkan, Svenska eller svenska kyrkan?

Uttryck av den här typen kan både vara rent beskrivande benämningar (= liten bokstav) och namn (= stor bokstav). För att det ska anses vara ett namn krävs att det finns en organisation e.l. med ett inregistrerat namn i den formen. Så är det med Svenska kyrkan, som alltså är ett namn på en organisation. Givetvis kan man också använda frasen svenska kyrkan rent beskrivande, och då skriva med liten bokstav: "Den svenska kyrkan har långa traditioner." Men då avses alltså inte den nämnda organisationen, utan det svenska kyrkoväsendet i stort.

Den stora merparten av kyrkobenämningarna är bara beskrivande, vilket t.ex. gäller fallen katolska kyrkan och lutheranska kyrkan. Katolska kyrkan är alltså inte ett namn på en specifik organisation, bara en beskrivande beteckning på den kyrka med viss religiös inriktning som står under ledning av den romerske biskopen.

The Times, the Times eller bara Times?

VId många engelska namn kan man fråga sig om artikeln the ska återges eller inte i svenska texter, och om artikeln i så fall skrivs med stor begynnelsebokstav eller inte.

Det primärt avgörande är om artikeln the ingår i det officiella, inregistrerade namnet eller inte. Gör den det, skrivs den med stor bokstav. Vill man t.ex. veta om skeppet Beagle (som Darwin seglade med) ska skrivas med artikel, kan man först se att flera vederhäftiga källor – som Nationalencyklopedin – skriver utan. Om man söker på Beagle + Darwin på Google får man vidare en massa engelska träffar utan artikel. Och de med artikel har gement the, vilket tyder på att det bara används optionellt för bestämd form.

För de fall där The ingår i det officiella, engelska namnet, måste man sedan göra särskilda bedömningar för svenskans del. Inte sällan etableras sådana namn i svenskan utan artikeln. The New York Times (där The ingår i namnet och också står med i logotypen) skriver svenska tidningar i regel utan artikel, liksom Nationalencyklopedin: "New York Times, eg. The New York Times." Detsamma gäller tidningar som The Times, The New Yorker, The Daily Telegraph och många andra. För tidningar som The Sun och The Economist är bruket mer varierande.

 

Torino eller Turin?

Värdnationen för den pågående vinterolympiaden, Italien, vill att folk som skriver om spelen ska använda den italienska namnformen på huvudorten: Torino. Officiellt heter nämligen spelen "Torino 2006", menar man. I medier världen över har man brottats med denna namnfråga, och många tidningar och tv-kanaler i andra länder har valt att följa påbudet om formen Torino. I Sverige använder vi dock den hävdvunna namnformen Turin. Vi skulle ju inte plötsligt börja tala om VM i Helsinki (Helsingfors) eller EM i København.

När hävdvunnen form saknas för ett geografiskt begrepp, bör man ha som riktlinje att namnet ska återges som på originalspråket (med latinska bokstäver). Så gör vi i regel för nya namn som måste återges. För främmande geografiska namn som redan har hävdvunna svenska stavningsformer, används i stället dessa: Turin (inte Torino), Kalifornien (inte Californien eller California), Burma (inte Myanmar), Vitryssland (inte Belarus) etc.

Sånt, så'nt eller sån't?

I lediga och talspråkslika former av ord fick förr ofta en apostrof markera de utelämnade bokstäverna: sta'n (staden), så'nt (sådant), ropa' (ropade) etc. I dag skrivs sådana etablerade former alltid utan apostrof: nån (någon), dan (dagen), sen (sedan) etc. Vid ett fåtal uttryck, i första hand flerordsuttryck, förekommer apostrof fortfarande: tro't (tro det), på'n (på den/honom).

Observera att vissa av dessa former i dag är stilneutrala (stan, dan), andra är lediga former på väg mot det neutrala (sen), ytterligare andra är fortsatt lediga men mycket etablerade och accepterade i informella texttyper (sån, sånt, såna; nån, nåt), medan vissa fortfarande är starkt vardagliga, talspråksnära former (nåra för några, har'u för har du etc.).

 

Det vågräta eller det vågrätta avståndet?

Det heter det vågräta avståndet. Det är här fråga om bestämd form av adjektivet vågrät. Formen vågrätt används vid t-böjning (neutrumböjning), t.ex. ett vågrätt avstånd. Att formen vågrätta är mycket vanlig i språkbruket får nog tillskrivas det faktum att efterleden rät blandas ihop formmässigt med adjektivet rätt, som ju i bestämd form heter rätta, t.ex. det rätta svaret.

Laddningsbart eller laddbart batteri?

Bägge orden är mycket vanliga i bruket, men laddningsbar är lite onödigt. Normalt bildar vi ju adjektiv på -bar med utgångspunkt från verbets stam: läsa + bar blir läsbar (inte läsningsbar), äta + bar blir ätbar (inte ätningsbar). Dessutom är laddbar kortare. I första hand rekommenderas därför alltså laddbar: "laddbara batterier", "laddbar dammsugare" etc.

Tre punkter före och efter lösryckta citat?

Tre punkter används för att ange utelämnade ord inuti citat:
Statsrådet har uttryckligen sagt att "förändringar av skolan ... måste förankras hos dem som har det dagliga ansvaret för verksamheten".

När citatet är ofullständigt och utelämningar finns i början eller slutet av citatet, ser man ofta att tre punkter satts ut där:
Stadsplaneringskontoret har medddelat att "... dessa satsningar är prioriterade ..." och således borde man omdelbart sätta igång med byggprojektet.

Normalt ska dock inte utelämning i början eller slutet av ett citat anges. Det borde alltså ha stått "dessa satsningar är prioriterade". Om man av särskilda skäl vill förtydliga att ett citat inte utgör en fullständig mening utan kanske bara lösryckta fraser, kan sådan markering med tre punkter i början och i slutet av citatet i vissa fall vara motiverat. Det bör dock endast ske i undantagsfall.

Kan lag och lagstiftning användas synonymt?

Det är i dag mycket vanligt att man använder uttrycket lagstiftning när man avser en eller flera enskilda lagar. Det kan tyckas konstigt, eftersom ju lagstiftning primärt åsyftar processen att stifta lag, medan lag utgör resultatet av denna process. Det är också den innebörd av lagstiftning som ges i ordböckerna. I ett par ordböcker framgår dock att ordet även kan ha betydelsen 'lagar'. Och den betydelsen har ordet haft ända sedan slutet av 1700-talet.

Bruket kan motiveras med att man behöver ett sammanfattande ord som kan användas inte bara om lagar utan också om lagregler och lagbestämmelser som ingår i andra lagar men som berör t.ex. samma ämne eller verksamhetsfält. Som ett sådant sammanfattande ord fungerar lagstiftning väl. Menar man däremot en viss lag eller vissa bestämda lagar, finns det mindre anledning att i stället tala om lagstiftning. Bruket av ordet lagstiftning ska alltså inte gå till överdrift och det ska inte slentrianmässigt användas i stället för lag(ar).

