www.larare.at

Filosofer

Innehållsförteckning -

Här har jag samlat några få filosofer som haft stort inflytande på filosofin i stort.

 

Filosofer / Theodor Adorno
 

Enligt Theodor Adorno våldför sig människan på naturen med hjälp av teknologi. Då människan är en del av naturen och samtidigt bekämpar densamma så blir resultatet att människan bekämpar sig själv, sitt sanna jag. Kampen mot naturen medelst teknologi, som skulle befria människan från lidande, har i det moderna industrialiserade samhället blivit orsak till lidande. Den alienation som Marx beskrev är ett exempel på detta lidande. Den teknologi som skulle befria människan från naturens tvång har istället tvingat in henne i ett samhällstvång genom att hon måste underordna sig produktionsapparaten (lönearbeta)och underkasta sig systemet för lag och ordning. Adorno menade att den civiliserade människans syn på sig själv är en förfalskning och med en förfalskad syn på sig själv kan man inte leva ett riktigt liv. Människan måste minnas sig själv som natur. Att vara "civiliserad" innebär att förtrycka sin natur; detta är hämtat från Sigmund Freud som menar att människan förtrycker sin natur (detet) genom att kontrollera sina instinktiva (djuriska) impulser. Denna kontroll består i särskilda tabun som kan variera olika kulturer emellan men som får som resultat av ett 'jag' som ställer sig "utanför" naturen. Då människan i sanning är del av naturen så innebär våldet mot naturen våld emot mänskligheten själv.

Källa

 

 

Filosofer / Aristoteles
 

Aristoteles (384 f.Kr. - 322 f.Kr.) var en grekisk filosof som syslade med många ämnen; fysik, metafysik, poesi, teater, musik, logik, retorik, politik, etik, biologi och zoologi. Tillsammans med Platon och Sokrates (Platons lärare) är Aristoteles en av de viktigaste figurerna inom västerländsk filosofi. Aristoteles syn på fysik sträckte sig långt in på renässansen. Inom biologin rättades hans observationer först på 1800-talet. Hans verk innehåller den tidigast kända formella studien av logik, vilket inkorporerades under sent 1800-tal inom formell logik. Inom metafysik har aristotelism haft ett stort inflytande på filosofi inom islam och judendom under medeltiden, och fortsätter att påverka kristen teologi, särskilt östortodox teologi och den skolastiska traditionen inom Katolska kyrkan.

Källa

Hur vet en ek att den ska bli en ek och inte något annat träd? frågar sig således Aristoteles. Och svaret blir att i ekollonet finns det som bestämmer att det ska kunna utvecklas till just en ek (och följdriktigt i grankotten det som bestämmer att den kan bli en gran).

Aristoteles laborerar med fyra begrepp:

  • materia, som är materialet, som t ex eken består av
  • form, som kan liknas vid själva ritningen av i detta fall en ek
  • möjlighet eller potentialitet, som ska förstås så att i det material,
    som ryms i ekollonet finns en möjlighet att bli ek
  • verklighet eller aktualitet, som är den förverkligade möjligheten,
    som alltså inträffar om eken får utvecklas efter sina möjligheter,
    om ekens material således förverkligar sin form

Det ekollon som hamnar i god jord och inte kvävs av konkurrerande växtlighet eller utsetts för annan yttre påverkan i form av gnagande djur eller beskärande människor, då det har börjat utvecklas till fullvuxet träd, förverkligar sina möjligheter och blir ett träd med ekens typiska form och egenskaper.

På ett liknande sätt kan man tänka sig att en människa under sitt liv får mer eller mindre goda förutsättningar att förverkliga sina möjligheter.

Också i sin syn på konsten skiljer sig Aristoteles från Platon. Aristoteles ser inte konstverken som kopior av kopior utan i stället så att de avbildar själva formen, dvs tar fasta på det allmängiltiga.

När det gäller hur vi ska bedöma om ett litterärt verk har värde eller inte så handlar det alltså om att klargöra om det uttrycker något allmängiltigt, dvs något som gäller många och inte bara några enskilda, och som kan förstås inte bara av en samtid utan också säga senare tider något.

Medan Platon alltså ansåg att konstverket endast var en kopia av en kopia menade Aristoteles således att det goda konstverket avbildade själva formen eller idén.

Aristoteles tankar har kommit att påverka vår uppfattning när vi talar om att ett verk är en klassiker eller när vi tror att det kan bli det.

Av en klassiker förväntar vi oss att den ska gestalta allmänmänskliga problem och ha något att säga människor i alla tider och på de flesta platser.

Författaren kan liknas vid bildhuggaren, som står vid sitt stora marmorblock. Den lille pojken kommer förbi och frågar: "Vad letar farbror efter"? Svaret kan bli: "Formen"!

Det var Aristoteles som skilde på de tre genrerna:

  • epik
  • lyrik
  • dramatik

Han klargjorde vad som utmärkte dessa tre former av litteratur. Högst värderade han tragedin och i samband med den använde han sig av begreppen:

  • peripeti, som betyder omkastning och refererar till den förändring som alltid sker mot slutet av tragedin, alltså den vändpunkt som utgör dramats höjdpunkt och leder mot det tragiska slutet.
  • katharsis, som betyder rening och syftar på vad huvudpersonen i tragedin uppnår genom det lidande han utsetts för. Denna rening gäller också publiken, som påverkas av handlingen på ett personligt plan. Genom att konfronteras med dramats tragiska förlopp och förstå huvudpersonens öde och konflikter renas åskådaren till en större klarsyn vad gäller vad det innebär att leva över huvud taget och blir därigenom en bättre människa.

Man har tolkat Aristoteles tankar så att dramat skulle ha en terapeutisk funktion vad gäller åskådarna och alltså leda dem till större självinsikt och bättre förståelse av vad det innebär att leva som människa.

Det drama som Aristoteles ansåg som mest föredömligt är Sofokles Kung Oidipus. Bestämmande för hela förloppet är den spådom som säger att Oidipus ska döda sin fader och äkta sin moder. De inblandade försöker med alla medel undgå sitt öde men förgäves. Den tragiska ironin ligger i att det är Oidipus själv som utreder det brott han inte har någon aning om att han har begått. Sofokles arbetar med två viktiga föreställningar:

  • ananke,
    som är ödestvånget
  • moira,
    som är människans ofrånkomliga livslott
    och som kan medföra fruktansvärda lidanden för den enskilde.

Källa

 

Instuderingsfrågor till Aristoteles

  1. Vad innebär Aristoteles lösning av detta problem?
  2. Hur förklarar alltså Aristoteles tillkomsten av en julgran?
  3. Hur skiljer sig Aristoteles syn på konsten från Platons?
  4. Vilka tre huvudgenrer tänkte sig Aristoteles?
  5. Vad menas med peripeti?
  6. Vad innebär den terapeutiska tolkningen av Aristoteles katharsisbegrepp?
  7. Vad menas med ananke?
  8. Vad innebär moira?

 

Fakta:

 


Filosofer / Aurelius Augustinus
 

Aurelius Augustinus (354 - 430) var biskop i Hippo Regius och filosof, teolog, retoriker och kyrkofader. I sin filosofi var Augustinus mycket påverkad av nyplatonismen, en rörelse, inspirerad av Platon, som uppstod under det andra århundradet efter Kristi födelse. Nyplatonismen hävdade att det högsta väsendet var 'Det ena', en fullkomligt god och själslig varelse. Det ena är också den fullkomliga verkligheten. Alla ting som till exempel människornas kroppar och själar, ligger på en graderad skala mellan Det ena (det goda) och materien (det onda). Eftersom Det ena är den högsta graden av verklighet, får rimligtvis materien som ligger längst bort, lägst verklighetsgrad – det onda är overkligt. Denna filosofi inspirerade Augustinus, som i sin tolkning av nyplatonismen ersatte Det ena med Gud. Det blev nu enkelt att förklara teodicéproblemet – varför Gud som är så god skapat en värld med ondska – genom att hävda att det onda saknar verkligt vara. Allt gott härstammar från Gud, men han kan inte ta ansvar för det som saknar godhet – det som saknar verklighet. Det onda i världen är frukten av människornas fria vilja, som vänt sig bort från Gud.

Källa

Fakta:

 

Filosofer / Simone de Beauvoir
 

Simone Lucie-Ernestine-Marie-Bertrand de Beauvoir,1908 - 1986, var en fransk intellektuell, författare, filosof, existentialist och feminist. Hennes filosofi beskrivs som en blandning av fenomenologi, existentialism och feminism.

Hennes mest kända bok Det andra könet, som är en av feminismens centrala klassiker, handlar om kvinnans olika roller, hennes utveckling, kvinnoförtrycket, och vad det innebär att vara kvinna.

