www.larare.at

Verklighet

Bildspel - Innehållsförteckning -

I artikeln om kunskapsteorin skriver jag om verkligheten utan att precisera mig. I detta avsnitt ska jag försöka göra det. Vilka olika uppfattningar om verkligheten föreligger?


Ett sätt att betrakta verkligheten är att tänka sig att den består av allt som är, att den således utgörs av allt varande. Därför kallas verklighetskunskap eller vetande om verkligheten också ontologi efter det grekiska orden logos, som betyder läran om och to on som betyder det varande.

  • Monism innebär att verkligheten är av ett slag, filosofer säger gärna: består av en enda substans.
  • Dualism innebär att verkligheten är av två slag (består av två substanser).
  • Pluralism innebär att verkligheten består av fler än två slag.

 


Verklighet / Materialism kontra Idealism
 

Ett annat sätt att förhålla sig till verkligheten är att fundera över av vilket slag denna substans är, som verkligheten består av.

  • Materialism innebär att verkligheten till sin grund är fysisk,
    dvs är uppbyggd av materia.
    Atomteorin är ett uttryck för en sådan materialistisk verklighetsuppfattning,
    men om man menar att man kan komma tillrätta med alla psykiska problem hos en människa med kemiska preparat så tänker man också som en ontologisk materialist.
    Marxismens verklighetsuppfattning kallas genetisk materialism.

  • Idealism innebär att verkligheten till sin grund är psykisk dvs är mental eller andlig. De människor som tänker sig bestå av såväl kropp som själ och att kroppen är fysisk och själen psykisk är anhängare av en dualistisk människosyn, dvs de tänker sig att att människan och verkligheten till sin grund är av två slag, materia och ande.

Inom historieforskningen skiljer man mellan:

  • Idealistisk historieforskning menar att det är människors tankar och idéer som styrt historiens utveckling.
    Hegels filosofi är idealistisk.
  • Materialistisk historieforskning menar att det är människans materiell villkor som format hennes tankar och styrt hennes handlingar.
    Marxismen är enligt detta sätt att se materialistisk.

Något annat som ontologin funderar över är hur förändringar går till. Två betraktelsesätt kan stå mot varandra och också komplettera varandra:

  • Kausalitet,som förklarar förändringar i termer av orsak - verkan.
    Om t ex min bil inte startar en morgon, när jag ska till jobbet, så är detta en verkan av någon eller några orsaker, dvs att den inte startar beror på något,
    som ägt rum före i tiden eller föreligger samtidigt som sin verkan, t ex att bensinen är slut eller batteriet tomt. Om man tänker sig att hela verkligheten kan förklaras kausalt leder detta gärna till
    • Determinism
      som utesluter den fria viljan. Om alltså allt är en verkan av en orsak,
      så är t ex de val jag gör inte öppna i den bemärkelsen att de inte är bestämda förrän jag har gjort dem utan mina val är redan determinerade av faktorer i mitt förflutna såsom min genetiska sammansättning, mina tidigare erfarenheter och min uppfostran.
  • Finalitet, (teleologi) som använder sig av ändamålsorsaker vilket innebär att de förändringar som sker beror på något som ligger i framtiden,
    som ett mål att uppnå. Om vi återvänder till den "strejkande" bilen och använder oss av ändamålsorsaker, så kan vi ta bort anföringstecknet kring strejkande för då kan vi förklara att bilen inte startar med att den är missnöjd över att den inte har tvättats på länge och således har ett syfte med sin startvägran, nämligen att jag ska tvätta den. Eftersom förändringen är målinriktad kallas denna uppfattning också teleologisk (telos = mål, ändamål).

Inom naturvetenskaper som fysik och kemi använder man sig i dag uteslutande av kausalitet medan humanvetenskaper också tänker sig ändamålsorsaker, eftersom man studerar sådant som människor framställt med ett syfte.

Källa

 

Verklighet / Positivismen kontra Hermeneutiken
 

Inom litteraturvetenskapen finns två tydligt avskiljbara betraktelsesätt:

  • Positivismen som grundar sig på en empiristisk kunskapsteori och inriktar sig på att studera mätbara enheter. Ett verk betraktas som summan av sina delar och ett studium av de olika delarna ger också en förståelse av hela verket. Här kan man fastslå kausaliteter genom komparativa studier, dvs fastslå om den studerade texten A har utformats på grund av influenser från andra texter, t ex B och C. Här kan man alltså studera sådana mer eller mindre mätbara enheter som:
    • Frekvensen av en viss ordklass eller hur komplex en meningsbyggnad kan vara. Vill man t ex hävda att Bellmans epistlar är dynamiska
      bör man belägga detta påstående med något observerbart faktum såsom förekomsten av fler rörelseverb än vad som var allmänt i samtida texter.
    • Frekvensen av vissa motiv eller teman.

  • Hermeneutiken som i första hand betraktar texten som ett meddelande och tolkaren som en mottagare. I mötet mellan text och tolkare uppstår en dialektisk spänning som i mötet mellan två människor. Båda bär med sig sina tolkningar av världen, som alltid åtminstone i viss mån skiljer sig från varandra och tolkningen innebär ett försök att sammansmälta textens och tolkarens båda horisonter med varandra.

    Varje tolkare närmar sig texten med en förförståelse, dvs han har någon sorts förväntningar på texten, t ex han vet att det rör sig om en prosatext.

    Under läsningens gång påverkas och förändras hans förförståelse allteftersom han tolkar textens olika delar. Men han tolkar dem aldrig isolerade utan i förhållande till sin förmodan om helheten. Delen får alltså sin betydelse av helheten och helheten sin betydelse av delen. Denna rörelse från delen till helheten och tillbaka igen till delen har kallats den hermeneutiska cirkeln.

    Man kan likna processen vid den som sker då man lägger pussel. Förförståelsen kan då bestå i att man vet att det är ett pussel man ska lägga och att de olika bitarna således kan fogas samman till en bild av till exempel ett landskap. Under arbetets gång förstår man så småningom att bitar av en viss blå färg utgör himlen och bitarna av en annan blå nyans en insjö o s v.

    Man kan också jämföra den hermeneutiska metoden med läsandet av en pusseldeckare. Under läsningens gång klarnar sammanhangen så småningom, men man måste också revidera sin förståelse hela tiden. Någon som med viss information framstod som skyldig visar sig med mer information vara mindre trolig som mördare eller rent av utesluten.

    I den hermeneutiska metoden dominerar det kvalitativa över det kvantitativa och helheten ses som mer än summan av sina delar. Detta senare kan tyckas strida mot en av logikens grundsatser, men man menar här att summan av delarna långt ifrån säger allt om helheten. Jag skulle kunna åstadkomma en notskrift innehållande exakt samma noter som de som finns i Für Elise utan att de båda nottexterna skulle uttrycka samma sak. Min notskrift skulle knappast upplevas på samma sätt om den framfördes som Beethovens. Det räcker alltså inte att redovisa vilka tecken som förekommer, hur de inbördes är arrangerade spelar också en betydelsefull (avgörande) roll. 

    En som har utvecklat den hermeneutiska metoden är filosofen Gadamer . Klicka alltså över till honom för att få en djupare inblick i heremeneutiken.

Källa

 

Verklighet / Kunskapskrav
 

 

 

Verklighet / Lärarhandledning
 

Lärarhandledning Lösenordsskyddat.

 

Verklighet / Innehållsförteckning
 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Joni Stam (2013)