Det är för övrigt inte ovanligt att ursprungligen abstrakta ord också används i mer konkret betydelse. Andra ord på -(n)ing med denna av ingen ifrågasatta användning är t.ex. bildning, utredning, skrivning och servering. Sådana möjligheter finns även för ord på -an, -ande och -else.

Vad heter advisory board på svenska?

Advisory board definieras i engelska ordböcker som 'a board appointed to advise the chief administrator (syn. planning board)'. Advisory betyder 'rådgivande' och board betyder 'kommitté, råd'. Inte så svårt att översätta kan man tycka. Ändå står det engelska uttrycket väldigt ofta oöversatt i svenska texter.

Advisory board är dock inte något bra uttryck på svenska. Det känns främmande, är knappast självförklarande och ger upphov till frågor om böjning i genus, bestämd form och plural. Om gruppens roll är just rådgivande, skriv hellre rådgivande kommitté (jfr fra. comité consultatif), ~ grupp, ~ råd, ~ nämnd, ~ församling eller liknande – allt efter storleken. Är rollen en annan finns ännu större skäl att överge den engelska benämningen och i stället försöka precisera vad verksamheten går ut på: ledningsstöd, chefsråd, expertgrupp, konsultgrupp etc. – beroende på verksamheten och sammanhanget.

Hur sätts nottecken vid olika skiljetecken?
När nottecken (normalt siffror) hänför sig till ett enstaka uttryck (ord, fras eller citat) i texten sätts den ut i omedelbar anslutning till detta uttryck, före eventuellt skiljetecken. När notsiffran hänför sig till en eller flera meningar, sätts den ut efter det skiljetecken som avslutar den sista av meningarna. Den överordnade regeln är alltså alltid att nottecknet sätts i direkt anslutning till den textsträng den refererar till (och ibland inkluderar denna textsträng ett skiljetecken, ibland inte).

Så långt är allt klart. Men det finns ytterligare ett fall: när notsiffran refererar till en hel sats, åtskild av ett icke meningsavslutande skiljetecken (komma, semikolon, tankstreck). Fallet uppstår inte så ofta, men något slags regel behövs. Det logiska är då att göra som vid meningsavslutande skiljetecken, d.v.s. att sätta nottecknet efter skiljetecknet. Det ger också en möjlighet att skilja mellan nottecken som refererar till en hel sats resp. till ett enstaka uttryck.

Är man osäker ska man komma ihåg att detta inte är någon oerhört viktig fråga; i regel förstår man ändå notreferensen först när man gått till själva nottexten. Och tycker man trots allt att ovanstående regel blir för svårhanterlig, kan man följa en förenklad schablonregel: nottecken sätts alltid efter meningsavslutande skiljetecken och före andra skiljetecken.

I Word, Open office och liknande ordbehandlingsprogram finns automatiska funktioner för inplacering av nottecken.

 

IMAX-biograf eller IMAX®-biograf?

Hur man ska återge företags- och produktnamn beror mycket på sammanhanget, och på hur mycket hänsyn man vill eller måste ta till företagets som regel överdrivna tro på att varumärket sitter i skrivsättet. Journalister som nämner ett företags- eller produktnamn i löptext behöver inte ta sådana hänsyn utan följer oftast huvudregeln, d.v.s. endast stor begynnelsebokstav (och bara på det första ordet i en flerordig namnfras): Ikea (inte IKEA), Göteborgsoperan (inte GöteborgsOperan) etc.

Ännu mindre anledning finns det att sätta ut s.k. skyddssymboler (trademarktecken, copyrighttecken etc.). För vissa varumärken kan det förstås vara på sin plats att i vissa strategiska sammanhang visa att varumärket är skyddat (t.ex. på en Coca-Cola-burk), men som regel finns det inga juridiska eller språkliga skäl att strö skyddssymboler omkring sig i en text. Man förhindrar t.ex. inte varumärkesdegenerering genom att sätta ut sådana tecken. Från företagens sida är det nog oftare av marknadsföringsskäl de sätts ut, t.ex. i reklamannonser.

Man ska då komma ihåg att alla dessa skyddssymboler står ut grafiskt och stör läsningen av texter. Vare sig man är intern eller utomstående skribent bör man därför vara sparsam med att sätta ut sådana tecken. Och ju mer utomstående man är, desto mindre anledning har man alltså att sätta ut dem: IMAX-biograf eller Imaxbiograf (inte IMAX®-biograf) etc.

 

Italienska alperna och de Brittiska öarna?

Brittiska öarna och Västindiska öarna är egennamn – och de skrivs alltid utan den bestämda artikeln de, precis som namnen Frisiska öarna och Gotska sandön. Det är fullt möjligt att använda skrivsätten de brittiska öarna och de västindiska öarna, men de är då beskrivande uttryck som refererar till något annat. Exempel: "År 1917 såldes de danska västindiska öarna till USA."

Alperna skrivs med stor bokstav, eftersom det är ett egennamn på en specifik begskedja. Rent beskrivande är dock uttryck som de schweiziska alperna, italienska alperna etc., varför de skrivs med små bokstäver.

Skriver man e-post: eller E-post: på visitkort?

Denna fråga handlar inte om hur man skriver ordet e-post – som i sin grundform alttid skrivs med liten bokstav (e är en förkortning för elektronisk). Frågan handlar snarare om huruvida "förklaringsord" som telefon, fax etc. på ett visitkort ska skrivas med stor eller liten bokstav. Man kan se dem som ett slags självständiga rubriker, och sådana skrivs ofta med stor bokstav. Men i princip är valet här helt fritt. Däremot bör man förstås vara konsekvent. Man kan alltså skriva på två sätt:

tel.: 11 22 33
fax: 22 33 44
e-post: x@yz.se

Tel.: 11 22 33
Fax: 22 33 44
E-post: x@y.se

Obs. också att uppgifter som är självförklarande inte måste förses med dylika rubriker. Det går alltså också bra att bara skriva:

11 22 33
22 33 44 (fax)
x@yz.se
www.yz.se

Fem minuter före match eller Fem minuter före matchen?

I dagens texter är det vanligt, möjligen allt vanligare, att obestämda ordformer används:
"Men det kan bli problem för arbetstagare?" (i stället för "arbetstagarna" eller "arbetstagaren")
"Informationen finns i nederkant av bild" (i stället för "i nederkanten av bilden")
"Fem minuter före match" (i stället för "matchen").