Ur ett historiskt perspektiv förklarar de Beauvoir hur kvinnans roll som "den Andre" skapats och återskapats genom tiderna och konstaterar att "man föds inte till kvinna, man blir det".

Simone de Beauvoir hävdar att miljön för flickor och pojkar hjälper till att forma våra könsroller. Flickornas fysiologi, könsorgan och sexualitet omgärdas av tabun vilket leder till att de hämmas, medan pojkar uppmuntras att ta för sig och utöva både handlingskraft och sexualitet.

Under uppväxten uppmuntras flickan till passivitet medan pojkar ska vara aktiva, vilket leder till att klickor inte vågar lita på sin egen styrka, inte vågar företa sig saker och minst av allt: vågar revoltera!

Bearbetad källa

 

Filosofer / George Berkeley
 

George Berkeley (1685 - 1753) var en irländsk filosof (empiriker, fenomenalist och kunskapsidealist) och biskop. Berkeley ansåg att den tidens materialistiskt inriktade filosofi och vetenskap hotade den kristna livssynen och räknas som en av de tre stora brittiska empirikerna, med John Locke och David Hume.

Berkeleys främsta filosofiska bidrag var utvecklandet av teorin han kallade "immaterialism" (senare kallad subjektiv idealism av andra). Denna teori sammanfattade han med hjälp av uttrycket esse est percipi ("att vara är att uppfattas"). I denna teori hävdar han att individer bara direkt kan känna sinnesintryck och idéer om objekt, inte abstraktioner som "materia". Motsatta ståndpunkter finns hos exempelvis i materialismen, eller även hos en idealist som Platon. Berkeleys idealism innebar att den objektiva verkligheten utgjordes av Gud.

Källa

Fakta:

 

Filosofer / Judith Butler
 

Judith Butler,1956-, är en amerikansk professor i retorik och litteraturvetenskap.

Butler ifrågasätter den av samhället styrt dominerande idén att den könsbestämda kroppen måste ha ett givet genus, sexuellt begär och sexuell praktik. Hon hävdar att människans kön och sexualitet är konstituerad och ständigt konstrueras av språket. Vår kännedom om våra egna och andras kroppar kommer inte till genom en naturlig process, utan konstrueras utav psykosociala normer som materialiserar "kvinnor" eller "män". Detta system av tvingande kopplingar refererar Butler till som den "heterosexuella matrisen" som kräver en genusordning med två identifierbara kön.

Butler ifrågasätter också den skillnad som ofta ställs upp mellan biologiskt kön och genus. Hon menar på att det inte finns någon anledning att separera på kön och genus eftersom genus refererar och förhåller sig till ett redan existerande genussystem, inte ett ”underliggande” kön. Könstillhörighet och sexualitet konstitueras alltså genom uttalandet och upprepandet av vissa ord och handlingar. Vår könsidentitet ska ses som ett resultat av våra handlingar. Alltså skapas vår identitet som man eller kvinna performativt dvs. av de handlingar som vi utför.

 

Filosofer / Jacques Derrida
 

Jacques Derrida (1930 - 2004) var en fransk filosof med algeriska och judiska rötter. Han företrädde poststrukturalismen. Inspirerad av bland annat Heidegger introducerade Derrida dekonstruktionen av den västerländska metafysiken. Istället för att förkasta ett filosofiskt system utifrån och komma med en egen ny metafysik som upplevs som mer överensstämmande med verkligheten var Derridas program att godta de metafysiska lösningar som andra tänkare byggt upp (Platon, Marx, Foucault med flera). Hans metod blev att genom en immanent kritik av systemen peka på inkonsekvenser i metafysiken. Derridas projekt blev att visa att samtliga metafysiska system är bemängda med sprickor och motsägelser. Trots detta förkastade inte Derrida idén om metafysiska system, utan såg den snarare som ett projekt som aldrig kan bli fullbordat.

Ett exempel på Derridas dekonstruktion finns i hans läsning av Platons grottallegori. Platon hävdar att alla idéer finns samlade i en idévärld, men idévärlden själv (eller idévärldens idé) utelämnar Platon — den går inte att med logisk konsekvens infoga i systemet. Derrida menar att all metafysik rymmer dessa typer av motsägelser, och att de element som inte passar in ignoreras för att systemet ska gå ihop.

Källa

Fakta:

  • Derrida  (Stanford Encyclopedia of Philosophy)

 

 

 

Filosofer / René Descartes
 

René Descartes (1596 -1650) var en fransk matematiker, filosof, vetenskapsman, präst och jurist. Han är mest känd för sin filosofiska sats Cogito, ergo sum ("Jag tänker, alltså finns jag"). I denna sats såg han en säker kunskap, som inte kunde betvivlas. Det går inte att tvivla utan att tänka och inte att tänka utan att finnas till. Hans dualism är också välkänd, även om den inte löste problemet med hur anden och materian kommunicerar.

Descartes anmärker att sinnekunskapen alltid är tillfällig och följaktligen föränderlig, och han drar därav den slutsatsen, att alla nödvändiga och oföränderliga sanningar måste, oberoende av all sinnlig erfarenhet, tillhöra människan eller - enligt hans uttryckssätt - har sin grund i vissa "medfödda idéer".
Han hänvisade således till en kunskapskälla av en annan och högre art än våra sinnen och anslöt sig därmed till den filosofiska rationalismens grundtanke.
Men liksom hans idealism inte blev mer än en kraftfull ansats, lyckades det honom inte heller att vidareutveckla hans rationalism. Han försökte nämligen aldrig att närmare utreda förhållandet mellan vårt medvetande och dess bestämningar, och visade dessutom upp ett realistiskt och empiriskt föreställningssätt genom att alltför mycket hålla fast vid den vanliga föreställningen om en skapelse - varvid skaparen och det skapade betraktas som mer eller mindre åtskilda från varandra, och i överensstämmelse med detta talade han om de medfödda idéerna som att de var "vid människans skapelse inlagda i hennes själ".

Bland de medfödda idéerna sysslar Descartes framför allt med Guds-idén, och mindre med den synpunkten att Gud är det högsta och viktigaste föremålet för mänsklig kunskap, trots att därför. enligt honom, denna idé är den enda förnimmelse, som genast ger människan en nödvändig och säker kunskap om någon annan verklighet än hennes eget jag, och just därför utgör källan till all sådan kunskap.

Källa

Descartes och turingmaskinen

Descartes ansåg att människan är en förening av kropp och själ och att själen är skild från kroppen och att den lämnar kroppen när vi dör medan själen lever vidare i himlen.

Bortsett från hans religiösa världsuppfattning och möjligheterna hos det mänskliga förnuftet, hade han en helt igenom mekanistisk världssyn. Människans förnuft kan alltså inte förklaras fysiskt, d.v.s. mekaniskt; jämför gärna med t.ex. artificiell intelligens (AI). Det är omöjligt att bygga en maskin som kan tala lika bra som en människa, inte ens den dummaste av dem. Descartes motiverar detta med att "förnuftet är ett universalverktyg, som kan tjänstgöra i alla möjliga situationer" medan maskinen behöver "en speciell anordning för varje särskild handling". Därför är det omöjligt för en maskin att "låta den handla i alla livets situationer på samma sätt som vårt förnuft låter oss handla".

Det här praktiska argumentet måste väl sägas ha mist det mesta av sin kraft när Alan Turing lade fram principerna för den programmerbara datorn, den "universella turingmaskinen" som i princip kunde utföra alla tänkbara beräkningar. Alla beräkningar som kan beskrivas med en algoritm, alltså: en entydig steg-för-steg beskrivning av uppgiften.

Men det är väl högst tveksamt om en turingmaskin i en robot ändå skulle kunna ersätta Descartes "förnuft". T.ex. går kreativitet knappast att fånga i en steg-för-steg instruktion. Men åsikterna går isär bland filosoferna idag.

Bearbetad källa.

 

Fakta:

 

Filosofer / Paul-Michel Foucault
 

Paul-Michel Foucault (1926 - 1984) var en fransk filosof och idéhistoriker, med särskild inriktning på psykologi och sociologi. Med sin kritik av samhälleliga institutioner och maktutövning har han förändrat många vetenskaper på djupet, och till de begrepp och teorier han lanserat, utvecklat eller populariserat finns biopolitik, statsrasism, normaliseringsprocess, konstruktivism, och en förändrad syn på sexualitet, vansinne, makt och kunskap.

