www.larare.at

Verklighet

I artikeln om kunskapsteorin skriver jag om verkligheten utan att precisera mig. I detta avsnitt ska jag försöka göra det. Vilka olika uppfattningar om verkligheten föreligger?

Ett sätt att betrakta verkligheten är att tänka sig att den består av allt som är, att den således utgörs av allt varande. Därför kallas verklighetskunskap eller vetande om verkligheten också ontologi efter det grekiska orden logos, som betyder läran om och to on som betyder det varande.

  • Monism innebär att verkligheten är av ett slag, filosofer säger gärna: består av en enda substans.
  • Dualism innebär att verkligheten är av två slag (består av två substanser).
  • Pluralism innebär att verkligheten består av fler än två slag.

Naturfilosoferna sökte ett "urämne" (arche) som allting bestod av medan Platon delade upp världen i sinnevärld och idévärld. Medan Platon menade på att den verkliga verkligheten är onåbar, menade Aristoteles att verkligheten är nåbar med hjälp av våra sinnen och via vetenskap kan vi förstå verkligheten. Rationalisten Descartes menade att vi inte kan lita till våra sinnen utan måste hitta grundliggande sanningar, sk axiom som vi kan utgå ifrån när vi söker sanningen. Immanuel Kant är både idealist, som Platon och materialist som Aristoteles och skilde på den gemensamma verklighet (fenomenvärlden) som vi upplever via våra sinnen (den empiriska världen) och världen såsom den egentligen är (tinget-i-sig) som vi inte kan nå, därför anses han som transcendental idealist. Arthur Schopenhauer återanvänder Kants begrepp och betonar att tinget-i-sig är en kraft: viljan en strävande urkraft som ligger bakom allting.

Hur får man kunskap enligt rationalismen? Och hur får man kunskap enligt empirismen? Samt: hur skiljer sig materialismen från idealismen? Enligt rationalismen får man kunskap genom vetenskapligt tillvägagångsätt genom att dra slutsatser utifrån ett fåtal axiom (grundsatser som är otvivelaktigt sanna) eller olika typer av sakförhållanden där man ser till orsak och verkan, men då talar man inte om absolut sanning utan om sannolikheter och prognoser (alltså: kvalificerade gissningar). Enligt rationalisten är absolut sanning svår att uppnå. Empiristen söker också "sanningen" och menar på att den kan nås genom den vetenskapliga metoden där sinnesintryck och varseblivning är sätt att samla, sammanställa, läsa och förstå data (alltså information som man kan tillägna sig genom iakttagelse, undersökning och experiment). Medan materialismen ser verkligheten som fysisk; alltså bestående av små små partiklar (tänk dig atomer, protoner, neutroner, kvarkar osv) så hävdar idealismen att den verkliga verkligheten är onåbar för oss människor. Antingen kan man få kunskap före erfarenheten; alltså a priori eller få kunskap efter erfarenheten a posteriori. Kunskap om tingen är också tudelad: ting i sig är tingen i sig själva oberoende människan medan ting för mig är förståelsen av ett ting utifrån människan. A priori eller a posteriori av tingen i sig och tingen för mig? Vissa filosofer menar alltså att vi enbart kan nå kunskap A posteriori, och att A priori-kunskap är bortom människans intellekt. Andra menar på att också A posteriori-kunskapen är bedräglig. Alltså finns det filosofer som menar att tingen i sig är bortom vår förståelse och att tingen för mig är eller kan vara bedrägliga och därför inte absolut tillförlitliga. Dessa "skeptiker" menar alltså att vi inte har tillgång till den verkliga världen (verkligheten) utan bara kan uppfatta den genom att tolka den med hjälp av våra bristfälliga kunskaper. Varför har skeptikerna delvis rätt?

 


Verklighet / Materialism kontra Idealism
  

Ett annat sätt att förhålla sig till verkligheten är att fundera över av vilket slag denna substans är, som verkligheten består av.

  • Materialism innebär att verkligheten till sin grund är fysisk,
    dvs är uppbyggd av materia.
    Atomteorin är ett uttryck för en sådan materialistisk verklighetsuppfattning,
    men om man menar att man kan komma tillrätta med alla psykiska problem hos en människa med kemiska preparat så tänker man också som en ontologisk materialist.
    Marxismens verklighetsuppfattning kallas genetisk materialism.

  • Idealism innebär att verkligheten till sin grund är psykisk dvs är mental eller andlig. De människor som tänker sig bestå av såväl kropp som själ och att kroppen är fysisk och själen psykisk är anhängare av en dualistisk människosyn, dvs de tänker sig att att människan och verkligheten till sin grund är av två slag, materia och ande.

Inom historieforskningen skiljer man mellan:

  • Idealistisk historieforskning menar att det är människors tankar och idéer som styrt historiens utveckling.
    Hegels filosofi är idealistisk.
  • Materialistisk historieforskning menar att det är människans materiell villkor som format hennes tankar och styrt hennes handlingar.
    Marxismen är enligt detta sätt att se materialistisk.