Sådana obestämda former ska man vara återhållsam med. Så kallade nakna substantiv blir ofta abstrakta och otydliga och upplevs i vissa fall som onödigt formella och byråkratspråkliga. Det är då bättre att böja ord i bestämd form och plural, sätta ut artiklar och pronomen och så vidare. Hellre alltså "bär din hund/hunden i rulltrappan" än "bär hund i rulltrappa". Fraser som innehåller obestämda former behöver dock självfallet inte vara ett uttryck för byråkratspråk – det obestämda myndighetspråket har snarast minskat i dag – utan kan lika gärna vara ett sätt att spara teckenutrymme.

Man bör också notera att svenskan, i likhet med flera andra språk, har växlande böjningsbruk efter preposition i rätt många fasta uttryck: "komma på fråga(n)", "ligga på mage(n)", "stå på händer(na)". I andra fall gäller i princip bara obestämd form: "gå på bio", "visas på tv". Även i andra fraser blir obestämd form allt vanligare: "köpa bil", "leta hus". Särskilt vanligt är obestämd form i sportspråk: "efter nedsläpp", "fem minuter före match". Ord får alltså ofta obestämd form efter preposition när uttrycken de ingår i utvecklas till fasta fraser. Samtidigt höjs ibland abstraktionsnivån: "han ligger i täten" refererar då till en fysisk tätklunga medan "han ligger i tät" förmodligen ska tolkas som ett abstraktare 'i ledningen'.

Obestämda former i fasta fraser är naturligt och något man i de flesta fall måste acceptera. I andra sammanhang bör man däremot se upp: obestämda former gör ofta språket otydligare.

Tredje världen, u-länder eller utvecklingsländer?

Tredje världen är en beteckning som uppstod under kalla kriget på 1950-talet. Den första världen var den västerländska, den andra det forna östblocket. Den tredje var från början de länder som stod utanför maktblocken, senare de länder som höll på att utvecklas till medlemmar av antingen den första eller andra världen, och till slut blev det en beteckning för länder som utvecklas ekonomiskt i största allmänhet.

Fjärde världen är en benämning dels på de minst utvecklade av tredje världens länder, dels på de etniska minoriteter och ursprungsbefolkningar som kämpar för kulturell autonomi och överlevnad (inkl. samerna). Nyligen har det också börjat användas om befolkningarna i slumområden i de rika ländernas storstäder.

Eftersom uttrycken tredje världen och fjärde världen (skrivs med små bokstäver) är oprecisa och mångtydiga, och dessutom antyder en indelning av länder i a-, b-, c- och d-lag, är det många som för fattiga länder hellre använder beteckningarna utvecklingsland eller u-land. Även beteckningar som nord och syd kan i vissa sammanhang uppfattas som onödigt generaliserande och uppdelande.

U-land har fungerat som kortform både för det negativt laddade underutvecklat land och det positivare utvecklingsland. Eftersom uttolkningen i dag nästan helt glidit över till 'utvecklingsland', går det också bra att använda u-land.

Tituleras en frånskild kvinna fru eller fröken?

Fröken används mycket sällan i Sverige över huvud taget, och titeln känns ofta onaturlig för den som redan varit gift en gång. Fru används relativt ofta som titel för lite äldre kvinnor, oavsett civilstånd.

Ser man till hur kvinnor själva vill tituleras, behåller änkor ofta sin frutitel. Frånskilda kan vilja behålla den ibland, men ofta känns det onaturligt att tituleras fru när man inte längre är gift.

Normalt använder vi i Sverige i dag varken fru eller fröken (eller herr) som titel. Är man osäker gör man därför klokast i att slopa titeln och bara använda personens namn. Samma råd gäller tjänste- och utbildningstitlar, som vi i Sverige är sparsamma med att använda.

 

Skiljetecken intill kursiva ord, ska de också vara kursiva?

Om ord som avslutar en sats är kursiva, ska intilliggande skiljetecken och skrivtecken inte sättas i kursiv. De hör nämligen normalt inte till det kursiverade ordet utan snarast till hela den omgivande satsen eller meningen. Med skiljetecken menas här komma, punkt, frågetecken etc. och med skrivtecken t.ex. parentestecken och citattecken. Skriv alltså inte:

Vad betyder ordet desavouera?
Det ordet (desavouera) känner många inte till innebörden av.

utan

Vad betyder ordet desavouera?
Det ordet (desavouera) känner många inte till innebörden av.

Naturligtvis kursiveras skiljetecken när de är en del av en kursiverad fras eller sats:

Pjäsen Kom hit! går för fulla hus på Stadsteatern.

Sök själv svar på språkfrågor!

Veckans råd är inte ett språkråd i sig, utan ett allmänt råd om att man själv snabbt och enkelt kan söka svar på alla tänkbara typer av språkfrågor, dels genom att slå i fritt tillgängliga språkresurser på nätet, dels genom att göra egna språkundersökningar.

Om jag t.ex. undrar huruvida man bör skriva det latinska ordet consensus just så eller försvenskat konsensus, kan jag först slå i ett par ordböcker på nätet, som Svenska Akademiens ordbok och Lexins Svenska ord. Hittar jag det inte där, kan jag också kontrollera i svenska Wikipedia. I den sistnämnda skrivs det konsensus. Jag vill dock också själv se vilken stavning som faktiskt används i bruket, och skriver därför in båda formerna i Google, kryssar i "sidor på svenska" och konstaterar att consensus ger 110 000 träffar och konsensus 194 000. Båda förekommmer alltså, men det försvenskade konsensus har blivit allt vanligare det senaste decenniet och är nu alltså klart vanligare i bruket. Det är också den form Språknämnden rekommenderar.

I dokumentet Sök själv svar på språkfrågor! ges en presentation av olika språkresurser på nätet och hur de kan användas, med ett antal illustrerande exempel.

Göteborg eller Gothenburg?

Det var förr vanligare att länder höll sig med egna former och stavningar av främmande ort- och statsnamn, både i engelskan och svenskan. Sådana namnformer som har hävd, bör fortfarande användas: Peking (inte Beijing ), Burma (inte Myanmar ) etc. för svenskans del. I dag återges i princip alla "nya" namn som dyker upp i medierna enligt originalspråkets form (vid latinsk skrift), och man försöker då också återge specialtecken och diakriter i de språken, som ø och ?. Ibland överges även traditionella former till förmån för originalspråkets form, och i engelskan har det blivit allt vanligare att i olika sammanhang använda den svenska formen Göteborg (ibland dock med borttappade prickar), i varje fall i Storbritannien. På samma sätt är det i dag inte ovanligt med København (oftare Kobenhavn) snarare än Copenhagen i t.ex. brittiska texter.

Hur man gör med detta i engelskspråkiga länder är förstås deras sak. Men mot bakgrund av ovanstående gör man ofta klokt i att i Sverige använda Göteborg i engelska texter, t.ex. "Göteborg City Airport". Det är ju dessutom den svenska namnformen engelskspråkiga möter på kartor – och på plats.

Ibrahimovic eller Ibrahimovi??