Foucaults tidiga filosofi klassas ofta som strukturalistisk i samma tradition som Claude Lévi-Strauss och som lärjunge till Dumezil. Senare har Foucault alltmer försökt distansera sig från denna tradition, särskilt i L'Archéologie du savoir, han har då kommit att kallas ömsom poststrukturalist och ömsom postmodernist. Troligen skulle han hellre kallats "vetandearkeologist". I likhet med andra samtida franska tänkare inspirerades han inledningsvis av Karl Marx teoribildning och verkade i dennes efterföljd. Han tog med tiden avstånd från Marx, men tillkände sig heller aldrig till någon annan filosofi; han påverkades av Nietzsche, men utvecklade en egen gren inom samtidens franska diskursanalytiska filosofi; den kontext Foucault utgick ifrån var maktens struktur i meningen. I sina verk har han genomgående en konstruktivistisk infallsvinkel; han gör geneologiska studier av begrepps uppkomst, och sätter dem i samband med makt och dess oundvikliga motstånd. Under åren började han även studera kroppen som ett politiskt objekt, biopolitik. I sina psykologiska analyser fokuserar han normaliseringsprocesser. Likaså i epistemologiskt avseende är han subjektivist, där även hans eget intellektuella utanförskap i egenskap av nytänkare, löper som en parallell till de vetenskapliga alstren.

I Vansinnets historia presenterar Foucault en bild av hur vansinnet har definierats som oförnuft i en utskiljningsprocess. Det är inte frågan om psykiatrin eller psykologins historia utan en utskiljningens historia. Foucault har som mål att återvända till den punkt i historien då vansinnet ännu inte skilts ut och därifrån utreda psykiatrins uppkomst som diskurs. Vad som visas är hur strukturer under olika epoker tillåter olika diskurser om det sjuka.

Källa

Fakta:

 

Filosofer / Hans-Georg Gadamer
 

Gadamer påverkades starkt av sitt möte med den tyske existensfilosofen Heidegger, som ju också utövade ett starkt inflytande på Sartre. Gadamers stora insats ligger i utvecklandet av den moderna hermeneutiken .

Gadamer bryter med sina föregångare inom den hermeneutiska traditionen genom att sätta texten i centrum. När vi vill förstå en text handlar det inte i första hand om att förstå författarens själsliv och texten som ett uttryck för detta.

Det handlar i stället om att vi försöker sätta oss in i författarens mening om det han skriver om. En text är i första hand ett påstående med anspråk på att säga någonting sant. Därför måste vi ta den på allvar och tilltro den denna förmåga.

För att en text ska kunna vara sann måste den utgöra en sammanhängande helhet, vara koherent. Det får inte finnas någon motsägelse mellan textens enskilda delar och den helhet som texten utgör.

Detta att texten har anspråk på att säga något sant och att den inte är motsägelsefull är något vi förväntar oss av den. Denna förväntan är en del av vår förförståelse.

Denna förförståelse styr vårt lässätt så att vi sorterar bort de tolkningar som gör texten motsägelsefull, orimlig eller falsk. Genom denna tanke menar Gadamer något annat med den hermeneutiska cirkeln än hans föregångare gjort.

De hade tänkt sig den hermeneutiska cirkeln som något som finns i texten, en rörelse mellan delen och helheten och mellan helheten och delen. Det kan vara en rörelse mellan en enskild utsaga och texten som helhet eller mellan en enskild text och alla texter i ett författarskap.

För Gadamer ingår vår egen förförståelse i den hermeneutiska cirkeln. Han menar liksom Heidegger att människan är till genom att avtäcka varandet mot bakgrund av en varaförståelse som anger de betydelser de olika varanden vi påträffar kan ha.

Det vill säga vi förstår vår roll och vårt liv utifrån de möten vi gör med omvärldens olika objekt. Varje företeelse vi möter, stenar, stolar, hästar etc är olika varanden, som existerar genom att finnas till i världen på olika sätt. Det att de finns till på olika sätt innebär att de har olika varande. Dammsugaren t ex förstår vi genom att sätta den i förhållande till begreppsparet rent - smutsigt.

Vi förhåller oss alltså inte objektivt och neutralt till världen som en värld för-sig utan vi tolkar den och gör den till en värld för-oss. Likadant således med texten. Att förstå världen är att kunna känna skillnad på det meningsfulla och det meningslösa för oss.

Här kan man jämföra med det positivistiska betraktelsesättet, som ser det studerade som något som existerar för-sig och som har sina bestämda egenskaper, vilka vi som subjekt kan studera och bilda oss en uppfattning om. Positivismen, som har en empiristisk utgångspunkt skiljer alltså mellan det studerande subjektet och det studerade objektet och betonar inget samspel mellan dessa båda.
Positivister föreställer sig alltså att de kan erhålla kunskap om det de studerar som är objektiv och oberoende av dem själva.

Språket spelar en central roll för människans existens i världen. Genom språket förmår människan säga något om de olika varanden som finns i världen på det sätt som hon finner att de finns till för henne.

En text är ett sådant varande som vid sidan av att vara ett uttryck för sin författares psykologiska liv också gör anspråk på att säga något sant om de varanden som den uttalar sig om.

Texten utgör på detta sätt en meningshorisont av betydelser, fördomar och frågor utifrån vilken den talar till mig och min meningshorisont av betydelser, fördomar och frågor. Den uttrycker ett meddelande från ett du till ett jag.

Det räcker inte med att jag försöker förstå vad texten betydde för sin författare, jag måste också försöka förstå vad texten kan betyda för mig. Texten fortsätter att tala hela tiden så fort den möter en uttolkare och den talar till uttolkaren direkt där han befinner sig i tiden.

Särskilt när det gäller texter från andra kulturer eller från det förflutna skiljer sig textens meningshorisont från min egen.
Genom den hermeneutiska processen uppstår ett förhållande mellan textens meningshorisont och min egen som får dessa meningshorisonter att närma sig varandra. Genom horisontsammansmältning upprättar texten och jag en gemensam horisont samtidigt som jag erkänner texten som annorlunda.
Studerar jag till exempel Sofokles Kung Oidipus behöver jag ställa frågor om öde och skuld. Här skiljer sig min meningshorisont från början förmodligen avsevärt från textens.

Oidipus ursprungliga skuld består enligt texten i att han försöker undfly sitt öde. En spådom säger honom att han ska döda sin far och äkta sin mor och därför lämnar han dem, som han tror är hans föräldrar, nämligen Polybos och Merope i Korint. Just det att han tror att det är möjligt för en vanlig dödlig att sätta sig över sitt öde är ett utslag av hybris - övermod, enligt den dåtida grekiska uppfattningen.

Också hans biologiska föräldrar Laios och Iokaste, som styr Tebe, försöker undgå detta öde, de får enligt en spådom reda på ödet när Oidipus föds och därför låter de sätta ut den nyfödda i skogen med genomstungna fötter (Oidipus - svullfot). Naturligtvis lyckas ingen någonsin undfly sitt öde - texten är ju ett barn av ett speciellt förhållningssätt, fatalismen eller ödestron.

Detta synsätt överensstämmer inte med tanken om människan som handlande subjekt, dvs som ansvarig för sitt eget öde. Är min egen meningshorisont således formad av en existentialistisk uppfattning av människan, kommer den att skilja sig väsentligt från textens.

Men under den hermeneutiska processen överskrider textens och min meningshorisont sig själva och närmar sig varandra så att jag inte bara förstår texten bättre utan också får en ny och annorlunda syn på öde och skuld än jag hade innan jag tolkade texten.

Genom mötet med en text med en främmande meningshorisont blir jag provocerad till en erfarenhet av att min egen meningshorisont är för snäv. Men min nya meningshorisont är inte textens ursprungliga lika lite som min egen ursprungliga, den överskrider dessa båda och är något tredje.

En konsekvens av detta är att en text aldrig kan sägas vara slutgiltigt tolkad. Varje ny generation måste börja om från början och tolka på nytt och komma fram till sina egna svar på textens frågor. Varje generation har också sina frågor att ställa till texten och upplever därvidlag nya möjliga innebörder i texten, innebörder som inte fanns för författaren när han skapade texten men som ryms som möjligheter eftersom texten är utformad på ett språk som är en gemensam egendom.

En besläktad uppfattning kan kanske den ryske litteraturforskaren Bachtin sägas ha då han menar att "orden är bebodda" och med det ger uttryck för uppfattningen att de rymmer andra ord, som härbärgerar andra tiders uppfattningar.

En konsekvens av Gadamers tankar om att uttolkarens meningshorisont och textens meningshorisont tillsammans ingår i den hermeneutiska cirkeln blir följande syn på texten:

  • texten saknar mening i sig själv,
    dvs oberoende av varje tolkning
  • texten är identisk med hela den meningsrikedom som samtliga möjliga uttolkare kan finna i texten;
    alltså uttolkare i det förgångna, i samtiden och i framtiden.

