 |
Berättarteknik- |
Berättarteknik refererar till författarens stil och metoder för att berätta en historia. Det omfattar olika aspekter av hur en berättelse presenteras; perspektiv, ton, struktur och språkliga finesser. Berättartekniska finesser är de stilistiska och strukturella verktyg en författare använder för att skapa djup, spänning och engagemang i en berättelse. Dessa tekniker kan användas för att manipulera tid, perspektiv och information för att förstärka berättelsens effekt på läsaren.
Både Robinson Crusoe (1719) av Daniel Defoe och Räddaren i nöden (1951) av J.D. Salinger använder förstapersonsperspektiv. Huvudpersonen, hos Defoe, Robinson Crusoe, berättar själv sin historia i jag-form, vilket gör att vi får ta del av händelserna direkt ur hans synvinkel. Detta skapar en känsla av autenticitet och närhet, som om det är Crusoes egen redogörelse av hans äventyr och överlevnad på den öde ön. Även Salinger huvudpersonen, Holden Caulfield, berättar sin historia och delar med sig av sina tankar och känslor direkt till läsaren, vilket skapar en stark koppling mellan läsaren och huvudpersonen.
J.K. Rowling använder tredje personsperspektiv i Harry Potter och de vises sten (1997). Historien fokuserar huvudsakligen på Harry Potters upplevelser och perspektiv, vilket ger läsaren inblick i hans tankar och känslor. Ett snarlikt perspektiv används av Leo Tolstoj i hans Krig och fred (1867): omniscient tredje person. Berättaren har en allvetande synvinkel och kan ge insikt i många karaktärers tankar och känslor. Detta ger en övergripande förståelse av händelserna och karaktärerna i romanen.
I Brott och straff (1866) av Fjodor Dostojevskij och Mörkrets hjärta (1899) av Joseph Conrad drivs berättelsen av en allvetande berättare. I Dostojevskij verk återger berättaren Raskolnikovs psyke och utforskar både hans brott och hans känslomässiga och moraliska kriser, vilket bidrar till romanens intensiva psykologiska djup. I Conrads berättelsen skildras flera nivåer av berättande så att läsaren får förståelse för både de fysiska och psykologiska landskapen Marlow och Kurtz befinner sig i, liksom de koloniala frågeställningarna som ligger till grund för romanen.
Nästan alla berättelser innehåller ett klimax, berättelsens mest intensiva eller avgörande ögonblick. Den punkt i berättelsen där konflikten når sin höjdpunkt, t.ex. i Moby Dick (1851) av Herman Melville är klimax när kapten Ahab möter Moby Dick.
Homeros Iliaden (700 f.Kr.) börjar mitt under det trojanska kriget, inte med krigets början. Han tillämpar in medias res: berättelsen börjar mitt i handlingen, istället för att börja från början. Detta skapar omedelbar spänning och fångar läsarens uppmärksamhet. Också Sofokles använder detta berättartekniska knep i Kung Oidipus (427 f.Kr.). Dramat börjar när Oidipus redan är kung av Thebe och försöker lösa stadens problem. Vi får senare veta detaljerna om hans öde och förbannelse genom tillbakablickar och avslöjanden.
Tusen och en natt (800-talet) där Scheherazade berättar sagor för att rädda sitt liv är ett typiskt exempel på en ramberättelse. Likaså så Boccaccios Decamerone (1353) där en samling ungdomar flytt undan pesten och berättar berättelser för varandra. En ramberättelse är alltså en berättelse som rymmer en annan berättelse, ofta genom att en karaktär berättar en historia inom huvudberättelsen. Detta möjliggör djup och ger möjlighet att presentera flera perspektiv eller teman än annars vore möjligt.
I Dödssynden (1960) av Harper Lee återberättar Scout sin barndom vilket är ett tydligt exempel på återblickar (flashbacks). Berättelsen hoppar tillbaka i tiden för att visa tidigare händelser som förklarar karaktärernas nuvarande situation. Detta ger bakgrundsinformation och djup till karaktärernas motiv och tydliggöra både intrig och vilken typ av relation karaktärerna har till varandra.
I William Shakespeares Macbeth (1623) antyder häxornas profetior om Macbeths framtida öde vilket visar på användningen av framåtblickar (foreshadowing). Detta ger berättelsen antydningar eller ledtrådar om vad som ska hända senare vilket skapar spänning och förväntan hos läsaren.