I dessa fotbolls-vm-tider kan det vara bra att veta att Zlatans efternamn skrivs Ibrahimovi?, med akut accent över c:et. Diakriter, som akut accent, tilde och cirkumflex i ó , õ och ô, är tecken som skiljer snarlika bokstäver åt. De kan fylla olika funktioner, men deras grundsyfte är att ange hur ett visst tecken ska uttalas (vokallängd, betoning etc.). C:et i Ibrahimovi? ska t.ex. uttalas som ett t följt av ett tje-ljud, åtminstone om man vill följa uttalet i serbokroatiskan (serbiska, kroatiska och bosniska). C med ett litet v-liknande tecken ovanpå (omvänd cirkumflex) uttalas som t följt av ett sje-ljud. Vanligt c utan diakrit uttlas i serbiskan och kroatiskan som /ts/.

Diakriter förekommer i de flesta språks tecken, och med en växande internationalisering blir det allt viktigare att känna till vilka de är och hur man hanterar dem. Med modern tryckteknik och moderna teckenuppsättningar i datorn bör ambitionen nämligen vara att så långt möjligt återge diakritiska tecken från andra språk i svenska texter – det kan t.ex. gälla cirkumflex i tête-à-tête, trema i Citroën och cedilj i française. Samma ambition gäller förstås även främmande tecken generellt, som danskt-norskt æ och ø. På samma sätt bör utländska skribenter återge å, ä och ö när de skriver ut svenska ord med dessa tecken.

Diakritförsedda tecken kan många gånger nås direkt från tangentbordet: ç fås t.ex. genom att på en pc trycka ctrl + , (komma) + c. (För andra tecken, se Svenska skrivregler.) Andra diakriter nås i Word från Symbol/Specialtecken under Infogamenyn (som samiska tecken) eller via speciella sifferkoder på det numeriska tangentbordet (alt + 0199 = Ç i Windows).

Malmötjej eller malmötjej?

Många tror att egennamn skrivs med stor bokstav – men att sammansättningar med egennamn skrivs med liten (Malmö men malmötjej). Den principen var relativt utbredd för några decennier sedan, och det förekommer fortfarande att tidningar skriver så. Språknämnden och den officiella språkvården har dock alltid rekommenderat att sammansättningar med egennamn skrivs med stor bokstav om namnet gör det: Sverige – Sverigetillverkade, Malmö – Malmötjej, Europa – Europaresenär etc. Den konventionen är alltså också gammal, och i dag är den upphöjd till allmän norm i språk- och skrivregler av olika slag.

Ett undantag finns dock: sammansättningar där egennamnet förlorat sin karaktär av just egennamn och i stället betecknar en typ av något. Stockholmstrafik rör trafiken just i Stockholm, men falukorv är inte 'korv från Falun' utan en typ av korv som tillverkas och äts över hela landet. Den sistnämnda sammansättningstypen skrivs med liten bokstav: vichyvatten är i dag en typ av vatten snarare än 'vatten från staden Vichy', manchestertyg är en typ av tyg och inte 'tyg från Manchester' etc.

I ett fåtal fall kan det vara svårt att avgöra vad som är rätt. Det bör t.ex. heta medelhavsklimat, eftersom det är en typ av klimat som finns på många håll i världen. Men heter det Medelhavsmat eller medelhavsmat? Det beror på perspektivet; avser man en typ av mat som i dag lagas över hela världen, använder man liten bokstav, menar man 'mat som lagas i länderna runt Medelhavet' skriver man med stor bokstav. När man är osäker är det enklast att ha stor bokstav.

Observera också att avledningar av egennamn skrivs med liten bokstav. En avledning bildas med hjälp av en ändelse, t.ex. -isk, -are eller -era: europeisk, europeisera, stockholmsk, stockholmare etc.

Australisk, australiensk eller australiensisk?

Adjektiv av nations- och områdesnamn på -ien har varierande form, men det vanligaste är att bara tillfoga -sk efter i:et: Tjeckien - tjeckisk (ej tjeckiensisk eller tjeckiensk), Bulgarien - bulgarisk, Andalusien - andalusisk etc.
För t.ex. Italien är dock italiensk den etablerade beteckningen, även om italisk också förekommer. Den sista formen har dock en annan betydelse, och beteckningen italiska språk avser den språkgrupp till vilken bl.a. det latinska språket hör. Adjektiven italiensk och italisk har alltså kommit att reserveras för olika betydelser.
När det gäller adjektiv till Australien är australisk den äldsta beteckningen. Den har kopierats på tyskans australisch och varit i bruk sedan 1800-talets början. Ungefär hundra år yngre är australiensisk. Formen australiensk förekommer också, men betydligt sparsammare (även formen australiansk finns belagd från mitten av 1800-talet). Alla dessa bildningar är rimliga, men vi förordar australisk. Den är kortare och stämmer bättre med det etablerade mönstret tjeckisk etc. Åtminstone i skriftspråk är den också den vanligaste formen i svenskan.

 

Hej!, Hej. eller Hej, – vad ska man välja?

Hälsningsfraser med hej kan man skriva på flera sätt:

Hej! Jag heter ...

Hej. Jag heter ...

Hej,
jag heter ...

Hej
Jag heter

Variant 1 med utropstecken är klart vanligast. Variant 4 (utan skiljetecken) är ovanligast. Variant 3 och 4 kräver ny rad efter hälsningsfrasen. Variant 3 kräver liten bokstav i efterföljande mening. Ovanstående gäller för övrigt även andra hälsningsfraser, som Hej Anna!, Käre Göran! och Bästa Sofie!

Variant 1 och 2 är ofta lämpligare än 3 och 4. Variant 1 är vanligast och bäst om man vill vara lite personlig, men det kan ibland upplevas som lite "käckt". Hej med punkt och komma är ett nedtonat, något opersonligare hej.

Hej har i dag blivit ett allt vanligare hälsningsord även i rätt formella brev. Behöver man vara lite mer formell kan man förstås använda andra, mindre vardagliga fraser. I vissa sammanhang, t.ex. i brev till myndigheter och företag, kan man för övrigt ofta klara sig utan hälsningsfras. Då kan det räcka med en ärenderubrik.

PS. Se även månadens ord, som i juli är just hej.

Är w en egen bokstav i alfabetet?

I svenskan har w länge betraktats som en grafisk variant av v. Det beror på att w inte har något eget uttalsvärde i svenskan. W förekommer som variant till v i namn (Viktor, Wiktor) och i några lånord, där uttalet nästan alltid är /v/. I t.ex. engelska, nederländska och tyska har w däremot ett eget uttalsvärde, skilt från v.

Den nya, trettonde utgåvan av Svenska Akademiens ordlista (SAOL) tar dock upp alla ord på w för sig. Det innebär att t.ex. tvist och twist hamnar under olika bokstavsavsnitt. Principen att särsortera v och w är mindre bra när man inte vet om ett ord stavas med v eller w, men för vissa ord på w kan den motiveras. Det gäller t.ex. lånord på w som saknar svenska varianter med v: webb, watt, wolof etc.