Källa

Instuderingsfrågor till Gadamer

    1. Vad menas med den hermeneutiska cirkeln?
    2. Ge exempel på olika varanden.
    3. Vad menar Gadamer med att världen är en värld-för-oss?
    4. Hur skiljer sig denna uppfattning från den positivistiska?
    5. Vad menar Gadamer med meningshorisont?
    6. Vad innebär horisontsammansmältning i hermeneutiska sammanhang?
    7. Vilka svårigheter när det gäller synen på människan uppstår för en modern människa då hon möter texten i Sofokles Kung Oidipus?
    8. Vilka åsikter har Gadamer om en slutgiltig tolkning av en text?
    9. Vad menar Bachtin då han säger att "orden är bebodda"?
    10. Vad konstituerar enligt Gadamer en texts mening?

 

 


Filosofer / Friedrich Hegel
 

Georg Wilhelm Friedrich Hegel (1770 - 1831) var en tysk filosof. Hans allmänna tendens som tänkare var att gentemot tidevarvets subjektivism, i dess skiftande former (den gamla franska upplysningslitteraturen och dess gengångare, den moderna liberalismen, fichteanismen och i synnerhet nyromantiken) hävda de objektiva makternas rätt: Mot svärmeriet ställde han tankens rätt, mot jäktandet efter ett aldrig upphinneligt ideal ställde han verklighetens rätt, mot nyhetsmakeriet ställde han det bestående, och mot självsvåldet samfundsordningens och dess institutioners rätt. Han sökte göra detta genom att utveckla en panteistisk världsbild, enligt vilken den verkliga världen var den enda världen, vilken begripen i sitt inre nödvändiga sammanhang är absolut fullkomlig. Dess innersta livsprincip är det absoluta själv. Dess utveckling är Guds eget liv - en utveckling, av vars allmänna, evigt oföränderliga lagar natur och människoliv i deras väsentliga former är ett uttryck, och i vilken individen, dess tycken, önskningar och syften blott är övergående moment, bestämda att snart försvinna under svallet av världshistoriens evigt fortilande ström.

Källa

Hegel som i motsats till Kant menar att tänkande och verklighet är samma sak. Historien är berättelsen om hur Anden genom sitt tänkande förverkligar sig själv och manifesterar sitt tänkande i den fysiska verkligheten. Detta förverkligande sker inte linjärt, alltså stegvis efter en rät linje, utan dialektiskt, genom att varje tanke - tes -   bildar sin egen motsats -antites - och av dessa uppkomna motsatser - tes och antites - bildas så något tredje - syntesen - som i sin tur blir tesen i ett nytt motsatspar osv.

En bild av detta förlopp kan vara förhållandet mellan fadern och modern och barnet:

      • tes - fadern
      • antites - modern
      • syntes - barnet

Man kan lika gärna ha modern som tes och fadern som antites. Det väsentliga är att barnet inte bara är summan av föräldrarna utan överskrider dem båda genom att vara sig själv. Som vuxen kan sedan barnet självt bli en tes som i det dialektiska mötet med sin antites skapar en ny syntes.

Hegelianismens uppfattning om verklighetens yttersta grund kallas idealism. Vad detta innebär kommer du att få reda på under länken Verklighetsuppfattning .

De litteraturforskare som inspirerats av Hegels tankar och marxismen bygger givetvis andra teorier än de som följer Kants idéer om estetiken. De kan ägna sig åt att studera förhållandet mellan:

      • Litteratur och idéer,
        alltså vilka tankeströmningar som det litterära verket ger uttryck för.
      • Litteratur och liv,
        dvs hur författarens liv har påverkat texten
        • den biografisk-psykologiska metoden
      • Olika texter,
        vilket innebär att man studerar sambandet mellan olika texter
        • intertextualitet

Källa

Fakta:

  • Hegel (www.filosofer.se)

 

Filosofer / Martin Heidegger
 

Martin Heidegger (1889 - 1976) var en tysk filosof. Hans mest kända verk Varat och tiden, 1927 räknas som ett av 1900-talets mest betydande filosofiska verk. Det filosofiska problemet för Heidegger är ontologiskt, medan det för Husserl är epistemologiskt; angreppsättet är dock för båda fenomenologiskt. I boken Varat och tiden ställer så Heidegger ”vara-frågan”.

Heidegger söker efter tingens grund och ursprung. Vem som ställer frågan bör klargöras. Det är orden och språket i vilka tingen blir och är. När vi söker artikulera varandet i fenomenet som vi känner och vet finns misslyckas vi, men vi måste fråga, härifrån stammar vår existens.

Heidegger kallar människan för ”Dasein” (”därvaron”, ”tillvaron”; hädanefter används ordet Tillvaron) och betonar att Tillvaron inte är ett ting eller som hos René Descartes, ett ”tänkande ting”. Istället kännetecknas Tillvarons vara av att Tillvaron existerar, vilket gör att hon kan förhålla sig till sig själv. Ett ting som vi ser på avstånd och utgör ett rent betraktande är ”förhanda” men ett ting kan också vara till hands, som ett bruksting, det är då tillhanda.

Da-sein” är ”där” (da) i varat, det som är, vilket gör att Tillvaron alltid har en utsiktspunkt varigenom Tillvaron riktar sig mot omvärlden. Tillvaron befinner sig alltid i en värld. Världen är aldrig ren natur, utan tolkas alltid som något, som en speciell värld. Detta gör att Heidegger kan tala om ”världens världslighet”.

Källa

Fakta:


Filosofer / Thomas Hobbes
 

Thomas Hobbes (1588 - 1679) var en engelsk filosof och politisk teoretiker. Hans mest kända verk är Leviathan som kom ut år 1651,där han bland annat beskriver naturens mekaniska lagar som strikt styr allting i naturen, inklusive människors beteende. Människans naturliga beteende är enligt Hobbes egoistiskt och inriktat på överlevnad. Hennes strävan är att sätta sig över andra människor och skaffa sig egna fördelar. I naturtillståndet, skriver Hobbes, blir hela livet ett allas krig mot alla ("bellum omnium contra omnes"). För att undvika ett sådant tillstånd var det nödvändigt att skapa en statsmakt, en Leviathan, vilket vid denna tid var liktydigt med en suverän, en envåldshärskare, vars funktion var att skydda människorna. I sitt livsverk Leviathan, skildrar han detaljerat hur skydd mot krig, stöld etc. skall upprätthållas genom ett socialt kontrakt, vari medborgarna ger makt åt staten (statsöverhuvudet) för att i gengäld kunna påräkna beskydd. Hobbes försökte skapa en sammanhängande filosofi och ville använda samma metoder på alla områden, i sina teorier om naturen, om människan och om samhälle och stat. Alltsammans skulle bygga på vetenskapliga principer.

Källa

 


Filosofer / David Hume
 

David Hume (1711 - 1776) var en skotsk filosof, historiker och nationalekonom. Han var en av de viktigaste gestalterna inom den västerländska filosofins historia, och en av den skotska upplysningsperiodens mest betydelsefulla tänkare. Hans filosofi var på många sätt radikal, bland annat i det att han förkastade den traditionella idén att människors medvetanden är miniversioner av det gudomliga medvetandet. Denna lära innebar ett förlitande på det mänskliga förnuftets förmåga att, med hjälp av Gud, skåda in i verkligheten. Detta "insiktsideal" blev offer för Humes skepticism.
En av Humes centrala teser i Om passionerna är dels att förnuftet aldrig är någon drivkraft till mänskligt handlande, och att förnuftet aldrig kan strida mot passionerna (det råder viss debatt om hur man ska tolka Humes användande av termen "passion"; den dominerande synen är att det används liktydigt med "viljeattityd"). Det strider inte mot förnuftet, skriver han, att önska världens undergång framför ett sår på fingret. Tanken är här att passioner aldrig kan vara oförnuftiga. De kan tyckas vara det på två sätt; om en passion grundas på eller riktas mot ett objekt som inte existerar, och om vi väljer otillräckliga medel för att tillfredsställa en passion. Men i själva verket är passionerna inte ens i dessa fall oförnuftiga, det är våra trosföreställningar som är falska.

Källa

Fakta:

  • Hume (www.filosofer.se)

 

Filosofer / Edmund Husserl
 

Edmund Husserl,1859-1938, var en tysk filosof av judisk börd, mest känd som den moderna filosofiska fenomenologins fader.

Han vill med hjälp av sin filosofi föra tillbaka kunskapen till dess ursprung så att individen på ett objektivt giltigt sätt kan få kunskap.

I likhet med Descartes ville Husserl finna grunden till all kunskap. Andra vetenskapers syn på tingen var felaktig och Husserl strävade därför att skåda tingen som fenomen, det vill säga hur de är i sig själva snarare än deras kausala förhållanden.

