Naturligtvis kom de kvinnliga författarna att bli ett viktigt område för den feministiska litteraturforskningen. Kvinnor har ju inte varit alls lika representerade i litteraturhistorier som män. En förklaring man ger är att patriarkatets sätt att tänka och värdera uteslöt många kvinnor.
Man undersökte också vad som skiljer kvinnors sätt att berätta från mäns men också olikheter vad gäller motiv och teman. Man tyckte sig finna perioder när kvinnor underordnat sig mäns sätt att skriva avlösta av andra då de revolterat.
Lisbeth Larsson (Litt.vet.) redovisar en studie av Charlotte Brontës roman Jane Eyre (utdrag Ant 2) som arbetar efter tesen att kvinnors texter består av två lager, som en palimpsest. Det undre, som är det ursprungliga lagret, har dolts och skrivits över, menar forskarna, av det övre, som är anpassat till rådande patriarkala föreställningar och förväntningar. Studien, som är gjord av Sandra Gilbert och Susan Gubar, heter The Madwoman in the Attic och syftar på att mannen i romanen har gömt sin galna hustru på vinden, men ibland hörs hennes skrin genom taket och stör mannens och Jane Eyres sinnesfrid. I alla texter av kvinnor finns sådana undanträngda skrin, som det är litteraturforskarens uppgift att lyssna efter och på.
Den kvinnliga texten har inte bara varit undanträngd, den har också påverkat den manliga texten. Lisbeth Larsson åberopar en studie av Birgitta Holm som rör Fredrika Bremers författarskap (Fredrika Bremer och den borgerliga romanens födelse, 1981). Birgitta Holm citerar ett allegoriskt förord till Familjen H***, som blev struket. Det handlar om en flicka som står i dörröppningen till en sal, där en bal äger rum. Hon har ingen inträdesbiljett och kommer därför inte in. Trots att hon inte kan de steg som ingår i de danser som utförs inne i salen, längtar hon in. När hon står och ser på dansen, inspireras hon av vad hon ser och utför sina egna danssteg, helt annorlunda än dem som de dansande tar inne i salen. En förbipasserande herre får syn på henne, grips av vad han ser och ger henne en inträdesbiljett.
Också de kvinnliga läsarna har varit föremål för den feministiska forskningen och man har undersökt om det finns en särskild kvinnlig läsart. Ett resultat man tycker sig ha kommit fram till är att de texter som kvinnor föredragit, romantiska texter, genomgående har värderats lågt.
(Här kan man kanske i detta sammanhang tänka på den nedsättande beteckningen "tantsnusk", som klassificerar en viss sorts böcker på ett närmast sexistiskt sätt.)
På en svår teoretisk nivå men av oöverskådlig betydelse är Julia Kristevas studier. Hon beskriver två språkliga nivåer (jag refererar från Lisbeth Larssons artikel):
- en kvinnlig
som relaterar till den ursprungliga symbiosen mellan barnet och modern, innan barnet uppfattar sig som ett eget avskilt jag,
som det kan bedöma värden med hjälp av.
I stället skapas betydelser av relationen till
ljus, mörker, värme, kyla och hjärtats slag.
- en manlig
som uppstår i mötet med språket
där barnet blir varse den logiska manliga ordningen,
som det måste anpassa sig till för att kommunicera med omvärlden.
Julia Kristeva skriver (citat från Lisbeth Larssons artikel):
"Därför förstår jag med kvinna det som inte kan representeras, det som inte kan benämnas, det som förblir utanför språket och ideologierna."
Det innebär dock inte att det kvinnliga är helt undanträngt, det gör sig påmint i och påverkar genom "språkets mellanrum av tystnader och avbrott, i dess rytmiska kvaliteter och ljudsammanstötningar." (Lisbeth Larsson) Dessa tankar ligger nära dem som Derrida
uttrycker när det gäller språket.
Julia Kristeva visar att detta kvinnliga språket, som hon kallar "poetiskt", spelat stor roll för många manliga modernister, bl.a. James Joyce (utdrag Ant 3).
En kvinnlig författare som varit viktig för feminismen är Virginia Woolf. I sin essä Ett eget rum (Ant. 3) tar hon upp många av de frågor som senare kommit att vara viktiga för feministiska forskare, t ex de materiella villkorens betydelse.