Särsortering av v och w kan alltså användas vid ordsortering. Däremot är särsortering i regel olämpligt för namnsortering, eftersom man sällan kan veta om ett namn stavas med v eller w. Viberg och Wiberg bör alltså hamna intill varandra i namnlistor. När två namn i övrigt är identiska, ska det namn som har v komma före det som har w. Således kommer Svanberg före Swanberg. Samma princip gäller för övrigt om man samsorterar ord som sving och swing.

Om särsortering av v och w slår igenom i fler sammanhang, t.ex. i ordböcker, innebär det att det svenska alfabetet kan sägas ha 29 bokstäver, inte som tidigare bara 28. Behöver man ange denna uppgift, bör man tills vidare ge en förklaring i stil med: "det svenska alfabetet har 29 bokstäver (om man räknar w som en bokstav med egen plats i alfabetet)". Har man inte plats för sådana nyanserade tillägg, är det säkrast att uppge antalet till 29.

Dyrbarast eller mest dyrbar?
Komparation med mer och mest vinner terräng på bekostnad av komparation med ändelser. Samtidigt ger vi ändelsekomparation åt adjektiv som förr inte brukade få det: äktast, intellektuellare etc. Här går det sällan att säga vad som är rätt eller fel. Det finns mönster och konventioner, men inga klara regler.

Adjektivets struktur påverkar starkt hur benägna vi är att komparera på ena eller andra sättet. Vissa typer av adjektiv tar alltid eller oftast mer och mest. Det gäller t.ex. adjektiv som är allmänt oböjliga, d.v.s. adjektiv som inte heller kan få neutrumböjning på -t. Det gäller t.ex. adjektiv på -ande (spännande), -ende (främmande), -ad (godhjärtad), -a (äkta), -e (gängse) liksom t.ex. gammaldags. Komparation med mer och mest tar oftast också adjektiv på -isk (typisk). Ändelsekomparation föredrar vi exempelvis för de flesta enstaviga adjektiv (bred, lång, kort etc.) samt för adjektiv på -er (vacker) och -el (usel).

Men också sammanhanget avgör. Vi föredrar t.ex. i regel mer och mest när egenskaper jämförs: "Pelle är inte så elak, mer tanklös." "Frågan är mer intressant än rolig."

Några vattentäta regler för när det ena eller andra systemet ska tillgripas (när båda är möjliga) finns alltså inte. För väldigt många adjektiv fungerar båda varianterna av komparation, t.ex. de flesta flerstaviga adjektiv med betoning på den avslutande avledningsändelsen (formell, familjär etc.). De flesta av oss växlar och använder båda systemen till samma adjektiv i olika sammanhang. Säkert styrs vi då bl.a. av texten runtomkring och låter ibland rytmen avgöra.

Måndag och Augusti eller måndag och augusti?

I svenskan skrivs alla veckodagar och månader med liten begynnelsebokstav. Skriv alltså måndag och augusti.

 

HomoBiTrans, HBT eller hbt?

Att skriva homosexuella, bisexuella och transpersoner är långt och otympligt. Således ser man olika förkortade skrivsätt för uttrycket. Skrivningar som HomoBiTrans med versaler mitt i ett ord bryter mot normala skrivkonventioner. Det avråder vi alltså från. Rent ordbildningsmässigt är konstruktionen också märklig. Behöver man förkorta uttrycket kan man skriva HBT (i sammansättningar HBT-grupp etc.), som i dag blivit en rätt vedertagen förkortning för 'homosexuella, bisexuella och transpersoner'. Den förkortningen går i dag utmärkt att skriva gement: hbt, hbt-frågor etc.

 

Gör man något noga eller noggrant?

Orden noga och noggrann står på många sätt nära varandra, varför det kan vara svårt att veta när man ska använda det ena eller det andra. I vissa fall är de utbytbara, i andra inte.

Noggrann används mest som adjektiv, d.v.s. som ett ord som talar om hurdan någon eller hurdant något är: "han var mycket noggrann, det var inte en detalj han inte brydde sig om" betyder 'han var en mycket grundlig och omsorgsfull person'. Man kan också tala om "noggrann planering" och "noggranna instruktioner" med betydelserna 'ordentlig', 'detaljerad'. Här kan man inte använda noga. Däremot går det bra att säga att "någon är noga med något" eller att "någon är noga med att göra något". Man kan vara "noga med hygienen" och "noga med att betona att något bara är en tillfällig lösning". Här har vi närmast betydelserna 'mån om', 'ordentlig'.
Orden kan också användas som adverb, d.v.s. som ord som talar om hur eller på vilket sätt någonting görs. Man kan "lyssna noga", "följa något noga" etc. Men man kan också "lyssna noggrant" eller "följa något noggrant". Här är orden i princip utbytbara. Generellt kan man alltså säga att det är skillnad på orden när de används som adjektiv, men inte när de används som adverb.

En helt annan fråga man kan ställa sig är varför noggrann stavas med två g. Det är för att det är en sammansättning bildad av orden noga och grann. Grann betyder 'fin, tunn', och det är samma ord som finns i t.ex. grannlaga.

Om byte och bitar

Några fastställda beteckningar för byte och bit finns inte, men B har vunnit viss spridning som förkortning av byte. Ofta ser man att B även får stå för bit, vilket inte är så lyckat. Vi rekommenderar därför att både bit och byte alltid skrivs ut. Byte eller bit används som måttenheter i regel utan pluralform: "Hur många byte är den på?" När man i undantagsfall vill fokusera på varje byte eller bit enskilt, kan plural användas: "det gäller de tre första bitarna" eller "... de fyra sista bytarna". Jämför "50 öre" men "flera (enskilda) ören".

Uttalet av byte är /bajt/, av bit /bi:t/.

Multipelprefixen kilo ('tusen'), mega ('miljon') och giga ('miljard') har de internationellt fastställda beteckningarna k, M respektive G. Normalt är ju 1 k = 1 000, 1 M = 1 000 000 och 1 G = 1 000 000 000. Men i datatekniska sammanhang används ofta k för att beteckna 1 024 (= 2 upphöjt till 10), M för att beteckna 1 048 576 (= 2 upphöjt till 20 ) och G för att beteckna 1 073 741 824 (= 2 upphöjt till 30).

För att skilja dessa system åt, anges i dag enligt internationell standard de sistnämnda i stället med prefixen kibi, mebi respektive gibi, samt tebi (= 2 upphöjt till 40), pebi (2 upphöjt till 50 ) och exbi (2 upphöjt till 60). Ledet bi är en förkortning av binary (kilobinary o.s.v.).