Något annat som ontologin funderar över är hur förändringar går till. Två betraktelsesätt kan stå mot varandra och också komplettera varandra:

Kausalitet, som förklarar förändringar i termer av orsak - verkan.
Om t ex min bil inte startar en morgon, när jag ska till jobbet, så är detta en verkan av någon eller några orsaker, dvs att den inte startar beror på något,
som ägt rum före i tiden eller föreligger samtidigt som sin verkan, t ex att bensinen är slut eller batteriet tomt. Om man tänker sig att hela verkligheten kan förklaras kausalt leder detta gärna till

Determinism
som utesluter den fria viljan. Om alltså allt är en verkan av en orsak,
så är t ex de val jag gör inte öppna i den bemärkelsen att de inte är bestämda förrän jag har gjort dem utan mina val är redan determinerade av faktorer i mitt förflutna såsom min genetiska sammansättning, mina tidigare erfarenheter och min uppfostran.

Finalitet (teleologi) som använder sig av ändamålsorsaker vilket innebär att de förändringar som sker beror på något som ligger i framtiden,
som ett mål att uppnå. Om vi återvänder till den "strejkande" bilen och använder oss av ändamålsorsaker, så kan vi ta bort anföringstecknet kring strejkande för då kan vi förklara att bilen inte startar med att den är missnöjd över att den inte har tvättats på länge och således har ett syfte med sin startvägran, nämligen att jag ska tvätta den. Eftersom förändringen är målinriktad kallas denna uppfattning också teleologisk (telos = mål, ändamål).

Inom naturvetenskaper som fysik och kemi använder man sig i dag uteslutande av kausalitet medan humanvetenskaper också tänker sig ändamålsorsaker, eftersom man studerar sådant som människor framställt med ett syfte.

Källa

 

Verklighet / Positivismen kontra Hermeneutiken
  

Inom litteraturvetenskapen finns två tydligt avskiljbara betraktelsesätt:

Positivismen som grundar sig på en empiristisk kunskapsteori och inriktar sig på att studera mätbara enheter. Ett verk betraktas som summan av sina delar och ett studium av de olika delarna ger också en förståelse av hela verket. Här kan man fastslå kausaliteter genom komparativa studier, dvs fastslå om den studerade texten A har utformats på grund av influenser från andra texter, t ex B och C. Här kan man alltså studera sådana mer eller mindre mätbara enheter som:

    • Frekvensen av en viss ordklass eller hur komplex en meningsbyggnad kan vara. Vill man t ex hävda att Bellmans epistlar är dynamiska
      bör man belägga detta påstående med något observerbart faktum såsom förekomsten av fler rörelseverb än vad som var allmänt i samtida texter.
    • Frekvensen av vissa motiv eller teman.

 

  • Hermeneutiken som i första hand betraktar texten som ett meddelande och tolkaren som en mottagare. I mötet mellan text och tolkare uppstår en dialektisk spänning som i mötet mellan två människor. Båda bär med sig sina tolkningar av världen, som alltid åtminstone i viss mån skiljer sig från varandra och tolkningen innebär ett försök att sammansmälta textens och tolkarens båda horisonter med varandra.

    Varje tolkare närmar sig texten med en förförståelse, dvs han har någon sorts förväntningar på texten, t ex han vet att det rör sig om en prosatext.

    Under läsningens gång påverkas och förändras hans förförståelse allteftersom han tolkar textens olika delar. Men han tolkar dem aldrig isolerade utan i förhållande till sin förmodan om helheten. Delen får alltså sin betydelse av helheten och helheten sin betydelse av delen. Denna rörelse från delen till helheten och tillbaka igen till delen har kallats den hermeneutiska cirkeln.

    Man kan likna processen vid den som sker då man lägger pussel. Förförståelsen kan då bestå i att man vet att det är ett pussel man ska lägga och att de olika bitarna således kan fogas samman till en bild av till exempel ett landskap. Under arbetets gång förstår man så småningom att bitar av en viss blå färg utgör himlen och bitarna av en annan blå nyans en insjö o s v.

    Man kan också jämföra den hermeneutiska metoden med läsandet av en pusseldeckare. Under läsningens gång klarnar sammanhangen så småningom, men man måste också revidera sin förståelse hela tiden. Någon som med viss information framstod som skyldig visar sig med mer information vara mindre trolig som mördare eller rent av utesluten.

    I den hermeneutiska metoden dominerar det kvalitativa över det kvantitativa och helheten ses som mer än summan av sina delar. Detta senare kan tyckas strida mot en av logikens grundsatser, men man menar här att summan av delarna långt ifrån säger allt om helheten. Jag skulle kunna åstadkomma en notskrift innehållande exakt samma noter som de som finns i Für Elise utan att de båda nottexterna skulle uttrycka samma sak. Min notskrift skulle knappast upplevas på samma sätt om den framfördes som Beethovens. Det räcker alltså inte att redovisa vilka tecken som förekommer, hur de inbördes är arrangerade spelar också en betydelsefull (avgörande) roll. 

    En som har utvecklat den hermeneutiska metoden är filosofen Gadamer . Klicka alltså över till honom för att få en djupare inblick i heremeneutiken.

Källa

 

Verklighet / Innehållsförteckning
  

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Joni Stam (2013)