All kunskap härrör ur korrelationen mellan "vara" och "medvetande". En skarp gräns dras också mellan essentia (vad något är) och existentia (att något är) vilket också blivit en bärande pelare inom hermeneutiken. Metoden att skilja dessa två åt bär det tekniska namnet epoché.


Filosofer / Immanuel Kant
 

Immanuel Kant (1724 - 1804) var en tysk filosof och grundare av den kritiska filosofin. Ett av hans viktigaste arbeten är Kritik av det rena förnuftet däri han formulerade det kategoriska imperativet, vars vanligaste formulering lyder: "Handla endast efter den maxim om vilken du samtidigt kan vilja att den upphöjdes till allmän lag." (Källa )

Etik hos Kant

Den filosofiska maximen: "Handla endast efter den maxim om vilken du samtidigt kan vilja att den upphöjdes till allmän lag." kan kopplas till praktisk filosofi: Hur bör man handla? "Handla endast efter den maxim om vilken du samtidigt kan vilja att den upphöjdes till allmän lag." Viljan är vägledande, men måste präglas av sedlighet som är handlandets högsta princip. Kant påstår att en fri vilja och en vilja som står under sedliga lagar är ett och detsamma. Vilka problem finns med detta sätt att tänka?

Kunskapsteori (epistemologi) hos Kant

Kant söker efter en en säkrare grund för filosofin i sin kunskapsteoretiska analys i skriften Kritik av det rena förnuftet, kommer fram till följande uppfattning:

Mellan varje människa och yttervärlden, verkligheten, finns ett filter, som gör att människan endast kan tolka verkligheten, aldrig uppleva den som den är i sig.

Kunskapen är enligt Kant en mänsklig skapelse - den kunskap vi har om ting och företeelser är betingade av oss själva. Tingen oberoende av oss själva vet vi ingenting om.

Människan kan endast tolka verkligheten, aldrig uppleva den som den är (i sig). Förnuftet står i vägen. Alltså vår rumsuppfattning, tidsuppfattning och vårt sätt att kategorisera och ordna verkligheten efter kausala principer hindrar oss från att uppleva verkligheten så som den är. Vi ser ALLT genom detta filter; dessa glasögon präglar all sinneserfarenhet. Vi upplever alltså verkligheten som rumslig och tidslig och kausal.

Kant skiljer alltså mellan:

tinget-för-mig: som är verkligheten som jag upplever den genom åskådningsformerna (rum och tid) och tankekategorierna (bl. a. kausaliteten). Denna typ av kunskap är Kunskap a posteriori – kunskap vi har grundat på erfarenhet - kunskap beroende av erfarenhet. Alltså: fenomenvärlden!

tinget-i-sig: som är verkligheten som den är i sig själv. Denna typ av kunskap är Kunskap a priori – kunskap vi har före erfarenhet - kunskap oberoende av erfarenhet. Alltså: noumenon!

Vi kan alltså aldrig uppleva verkligheten - bara tolka den! Färger t.ex. finns egentligen inte utan vi tolkar hur ljuset studsar på underlaget: färg är alltså en mental konstruktion!

I verket Kritik av det praktiska förnuftet analyserar Kant vad vi kan veta om etiken och estetiken. För vårt vidkommande blir vad han säger om estetiken, alltså hur vi ska bedöma ett litterärt verk i termer av "bra" och dålig", intressant.

För Kant ligger det estetiska "bortom" den vanliga sinneskunskapen. Han skiljer mellan förnuftsidéer (formade av "glasögonen") och estetiska idéer. Eva Hættner Aurelius citerar Kant från Kritik av omdömesförmågan:

"Med en estetisk idé förstår jag den inbillningskraftens föreställning som föranleder många tankar, men utan att någon tanke, det vill säga begrepp, motsvarar föreställningen. Det är följaktligen en föreställning som inget språk helt kan täcka och göra begripligt."

Med utgångspunkt i Kants tankar om skillnaden mellan å ena sidan förnuftet och å andra sidan estetiken uppfattar många litteraturforskare det litterära verket som autonomt, dvs oavhängigt den yttre fysiska verkligheten. Man studerar alltså inte samspelet samhälle och litteratur utan endast verket såsom det föreligger som text.

Två sådana riktningar inom litteraturvetenskapen är:

        • strukturalismen
        • den nya kritiken

    Det litterära konstverket framträder således som form men pekar inte utanför denna form på t ex samhället eller författarens liv.

    Källa

Överkurs: Vidare skiljer Kant på analytiska och syntetiska omdömen: det givna kontra egenskap. Läs mer på Kant (www.filosofer.se)

.

Filosofer / Søren Kierkegaard
 

Søren Aabye Kierkegaard 1813 - 1855) var en dansk filosof, teolog och författare som anses vara en av grundarna till existentialismen. Filosofiskt såg Kierkegaard drivkraften till människans handlande i den existentiella ångesten, och hans inflytande har varit stort såväl inom teologin och filosofin som diktningen. Han kom dock fram till att det fanns vissa grundläggande inställningar till livet som en människa kan ha. Dessa olika sätt att förhålla sig har han även rangordnat; det estetiska, det etiska, respektive det religiösa förhållningssättet (stadierna eller "andens utveckling").

Den människa som intagit det estetiska förhållningssättet till världen har valt att frånsäga sig allt vad moral och förpliktelser heter, och egentligen valt att inte välja, utan istället inriktat sitt liv enbart på njutning - ett leverne som med tiden dock kommer att leda till manipulation och förställning (jfr. psykopati) och inre nöd. Estetikern kan då, enligt Kierkegaard, välja att begå självmord eller också ompröva sin inställning till livet i grunden, han kan bli etiker. Etikern väljer att fullt ut ta ansvar för sitt liv och sina gärningar. Det sista stadiet är det religiösa, människan som förlitar sig på Gud och gör sitt bästa för att leva enligt den moral som den format och formar.

Källa

Kierkegaard anser också att värdena är subjektiva i den bemärkelsen att individen måste välja sina egna värden och ta ansvar för sitt eget liv.

Han skiljer mellan olika val eller roller som människan kan välja att inta. Hon kan alltså förhålla sig till livet på olika sätt:

  • dussinmänniskan väljer inte alls själv
    utan gör som alla andra.
    Kierkegaard anger modehandlaren som en sådan
  • esteten gör däremot ett aktivt val
    hon väljer att leva ett liv som tillfredsställer sinnena.
    Exempel på sådana är: förföraren, konstälskaren och gastronomen
  • etikern väljer däremot en moraliskt genomtänkt väg
    och finner plikter som arbetet, kallet, vänskapen och äktenskapet

Men det högsta stadiet för Kierkegaard är det religiösa. Människan inser då att hon inte själv förmår att helt ta ansvar för sitt liv. I stället inser hon att Gud har gjort det genom inkarnationen.

Källa

Fakta:

 

 

Filosofer / Gottfried Wilhelm von Leibniz
 

Gottfried Wilhelm von Leibniz (1646-1716) var en sin tids riktigt stora tänkare. Han utmärkte sig både som filosof och matematiker och uppfann oberoende av Newton det som idag kallas differentialkalkyl (derivator och integraler).

Descartes levererade en dualistisk förklaring av varat och Spinoza kontrade med en monistisk. Leibniz bjuder oss en ytterst svårtolkad pluralistisk bild av välden.
Världen består enligt Leibniz av en mångfald av det han kallar monader. Dessa
monader ska inte uppfattas som atomer, eftersom de inte är materiella. Inte heller är de andliga i Descartes betydelse. De är ett slags odelbara, icke-materiella substanser som var och en är helt oberoende av varandra. Varje monad speglar hela världsalltet, men ur sin egen synvinkel. Leibniz säger att monaderna "inte har några fönster", så ingen monad kan kommunicera med någon annan. Världen är summan av dessa monaders synvinklar.

Det fenomen som vi uppfattar som en människa består av ett stort antal "slumrande" monader och en själsmonad. Därför uppfattar vi oss som bestående av kropp och själ. Världen är alltså till sin grundläggande natur icke-materiell. Den empiriska världen är bara ett sätt för monaderna att visa sig för oss. Den mentala världen – våra medvetanden – återspeglas av själsmonaderna.

Leibniz ger oss en annan förklaring till sambandet mellan kropp och själ än Descartes tallkottkörtel. Han talar om "den förutbestämda harmonin", och menar då att alla monader är synkroniserade – de går så att säga i takt. Man kan tänka sig att varje monad är som en klocka som urmakaren – gud – i skapelsen ställde in så att de alltid går i takt. När min "själsmonad" bestämmer sig för att min arm ska lyftas så sker detta kroppsligen i samma ögonblick eftersom monaderna är synkroniserade. På detta sätt behövs ingen direkt koppling mellan det själsliga och det kroppsliga.