Uttrycken kilobyte, kilobit, megabyte, megabit, gigabyte och gigabit kan förkortas kbyte, kbit, Mbyte, Mbit, Gbyte respektive Gbit. Beteckningarna som bygger på multipler av två i den nya standarden kan förkortas enligt följande: Kibyte (kibibyte), Kibit (kibibit), Mibyte (mebibyte), Mibit (mebibit), Gibyte (gibibyte) respektive Gibit (gibibit).
Uttalet av av kibi är /çi:bi/ (tje-ljud).

Sammanställning av enheterna
Kibyte 1 024 byte
kbit 1 000 bit
Kibit 1 024 bit
Mbyte 1 000 000 byte
Mibyte 1 048 576 byte
Mbit 1 000 000 bit
Mibit 1 048 576 bit
Gbyte 1 000 000 000 byte
Gibyte 1 073 741 824 byte
Gbit 1 000 000 000 bit
Gibit 1 073 741 824 bit

Partinamn: folkpartiet eller Folkpartiet?

Den svenska dagspressen tillämpar regeln att skriva namnen på svenska politiska partier med representation i riksdagen med liten begynnelsebokstav: folkpartiet, socialdemokraterna etc. Även andra, större partier skrivs ofta med liten bokstav: feministiskt initiativ, junilistan, sjukvårdspartiet. För de sistnämnda varierar bruket dock kraftigt. Även förkortningar för de stora partierna skrivs i regel med små bokstäver: v, m etc. Mindre, lokala partier och i synnerhet partinamn som börjar med ett egennamn, skrivs i regel med stor bokstav: Sverigedemokraterna, Staffanstorpspartiet, Lidingöpartiet. Däremot skrivs ungdoms- och kvinnoförbund i regel med versal, även som förkortning: Muf, Socialdemokratiska kvinnoförbundet.

Konventionen med liten bokstav kan dock diskuteras. Hur man ser på detta beror också på perspektivet: ser man benämningen som ett unikt namn – det gör ofta partierna själva – blir stor bokstav naturligt, ser man den som en allmän beteckning för en viss typ av ideologi är liten bokstav naturligt: moderaterna, socialdemokraterna. I det sistnämnda fallet fungerar orden snarast som personbeteckning för alla som bekänner sig till den ideologin. Perspektivet avgör alltså ofta. I de fall man är osäker förespråkar vi att man använder stor bokstav.

Samma riktlinjer gäller för utländska partier: ideologiska beteckningar som kristdemokrater skrivs med liten bokstav. Andra namn på partier, i synnerhet fullständiga partinamn, skrivs med fördel med stor bokstav: Fremskrittspartiet, Svenska folkpartiet (i Finland) etc.

Observera att avledningar och adjektiv alltid skrivs med liten bokstav: folkpartist, sverigedemokrater, socialdemokratisk etc.

Vad kallas open source på svenska?

Open source är källkod som är fritt tillgänglig för kopiering så att utomstående lätt ska kunna använda, rätta fel i och vidareutveckla ett program på frivillig basis. På svenska är öppen källkod en etablerad benämning.

När det är programmet som sådant som är i fokus kan man tala om öppet källkodsprogram. Om sammanhanget är givet, vilket det ju ofta är, räcker det med öppet program (öppna program i plural). Ett välkänt exempel på ett öppet program är operativsystemet Linux.

5 miljoner pixel, pixels, pixlar eller bildpunkter?

Engelskans pixel (picture element) översätts i svenskan ibland till bildpunkt, men står som bekant ofta oöversatt. Som måttenhet är pixel i regel oböjt, t.ex. "100 pixel/cm". En särskild pluralform kan dock användas när man vill individualisera måttenheten. Pixel böjs då en pixel, pixeln, flera pixlar, pixlarna. Jämför "50 öre" men "flera (individuella) ören". Tvekar man kring böjningen är det enklast att använda bildpunkter.

Pluralen pixlar är vanlig i annonser o.l. där man vill jämföra olika kamerors prestanda: kameran x har si och så många fler pixlar än kamera y. Vill man gärna använda pixel kan grundinställningen vara att låta ordet stå oböjt ("5 miljoner pixel"), och använda pixlar i lite vardagligare sammanhang och då man vill individualisera ("2 miljoner fler pixlar"). Detsamma gäller megapixel, som oftare står oböjt. Det är dock inte fel att använda megapixlar: "kameran x har 2,9 megapixlar". Även sådan användning är något vardaglig. Mer exakt skulle man kanske säga "kameran y har 3,6 megapixel i upplösning/3,6 megapixels upplösning" e.l.

När det är lämpligt att för måttenheter använda särskilda pluralformer och inte är inte alltid lätt att veta. Vissa beteckningar har som bekant samma form i singular och plural, meter, liter etc., och då slipper man problemet. Andra enheter, som lux, lumen eller newton, behandlas gärna abstrakt som ett kollektiv och får därför sällan pluralformer. För enheter som sekund, timme och minut finns naturligt ett stort behov av att individualisera ("två timmar", "fem sekunder" etc.). Och det gäller alltså delvis även pixel. För måttbeteckningar som innehåller allmänord som brukar böjas i plural, som bildpunkter och hästkrafter, blir det förstås naturligt med pluralformen också i måttbeteckningen.

AIK vs., vs eller mot DIF?

Versus, som förkortas vs, är latin. Det betyder 'mot'.
Vs används framför allt i sportsammanhang, men allt oftare även i andra sammanhang. Till en början var det nog vid annonsering av boxningsmatcher som det efter anglosaxiskt bruk kom till användning: "Michel Tyson vs Evander Holyfield". Nu kan man emellertid också läsa "Djurgården vs AIK" i stället för "Djurgården mot AIK" eller "Djurgården–AIK". Det normala svenska ordet, och det ord man i regel använder när man läser ut vs, är mot: "Djurgården mot AIK".

Man bör alltså vara sparsam med att använda i synnerhet förkortningen vs. I engelskan skrivs den med punkt efter, vs. Eftersom det är både enklast och rimligast att betrakta den som en sammandragningsförkortning, bör den i svenskan hellre skrivas vs, utan punkt. Man bör också läsa ut versus med svenskt uttal. Vi har närmast lånat bruket av versus från engelskan, och ofta hör man svenskar uttala ordet just på engelska med ett öppet ö-ljud för e, vilket förstås blir något märkligt.

Något mer gångbart är versus i betydelsen 'i motsats(förhållande) till', där det ibland kan användas som synonym till kontra: "universums oändlighet versus människans litenhet".

Bredbandstelefoni, Internettelefoni eller IP-telefoni?