Fight Club (1999) av Chuck Palahniuk har berättaren en splittrad personlighet vilket får oss att, kanske motvilligt, följa en opålitlig berättare. En berättare som medvetet eller omedvetet inte ger en pålitlig eller korrekt bild av händelserna vilket skapar osäkerhet och tvivel hos läsaren, vilket tvingar dem att ifrågasätta berättelsen.
James Joyce och Virginia Woolf använder stream of consciousness (medvetandeström) för att spegla tankeströmmar i sina verk: Odysseus (1920) och Mot fyren (1927). Berättelserna följer en karaktärs tankeflöde utan tydlig struktur eller logik, vilket speglar deras inre värld direkt. Detta ger en djupgående inblick i en karaktärs psyke och känslomässiga tillstånd. De båda tillämpar även den inre monologen: Mollys monolog (Joyce) och Mrs. Dalloway (Woolf) vilket är en form av direkt återgivning av en karaktärs tankar, ofta i jag-form, där läsaren får följa vad karaktären tänker. Detta skapar effekten att läsaren får en nära relation till karaktärens inre upplevelse och fördjupar läsarens förståelse för deras motiv.
Att döda ett barn (1948) av Stig Dagerman har flera än ett berättarperspektiv: parallellberättelse då handlingen skildras från flera karaktärers perspektiv, vilket ger olika tolkningar av händelser. Detta ger en rikare och mer komplex bild av berättelsen och dess teman.
Både Svindlande höjder (1847) av Emily Brontë och På spaning efter den tid som flytt (1913) av Marcel Proust visar på tidsförskjutning (icke-kronologiskt berättande). Brontës roman berättas genom flera återblickar, där berättarröster och tidshopp avslöjar en komplex och tragisk historia om kärlek och hämnd. Och Prousts verk är känt för sina minnesfragment och utforskandet av tidens subjektiva natur. Berättelserna hoppar fram och tillbaka i tiden snarare än att följa en linjär tidslinje vilket skapar en känsla av mysterium eller förvirring och kan användas för att gradvis avslöja viktiga detaljer.
I Othello (1603) av William Shakespeare vet publiken att Jago lurar Othello, men Othello själv gör det inte vilket är ett tydligt exempel på dramatisk ironi. Läsaren vet något som karaktärerna inte vet, vilket skapar en spänning mellan vad läsaren förväntar sig och vad karaktärerna gör. Detta skapar spänning och ibland humor när läsaren inser att karaktärerna är ovetande om något viktigt.
I Flugornas herre (1954) av William Golding symboliserar snäckan ordning och demokrati, medan "flugornas herre" symboliserar kaos och ondskans makt. Symbolik representerar djupare, abstrakta idéer eller teman vilket skapar flera lager av tolkningsmöjligheter.
Möss och människor (1937) av John Steinbeck börjar och slutar på samma plats, vilket speglar den tragiska cykeln i huvudkaraktärernas liv. Detta är ett exempel på cirkulär struktur. Berättelsen börjar och slutar alltså på samma ställe, antingen bokstavligen eller tematiskt vilket ger en känsla av fullbordan eller oundviklighet.
Färgen grönt som symbol för begär (och pengar eftersom sedlar i USA är gröna) i Den store Gatsby (1925) av F. Scott Fitzgerald är ett visuellt återkommande motiv. Kan även vara språklig. Användning av ett återkommande tema, symbol eller uttryck genom hela berättelsen betonar berättelsens centrala idéer. Detta skapar sammanhållning och ger djupare mening till huvudtemat.
I The Turn of the Screw (1898) av Henry James där det är oklart om spökena är verkliga eller inte vilket är ett exempel på tvetydighet. Berättelsen eller en händelse lämnas medvetet öppen för olika tolkningar och ger ingen tydlig lösning.
Epistolarisk stil (brevform):
Bram Stoker använder epistolarisk stil i Dracula (1897). Berättelsen utvecklas genom en samling brev, dagboksanteckningar och tidningsklipp, vilket ger olika karaktärers perspektiv och erfarenheter.
Läs mer om dramaturgiska grepp och vanliga dramatiska situationer i berättande.
Joni Stam (2018)