När Gud skapade världen hade han en oändlig mängd av tänkbara alternativ att välja bland. Men eftersom gud är allsmäktig och alltigenom god, så valde han förstås den bästa tänkbara. Hade han valt ett sämre alternativ hade han ju antingen brustit i förmåga eller i godhet.

Idén om att vi lever i den "bästa av alla tänkbara världar" hånas av Voltaire i boken Candide. Där står filosofen Pangloss som en karikatyr av Leibniz.

Funderingar

1. Förklara idéen om den förutbestämda harmonin.
2. Lever vi i den bästa av alla världar?

Källa

 

Filosofer / Claude Lévi-Strauss
 

Claude Lévi-Strauss (1908 - 2009)var en fransk-judisk antropolog och filosof som utvecklade strukturalismen för förståelsen av mänskliga samhällen och kulturer. I sina undersökningar försökte han visa hur olika folks sedvänjor, myter och föreställningar kan ses som språk med var sin bestämd grammatik.

Källa

 

 

Filosofer / Jean-François Lyotard
 

Jean-François Lyotard (1924 - 1998) var en fransk filosof och litteraturvetare, främst känd för sina teorier om postmodernismen. Till hans mest kända skrifter tillhör Det postmoderna tillståndet (La condition postmoderne. Rapport sur le savoir, 1979), som ofta anges som startskottet för postmodernismen. Hans postmodernism har sin grund i studiet av Edmund Husserl och fenomenologin.
Det postmoderna tillståndet (1979) räknas som Lyotards huvudverk. Den tillkom som en statlig utredning om kunskap, för regeringen i Quebecs räkning. Denna tar sin utgångspunkt i det postindustriella samhället, för att diskutera vetenskapens villkor. Lyotard menar att vetenskapens hierarkiska auktoritet under hans samtid rasar samman i en mångfald av diskurser, och att vetenskapen inte längre har rätt att göra anspråk på den enda legitima sanningen, för alla lika. Han vänder sig emot vad han kallar Den Stora Berättelsen (eller Metanarrationen) som han menar att vetenskapen i sin elitism, historicitet och totalitarism representerar. Detta resonemang bygger han på Ludwig Wittgensteins språkspel, och underkänner forskningens anspråk på den korrekta tolkningen — därmed intog Lyotard täten bland de postmoderna teoretiker som förnekade hermeneutiken som vetenskap och medverkade till etablerandet av den typiskt postmoderna uppfattningen av pluralism.

Lyotard menade än mer att all vetenskap konstitueras av att framställa narrationer, och att dessa fiktioner skapar vetenskapens fakta enligt givna regler. Ny forskning legitimeras, enligt Lyotards mening, genom att stämma överens med vetenskapens Metanarration. Att på detta sätt försöka ena skilda vetenskapliga narrationer vände han sig emot, eftersom detta försök till konsensus enligt hans mening innebar att makten centraliserades.

Källa

 


Filosofer / John Locke
 

John Locke (1632 - 1704) var en engelsk filosof och politisk tänkare. Han har fått stor betydelse för empirismen i filosofin och för liberalismen i politiken. Locke lär att människan föds som ett oskrivet blad (tabula rasa) och att all lärdom kommer från erfarenheten. Hans teoretiska filosofi, som han framställer i An essay on human understanding, är framför allt ett försök att lösa den kunskapsteoretiska frågan om giltigheten och gränserna för våra kunskaper, men denna fråga identifierar han med den psykologiska frågan om kunskapernas uppkomst. Får vi veta hur kunskaper uppstår, så följer enligt hans mening därav omedelbart vilka av kunskaperna som är sanna, vilka som är falska, och hur långt vår förmåga till kunskap sträcker sig.

Källa

Fakta:

  • Locke (www.filosofer.se)

 

Filosofer / Karl Marx
 

Karl Heinrich Marx,1818-1883, var en tysk sociolog, nationalekonom, historiker och filosof som räknas som en av grundarna till sociologin och är upphovsman till marxismen.

Marx levde under industrialismens tidevarv då alltfler människor samlades i städer (urbanisering) och utförde monotoma och ofta slitsamma arbeten. Han var mycket kritisk till de kapitalistiska aspekterna av denna industrialisering.

Det Kommunistiska manifestet inleds med:

”Ett spöke går runt i Europa – kommunismens spöke”

Boken lägger fram att hela den mänskliga historien har präglats och framför allt styrts av klasskampen. En kamp emellan den egendomsägande klassen och den egendomslösa klassen. Marx vill utjämna de stora skillnaderna dem emellan genom en jämnare fördelning av egendom och kapital bland medborgarna.

Ett centralt begrepp hos Marx är mervärde. Överskott tillfaller kapitalisten efter att arbetaren medverkat till att producera varor och dess mervärde vilket leder till att arbetaren hamnar i ett beroendeförhållande till kapitalisten i och med att denne inte får tillgång till mervärdet.

I Kapitalet lägger Marx fram sin teori om hur arbetare och kapitalister kan samverka genom att man skiljer på en varas bruksvärde (dess nytta) och bytesvärdet (dess förtjänst).

Bearbetad källa .

Marx menar att materialismen formulerat världens fysiska natur på rätt sätt, men felaktigt bortsett från människans aktiva roll i skapandet av världen. Idealismen, å andra sidan, förstår denna aktiva roll, men är alldeles för begränsad i sin tanke om att världen skapas genom de kategorier vi anlägger på den.

Marx försöker kombinera de positiva delarna från båda dessa traditioner, vilket utmynnar i en teori där människor aktivt påverkar sin omvärld men, inte i tanken, utan genom materiell aktivitet.

Bearbetad källa .

 

Filosofer / Arne Næss
 

Arne Dekke Eide Næss (1912 - 2009) var en norsk filosof och grundare av ekosofin, även kallad djupekologin. Enligt Næss har allt liv på jorden rätt till självutveckling och självförverkligande. Næss språkfilosofiska huvudverk är Tolkning og presisering, 1953.


Filosofer / Friedrich Nietzsche
 

Friedrich Wilhelm Nietzsche (1844 - 1900) var en tysk filosof, författare och klassisk filolog. Han är kanske mest känd för sin idé om övermänniskan och som kristendomens vedersakare – ett av hans mest berömda citat är "Gud är död" (Så talade Zarathustra, I:1). Han förordade en estetisk kultur som ersättning till den kristna självuppoffringen och humanismens moral, varmed han lanserade distinktionen mellan apolloniska och dionysiska ideal. Vetenskapen blev hans paradigm och vad han såg som människans räddning från religionen och den romantiska verklighetsflyende konsten. I etiskt hänseende betraktas Nietzsche som grundaren av värdenihilismen och definierade viljan som en vilja till makt.

Källa

Nietzsche är den filosof som kanske mest ansluter sig till Darwin. Han ser våra moraliska värden som konstruktioner som något vi tagit till i kampen för överlevnad. Värdena är således inte absoluta och oberoende av oss och givna till oss av Gud (som är Moseböckernas uppfattning) utan relativa och skapade av oss. I förlängningen ligger värdenihilismen som menar att värdena inte existerar som något objektivt (som många tycker att yttervärlden gör)
utan endast är subjektiva och inte existerar i sig.

Källa

Fakta:

 


Filosofer / Platon
 

Platon, 427 f.Kr. - 347 f.Kr., var grekisk filosof, matematiker och författare. Han är upphovsman till platonismen som är en av den västerländska filosofins huvudriktningar.

Platons filosofi är förmodligen den som utövat störst inflytande på den västerländska traditionen. Hans idélära har upphöjts av den kristna kyrkan (genom nyplatonismen), hans konstsyn ligger till grund för modern argumentation och verk som Staten och Lagarna diskuteras ännu inom såväl statsvetenskapen som samhällsfilosofin.

Enligt idé-, eller bättre formläran, är det som vi med våra sinnen kan uppfatta som verkligheten inte den äkta verkligheten utan endast en skenbild, spegelbild eller skuggbild av denna; detta på grund av att vår själ är fastlåst under vår levnad i en kropp med de ofullkomliga kunskapsorgan som sinnena är. Tillvaron, eller den äkta verkligheten, är oföränderlig och sann, och kallas av Platon för idévärlden. Det är en värld som icke existerar i tid och rum (ty då skulle den vara föränderlig). När vi således ser till exempel en häst får de sinnliga intrycken oss att erinra oss om den ursprungliga kunskapen – hästens idé. I ett slutgiltigt led menade Platon därtill att alla idéer leder tillbaka till en samlad uridé;(det godas idé) som rymmer alla andra idéer och därmed ses som allra godast och allra mest sann. Den rörelse vi ser i sinnevärlden betraktades därmed som illusioner; eftersom idévärlden, det egentligt sanna, ligger bortom tid och rum, och undgår att underkastas temporaliteten.