Samtal via IP-telefoni överförs helt digitalt som datapaket. Samtalen brukar bli klart billigare eller gratis för användarna jämfört med i ett traditionellt fast telefonnät. IP (eller ip) är en kortform av Internet Protocol, det protokoll som är grunden för Internet. För den skull behöver IP-telefoni inte nödvändigtvis gå via Internet. En så teknisk term som IP-telefoni passar ofta mindre bra i leverantörernas marknadsföring av den här typen av telefoni till allmänheten. Därför har man också myntat termer som bredbandstelefoni och Internettelefoni. Men dessa två termer är inte helt utbytbara:

* bredbandstelefoni avser IP-telefoni via bredbandsnät (eng. Voice over Broadband, VoB); det kan men behöver inte bygga på det publika Internet
* Internettelefoni avser IP-telefoni via det publika Internet (eng. Voice on Net, VoN); bygger på det publika Internet, och i regel men inte nödvändigtvis på bredbandsanslutning.

Bredbandstelefoni ligger närmast till hands att använda som populär term vid sidan av det mer tekniska IP-telefoni, eftersom det är i rollen som bredbandskund de flesta får tillgång till IP-telefoni i dag. Internettelefoni (och webbtelefoni) kan lämpligen reserveras för den enklare tjänsten samtal från dator till dator via Internet där det inte går att ta emot samtal från eller ringa samtal till det traditionella fasta telenätet.

Ibland stöter man i dessa sammanhang på uttrycket nomadisk IP-telefoni (eng. nomadic VoIP). Det syftar på att användaren kan vara kringflyttande, d.v.s. nomadisk. (Noga räknat är det användaren som är nomadisk, inte telefonin.) Användaren kan dock inte som i mobiltelefoni flytta sig under samtalets gång, däremot under uppehållet mellan två samtal, med sin bärbara dator eller mellan olika stationära datorer. Förutsättningen är att användaren kommer åt sin tjänsteleverantör även på det nya stället.

Skriver man aftonbladet.se eller Aftonbladet.se i löptext?

Webbadresser som aftonbladet.se, amazon.com, blocket.se, letsbuyit.com etc. ses ibland primärt som just webbadresser, och då skriver man dem som sådana, med liten begynnelsebokstav. Men rätt ofta fungerar de snarast som namn eller varumärken för en tjänst eller en produkt, och då är det rimligt att skriva dem med stor bokstav. Talar man om tjänsten som sådan, är det alltså i regel rimligast att skriva Aftonbladet.se. Väljer man att i stället skriva med liten bokstav, går namnkaraktären lätt förlorad i löptext.

Valet av stor eller liten bokstav får dock avgöras från fall till fall. I något enstaka fall skulle det t.ex. kunna vara svårt för läsarna att identifiera namnet om man inte återger det som i logotypskrivningen.

Hur gör du din text begripligare?

Med hjälp av Klarspråkstestet kan du ta reda på hur begriplig en text är. Det hjälper dig att se vad som ökar och vad som minskar begripligheten, och hur du kan bearbeta texten. Testet är anpassat till förvaltningsbeslut men kan användas för vilka texter som helst. Du kan testa både utkast och färdiga texter.

Under testets gång kan du klicka på "Visa resultatet" för att få ett omdöme och tips om hur du kan bearbeta texten för att göra den mer begriplig. Gå till Klarspråkstestet.

Röda korset eller Röda Korset?

Ska flerledade företags- och organisationsnamn skrivas med stora bokstäver på alla led eller bara på det första? undrar många. Svaret är att man skriver som organisationen själv gör. Heter det "Nordiska Kompaniet", "Musikaliska akademien" och "The American Dental Association" så skriver man så.

Undantaget är när skrivsättet bryter mot normala skrivkonventioner, t.ex. logotyplikande skrivningar med stora bokstäver mitt i ord. Då normaliserar man namnet: GlassBilen skrivs Glassbilen etc.

När det gäller titlar på böcker, filmer och liknande behöver man inte följa originalet utan skriver med fördel enligt huvudregeln: endast det första ordet i en flerordig namnfras skrivs med stor bokstav. Vid nybildning av namn följer man med fördel också denna huvudregel.

Namn som inleds med Föreningen, Sällskapet, Stiftelsen och liknande skrivs ofta med stor bokstav på alla led. Det gäller för övrigt också namn som börjar på Sveriges, Svenska etc. Denna konvention är dock inte tvingande.

Men hur var det nu med "Röda korset"? Jo, de skriver numer i regel själva med stort k; tidigare varierade skrivsättet. Av det skälet skriver många utomstående med litet k. "Röda korset" är den kanske vanligaste formen i svenska dagstidningar, encyklopedier etc. Därför får valet mellan stort och litet k anses valfritt.

Vernissagen eller vernissaget?

Vernissage skrivs i ordböckerna med utrum, n-genus: en vernissage, vernissagen. N-genus är också vanligast i bruket, framför allt i bestämd form. Men t-genus förekommer också en hel del. Att många är osäkra på genus för vernissage kan säkert bero på att de allra flersta lånord på -age har t-genus (reportage, apanage, slitage etc.). Ett annat skäl kan vara att vernissage sällan behöver konstrueras med artikel eller i bestämd form.

I plural skrivs ordet vernissager.

SEK eller kr? MSEK eller mnkr?

När man har utrymmet är det alltid tydligast att skriva ut kronor, miljoner och miljarder – i synnerhet som förkortningar som m och milj är tvetydiga. I tabeller o.l. behöver man dock förstås oftast förkorta, liksom när man använder en beteckning många gånger i en text.

När man vill förkorta kronor finns det i normalfallet bara anledning att använda kr. SEK används när man endast vänder sig till utländska läsare och när man omtalar flera valutor i en text (t.ex. både norska, svenska och estländska kronor). I en engelskspråkig text kan man ev. första gången valutan nämns skriva "Swedish crowns" och därefter – om det är entydigt att det är svensk valuta man refererar till – bara skriva ut beloppssiffrorna.

Vid användandet av kr finns det två system: tkr, mkr/mnkr, mdkr respektive kkr (kilokronor, 'tusen kronor'), Mkr (megakronor, miljon kronor'), Gkr (gigakronor, miljard kronor'). Många skriver Mkr utan att i konsekvensens namn skriva Gkr och kkr. Vi rekommenderar i första hand tkr, mnkr och mdkr. Den av oss föreslagna förkortningen mnkr har ännu inte riktigt slagit igenom, även om den förekommer en hel del. Tyvärr, får man tillägga, för det gängse mkr är förstås tvetydigt (dvs. m skulle även kunna stå för 'miljarder'). Fördelen med förkortningarna mn resp. md är också att de kan användas fristående (5 mn ton, 5 mn USD etc.).

Det är helt acceptabelt att använda systemet kkr (kilokronor), Mkr (megakronor), Gkr (gigakronor), men på många håll upplevs det som lite föråldrat. Och man ska då som sagt vara konsekvent. Som synes finns det en konvention att skriva ihop ovannämnda prefix med kr, och det är också vanligt med skrivsättet MSEK. Man gör dock bäst i att skriva dem separat, med mellanslag till efterföljande enhet: 5 M USD, 2 G SEK, USD 5 M etc. Tillsammans med just valutabeteckningar är det dock klart tydligare och lämpligare att skriva ut miljoner, miljarder etc.