Källa

Platons betydelse för Västerlandets tänkande är omöjligt att överskatta. I denna kurs är det endast vissa aspekter av hans filosofi som blir aktuella. Hans lärare är den lika berömde filosofen Sokrates och hans elev den store Aristoteles.

Forskningen är inte överens om hur mycket av Sokrates tänkande som ingår i Platons efterlämnade skrifter, de så kallade Dialogerna, och hur mycket av det som står där, som är Platons egna tankar. På denna sida omnämns allt som ingår i Dialogerna som Platons.

Eftersom detta är en litteraturkurs bör något sägas om hur Platons dialoger är utformade, dvs inte bara innehållet utan också formen ska behandlas. Denna distinktion (åtskillnad) mellan innehåll och form kan för övrigt härledas till Aristoteles.

Dialogerna är uppställda som just dialoger, med en huvudperson, "hjälte", skulle man kunna säga. Denne huvudperson är Sokrates och dialogerna utspelar sig mellan honom och någon eller några och de rymmer retoriska och dramatiska inslag. Handlingen är i regel den, att Sokrates ställer en fråga till någon, som besvarar den på ett sätt som leder till en ny fråga från Sokrates.

Utgångspunkten är ett filosofiskt problem som gäller själva språket: Vilket förhållande har detta språk till verkligheten?

Frågesteställningen kan också utformas så här: Vilka betydelser har ett ord som "räven"? Uppenbarligen minst två. Dessa kan åskådliggöras så här:

  • Räven är ett listigt djur
  • Räven, som springer därborta, har just bitit ihjäl tre hönor

Hur kommer det sig, frågar sig Platon (genom Sokrates) att samma ord kan syfta på

  • något enskilt
  • något allmänt

Dialogerna ger många exempel på hur Sokrates med sina frågor driver den utfrågade att komma från det enskilda till det allmänna, dvs från individbegreppet (den här räven) till allmänbegreppet (alla rävar). Men i dialogerna handlar det om viktigare saker i Platons (Sokrates) ögon än rävar, det handlar om etiska begrepp som rättvisa och godhet, men också om vad vi idag (efter Kant) kallar estetiska begrepp, såsom skönhet.

Den utfrågade ger i regel exempel på enskilda företeelser, som han anser vara goda eller vackra, men tvingas av Sokrates frågor att tänka vidare och söka det som alla dessa exempel på t ex godhet har gemensamt med varandra, vad som alltså är själva definitionen av godhet.

Någon slutgiltig definition presenteras aldrig, men dialogerna visar på en väg för tänkandet, den dialektiska vägen, som via frågor och svar leder från det enskilda och konkreta till det allmänna och abstrakta.

Grundtanken är att dessa definitioner, svaren på Sokrates frågor, finns i den utfrågades minne. Sokrates uppgift är alltså inte att lära den utfrågade något han inte kan, utan att få honom själv att förlösa den kunskap han redan bär inom sig och som är medfödd.

Sokrates själv hävdade att hans mor var barnmorska och att han liksom en sådan endast bistod vid förlossningen; det är modern som föder fram barnet inte barnmorskan. Detta sätt att "undervisa" kallas för den sokratiska eller maieutiska metoden (maieutik = förlossningskonst).

Hur kommer det sig då att den utfrågade redan bär svaret på frågorna inom sig. Jo, han minns dem från en tidigare tillvaro, då hans själ vistades bland dessa allmänbegrepp.

Man brukar säga att Platon föreställer sig två "världar":

  • Idévärlden
    där allmänbegreppen existerar.
    De är:
    • abstrakta
    • andliga
    • eviga
    • fullkomliga

  • Sinnevärlden
    där de enskilda fysiska företeelserna återfinns. Det är dem individbegreppen hör samman med.
    De är:
    • konkreta
    • materiella
    • tillfälliga
    • ofullkomliga

Allmänbegreppen existerar alltså i idévärlden, så att det t ex finns ett exemplar av rävens allmänbegrepp eller form, ett av hästens, ett av människans osv. Dessa former kallas sedan inom filosofihistorien för idéer, för att skilja dem från Aristoteles uppfattning av allmänbegreppen, som kallas former.

De enskilda exemplaren av rävar, hästar och människor, som återfinns i sinnevärlden, är fysiska representationer av sina idéer. Som sådana fysiska representationer är de alla underkastade materiens villkor i form av tidsbegränsning och ofullkomlighet. Den perfekta människan återfinns aldrig i den fysiska världen, alla har åtminstone några svagheter (om inte annat så är vi ju alla dödliga, alltså tillfälliga i tiden).

Eftersom allmänbegreppen således existerar som mallar i idévärlden, finns det ett facit vad gäller etiska och estetiska frågor. Värdefrågor är således inte i grunden skilda från faktafrågor när det gäller sanningsvärde. Frågorna: "Hur lång är jag?" eller "Hur tung är jag?" eller "Hur gammal är jag?" har ju ett säkert svar och kan avgöras med hjälp av korrespondenskriteriet . Man kan avgöra frågan genom att mäta eller väga mig eller titta efter när jag är bokförd som född.

På ett liknande sätt kan man söka svaret på frågan om en viss handling är god eller dålig, inte genom att titta efter i den empiriska verkligheten, men genom att återerinra sig godhetens idé.

Platons filosofi leder alltså till uppfattningen att värden är

  • objektiva,
    existerar oberoende av olika individers uppfattning
  • absoluta,
    är oföränderliga i tid och rum

Enligt en sådan uppfattning skulle det finnas en mall för att avgöra huruvida litterära verk är bra eller dåliga. Man skulle så att säga kunna titta efter i facit genom att jämföra med aktuella idéer.

Platons uppfattning om åtminstone konst var emellertid inte hög. Han menade att vad konstnären gjorde var att efterbilda de enskilda företeelserna i sinnevärlden. Redan dessa var ju dåliga kopior av sina idéer. Konstverken i sin tur var ju kopior av kopior och således ännu sämre.

Men man måste inte komma fram till en sådan syn på konsten om man är värdeobjektivist. Aristoteles uppfattning är i denna fråga (och en hel del andra) annorlunda än läromästarens.

Men innan du bekantar dig med Aristoteles bör du fundera över din egen uppfattning när det gäller värden. Som hjälp kan du använda dig av de begrepp som betecknar motsatsen till hur Platon föreställde sig värden. Man kan också tänka sig att värden är:

  • subjektiva,
    dvs uttryck för enskilda personers uppfattningar
  • relativa,
    att de skiftar i tiden och rummet,
    så att olika tider har olika uppfattningar om vad som är rätt och fel,
    liksom att det under samma tid kan råda olika uppfattningar på olika geografiska platser.

Källa

Platon själv har invändningar mot sin teori. Att varje individuell företeelse i sinnevärlden existerar endast som en kopia av sin idé i idévärlden fungerar som förklaring till varför björkar är björkar och inte ekar. Björkarna strävar alla att efterlikna björkens idé och ekarna ekens.

Så existerar män i kraft av mannens idé och kvinnor eftersom kvinnans idé finns. Vidare alltså människor på grund av människans idé. Men hur är det återigen med män och kvinnor, är de inte också samtidigt människor? Och hur är det med barn? Och hur förklaras att de samtidigt är pojkar och flickor som "förändras" till män och kvinnor?

Platons tankar om allmänbegreppen som "gjutformar" för de individuella företeelserna förklarar alltså det bestående, det statiska, men inte förändringar. Aristoteles filosofi är bl a ett försök att komma till rätta med den svårigheten.

Källa

Staten

I dialogen Staten för Platon fram att filosofer bör styra staten, en slags ideokrati alltså. Filosoferna äger sann kunskap till skillnad från vardagsmänniskorna som bara har föreställningar.

Hur Platon konkret tänker sig detta är en uppdelning mellan tre samhällsklasser. Först en näringsklass bestående av jordbrukare, köpmän och dylikt. Sedan finns även en klass med krigare som blir statens skydd. Till sist finns de styrande i form av filosofer.

I idéläran var det godas idé det högsta och Platon ansåg att den samhällsstruktur som rådde inte var kongenial med att strävan efter det godas idé. Filosoferna stod följaktligen närmare idéerna och därmed det goda än vad kungarna gjorde.

Källa

 

Instuderingsfrågor till Platon

    1. Hur är Platons dialoger utformade?
    2. Vilket är det primära syftet med dem?
    3. Vad innebär alltså den sokratiska metoden?
    4. Vilken samtida högt uppskattad genre har sannolikt påverkat Platon vid utformandet av dialogerna?
    5. Förklara skillnaden mellan ett individbegrepp och ett allmänbegrepp.
    6. Var återfinns enligt Platon dessa båda begrepp?
    7. Vad karaktäriserar alltså dessa "världar"?
    8. Vilken uppfattning om värden har Platon?
    9. Hur resonerar han sig fram till denna värdeuppfattning?
    10. Vad innebär den motsatta uppfattningen?
    11. Förklara Platons uppfattning om konsten.
    12. Vilken är huvudinvändningen mot Platons idélära?