I svensk löptext använder man med fördel den ordning man läser ut orden i: 5 000 USD. I tabeller o.l., liksom i löptext i icke-svenska texter, är det säkrast att följa den gängse konventionen att skriva valutabeteckningarna först: USD 5 000, SEK 40 000 etc.

Flera virus eller virusar?

På hösten och vintern är det många av oss som drabbas av olika virus. Eller heter det "olika virusar"? Många känner sig osäkra på det. I dag ser man nämligen ofta pluralformen virusar, även i dagstidningar:

"Forskarna vet inte mycket om just den gruppen arga virusar, och risken finns naturligtvis att vi står inför en farsot av aldrig tidigare skådat slag" (DN 1998).

Virus har dock t-genus (ett virus), vilket innebär att det måste böjas ett virus, flera virus. Det hör till den s.k. femte deklinationen hos substantiven; jämför andra neutrumord: ett paket, flera paket; ett blad, flera blad etc. Observera också att ordet trots sitt latinska ursprung inte ska ges någon latinsk pluralform, ens i fackspråk. I det klassiska latinet var ordet virus unikt genom att det saknade andra böjningar än genitiv singular viri. Senare har man ibland konstruerat pluralen vira, men den formen brukas inte i Sverige.

En annan fråga som många skribenter ställer sig är om beteckningar för virus ska skrivas med stor eller liten bokstav:

Bakterier klassificeras som bekant med genus (släkte) och species (art) precis som växter och djur. Släktnamnet skrivs med versal initial, artnamnet med gemen. Men virus har inte detta system; här finns inga släkten och arter i samma mening (även om de olika typerna ibland kallas arter), och namnen är högst varierande, även ifråga om antalet ordled. Alla ord brukar skrivas gement. Det virus som ger vattkoppor och bältros kallas t.ex. oftast för herpes varicellae zoster. Andra herpesvirus är Epstein-Barr-virus (versaler eftersom det är en eponym, d.v.s. bildat på personnamn) och cytomegalovirus. Sammansättnningar med flerledade virusbeteckningar skrivs enligt mönstret herpes zoster-virus.

HDTV, hdtv eller hd-tv?

När två sedan tidigare etablerade förkortningar paras ihop, sätter man i normalfallet bindestreck mellan dem: ip-tv (Internet Protocol-tv), cd-rom. Om en sådan hopparning i sig bildar ett mycket frekvent uttryck, kan det ibland vara motiverat att snarast se de två förkortningarna som en sammahållen förkortning. Och då är skrivning utan bindestreck naturlig. Jfr lan – wlan, ATA – ATAPI ('ATA Packet Interface') o.s.v.

Vi rekommenderar i första hand skrivningen hd-tv (High definition-tv, 'högupplöst tv'). Den dominerande varianten i bruket är dock hdtv (och HDTV ). Båda varianterna är accepterade, men den med bindestreck principiellt rimligare. Detsamma gäller t.ex. ip-tv.

Ska förkortningarna då skrivas gement eller versalt? Initialförkortningar som inte står för egennamn och är mycket etablerade i allmänspråket skrivs i första hand gement: tv, cd, mc etc. Det gäller även fackuttryck, om de också är frekventa i allmänspråket. Dit kan uttryck som ip-tv, hd-tv och usb-minne räknas.

Dubbla bindestreck för tankstreck?

I elektroniska skrivmiljöer där man inte kan åstadkomma tankstreck (–), är det vanligt att man ersätter tankstrecket med två bindestreck i följd (--). Är detta lämpligt?

För det första ska man förstås undersöka om tankstreck faktiskt kan tas fram. Det kan t.ex. finnas åtkomligt i en speciell teckenuppsättning, som i symbolfonten i Microsoft Word, som kortkommando (alt + 0150) eller via tangentbordet (ctrl + bindestreck på Mac, ctrl + minustecknet på numeriska tangentbordet på pc). I andra hand bör man kräva av programtillverkaren att tankstreck kan åstadkommas. Om det inte går, har man dubbla bindesteck i de fall det är viktigt att försöka återge tankstreck. Annars räcker ett bindestreck.

För periodangivelser som 2006-11-24–2006-12-24 är tankstreck viktigt för tydligheten, och där är förstås två bindestreck (2006-11-24--2006-12-24) tydligare än ett (2006-11-24-2006-12-24). Men i användningar som "1–2 tabletter", "3–4 gånger om dagen" och "AIK–Brynäs" kan ett bindestreck räcka. Det gäller även vid replikstreck, inskott etc.

I Word finns för övrigt en funktion som automatiskt omvandlar två bindestreck i följd till ett tankstreck.

Swap eller swapp?

Swap har blivit ett etablerat lånord i svenskan. Det skrivs med ett eller – gärna – två p i grundform, och med två p i bestämd form och i plural: swappen, swappar. Stavning med två p i böjda former dominerar i dag stort i språkbruket.

Luktar eller doftar man på rosorna?

I ordböckerna ges endast lukta på. Dofta betyder där 'sända ut doft'. I Språkbruket är det numer dock mycket vanligt med konstruktionen dofta på (rosor, vin etc.). Vill man uttrycka sig enligt de traditionella normerna, undviker man det och skriver lukta på. Dofta på kan dock inte längre sägas vara fel.

Däremot heter det t.ex. luktsinne, inte doftsinne som man ibland stöter på. Och doft innebär alltid något positivt, 'vällukt'. Man kan alltså inte säga att något "doftar unket", annat än i skämtsamma sammanhang.

Att dofta på blivit så vanligt beror med säkerhet på att det neutrala ordet lukta i dag för många har negativa konnotationer, d.v.s. fått betydelsen 'lukta illa'. Lukta kan dock användas helt neutralt, ibland som ekvivalent till det positiva dofta, ibland till de negativa stinka och osa.

Ett till vykort eller ett vykort till?

Uttrycket en till (ett till) används ofta ensamt utan att man sätter ut vad det är fråga om:

"Vilken god kaka! – Vill du ha en till?"
"Titta, du har fått ett vykort, och här är ett till."

På så sätt har en till (ett till) kommit att bli ett fast uttryck som många gärna vill se utan avbrott av något annat ord. En bidragande orsak är nog att adverbet till inte verkar så betydelsetungt. Därför säger många en till kaka, ett till vykort. Men en kaka till, ett vykort till ändå är det mest spridda uttryckssättet.

 

Språkrådet, Box 20057, 104 60 Stockholm
Besöksadress: Bjurholmsgatan 12
tfn 08-442 42 00, fax 08-442 42 15
sprakradet(à)sprakradet.se, www.sprakradet.se
Språkrådgivning må–fre 9–12 tfn 08-442 42 10
sprakfragor(à)sprakradet.se

Sidan uppdaterad 5 juli 2007

 

Joni Stam (2012)