Instuderingsfrågor till Platons Grottliknelse

    1. Varför kan människorna i grottan bara se åt ett håll?
    2. Vad finns bakom dem?
    3. Vad finns framför dem?
    4. Vilken funktion fyller muren?
    5. Om Platon hade levat i dag och velat uttrycka samma sak, vilken jämförelse kunde han ha gjort i stället för denna med en grotta?
    6. Vad är alltså det vi uppfattar med våra sinnen enligt Platon?
    7. Varför skulle den som befriades från sina bojor och fick se hur allt förhöll sig bli förvirrad?
    8. Hur skulle han bete sig om han fördes ut ur grottan till solljuset?
    9. Hur skulle han tänka om sin situation då han slutligen insett hur allt hänger ihop och hans ögon vant sig vid ljuset?
    10. Vad symboliserar enligt liknelsen solen?
    11. Denna liknelse tar ställning när det gäller den så kallade kunskapsteoretiska frågan, som gäller om det finns sann kunskap om världen eller inte. Vilket svar tycker du att liknelsen ger?
    12. Platon skiljer i sin liknelse mellan den kunskap vi får genom våra sinnen och den vi får genom vårt förnuft. Vilken av dessa två kunskapsvägar sätter han alltså högst?

Fakta:

 


Filosofer / Pythagoras
 

Pythagoras, 580 f.Kr. -495 f.Kr., var en grekisk filosof och matematiker. Han är bland annat känd för Pythagoras sats, som ger förhållandet mellan kateterna och hypotenusan i en rätvinklig triangel. Han försöker förklara världen med hjälp av matematiken.

Källa

Fakta:

 


Filosofer / Bertrand Russell
 

Bertrand Arthur William Russell (1872 - 1970) var en brittisk filosof, matematiker, historiker och pacifist. Hans insatser kom att få stor betydelse för såväl den den symboliska logiken som för den analytiska filosofin och hade stor inverkan på den matematiska filosofin.

Källa

 


Filosofer / Jean-Paul Sartre
 

Jean-Paul Sartre (1905 - 1980) var en fransk författare, intellektuell och filosof. Sartre är känd som en av grundarna till existentialismen.

Källa

Fakta:

 

Filosofer / Arthur Schopenhauer
 

Arthur Schopenhauer (1788 - 1860) var en tysk filosof. Hans huvudverk är Världen som vilja och föreställning, 1819.

Schopenhauer hade som uttalat mål att utveckla Immanuel Kants transcendentala idealism och korrigera dess felaktigheter. Kants största förtjänst var, enligt Schopenhauer, att han en gång för alla klargjort distinktionen (skillnaden) mellan fenomenet och tinget i sig, med andra ord konstaterat att erfarenhet aldrig kan vara oberoende verklighet. Men till skillnad från Kant menade Schopenhauer att tinget i sig inte kunde vara orsak till fenomenet, eftersom orsakssamband (kausalitet ) endast kan finnas i fenomenvärlden. Det rör sig istället om en helt annan relation, om två sidor av världen som betingar varandra ömsesidigt (vilket för övrigt framgår av titeln på hans huvudverk). Som fenomen betraktat är världen en föreställning, men som ting i sig betraktad är den vilja.

Världen som vilja och föreställning inleds med orden "Världen är min föreställning". Detta ska förstås som att den värld jag upplever är ett objekt för mig som subjekt, och att den därmed endast kan existera subjektberoende, eftersom ett objekt som uppfattas förutsätter ett subjekt som uppfattar det. Enligt Schopenhauer är objekt och föreställning samma sak, och till världen som föreställning räknar han även de "inre" upplevelserna såsom tankar, känslor, minnen etc.

Liksom Kant hävdar han att vår kunskap, det vill säga vår direkta kunskap, är begränsad till fenomenvärlden. Men medan Kant talar om fjorton former för möjlig kunskap eller erfarenhet (två åskådningsformer och tolv förståndskategorier) reducerar Schopenhauer dessa till tre: tid, rum och kausalitet. Eller, i en annan mening, enbart kausalitet.

För Schopenhauer är den fenomenella - eller materiella - världen de tidsliga, rumsliga och kausala relationernas värld. Allting förändras och påverkar vartannat inbördes. Att något är ett fenomen innebär att det har en viss relation till andra fenomen: att det har en bestämning i rummet (ett visst läge), att det har en bestämning i tiden (en viss ordning i successionen), och att dess existens i och med detta påverkar övriga fenomen eller framträdelser. Materia, fenomen och kausalkraft är därmed i själva verket samma sak.

Av alla objekt i fenomenvärlden är det endast mig själv som jag känner inifrån. Därför är det endast genom bekantskapen med mina egna förhoppningar, farhågor, reaktioner, strategier etc. som jag kan bilda mig en uppfattning om andra varelsers subjektsida. Och genom att förstå vad det är som ytterst driver mig, som får mig att framhärda trots allt, som får mig att kämpa för min egen överlevnad - så kan jag också få en liten aning om den kraft som ligger bakom inte bara människornas handlingar, utan bakom alla strävanden och all utveckling i universum.

Schopenhauer menar att ursprunget till fenomenvärldens oändliga mångfald, där allting endast existerar relativt, är en absolut och oföränderlig enhet, som kan beskrivas som en vilja. Detta får emellertid inte missförstås; det rör sig inte om viljan efter ett motiv som hos människan, vilken endast är en av viljans objektiveringar, utan om en fullständigt opersonlig, obetingad och blind vilja. Denna representerar hos Schopenhauer det kantianska tinget i sig.

Fenomen eller materia är för Schopenhauer detsamma som vilja i objektiverad form, och varje rörelse i det materiella (antingen det gäller ett moln som förändras eller människa som handlar) är därmed samtidigt en viljeakt. Trots att viljan som ting i sig är fri (i betydelsen självständig) är var och en av dess företeelser bunden av det kausala i sitt väsen.

När viljan objektiverar sig gör den inte detta planlöst, utan enligt vissa bestämda former som kan ordnas hierarkiskt. Schopenhauer talar om olika grader av viljans objektivering, där den lägsta graden utgörs av de allmänna naturkrafterna, och de högre i tur och ordning av den oorganiska materien, växterna, djuren och oss människor. (Dessa objektiveringsgrader ser han som identiska med Platons idéer och som det mellanliggande ledet då viljan gör sig sina föreställningar.) Genom att vi människor har den högst utvecklade förmågan till självmedvetande och reflektion, utgör vi viljan i dess mest objektiverade form.

Genom vår unika förmåga att föra resonemang och abstrahera, kan vi fjärma oss från det beteende som livsviljan driver oss till; vi kan till och med gå så långt som till att negera den livsvilja som är grunden i vårt väsen. När en individ inte längre gör någon egoistisk åtskillnad mellan sig själv och andra, betraktar han som sina allt levandes lidanden. Från det ögonblicket vänder sig viljan bort från livet och dess njutningar, vilka framstår som fullkomligt tomma. (Häri finns en påtaglig likhet mellan Schopenhauers filosofi och buddhismen.)

Vad som i själva verket sker då viljan som ting i sig objektiverar sig i ett oändligt antal företeelser, av vilka var och en kämpar för att få just sin subjektiva vilja fram – är att denna vilja bekämpar sig själv, med ett ständigt lidande som följd. Och allt detta i förhoppningen om att nå en varaktig lycka, en slutgiltig tillfredsställelse på toppen av alla strävanden.

Men detta är en illusion, menar Schopenhauer. Ty den lyckokänsla man kan uppleva då ett mål har uppnåtts är bara tillfällig. Efter en kort tid avlöses den av frustration över andra och högre mål som man ännu inte uppnått, och så börjar ens strävanden om på nytt. Allt medan man trampar på andra varelser och existensformer, i tron att det finns ett absolut skillnad mellan det egna subjektet och de andra subjekten.

Men denna individuationsprincip finns enligt Schopenhauer bara i fenomenvärlden. Tinget i sig är endast ett, och genom att inse detta kan vi förstå det illusoriska och rentav destruktiva i viljebejakandet. Som den enda av viljans företeelseformer har vi människor det förnuft som krävs för att förstå vår existens, och därmed också inse dess intighet.

Källa

Schopenhauer höll med Kant i det mesta men han menade att vi genom att betrakta vårt inre, våra önskningar och strävanden, kunde veta vad detta "tinget i-sig var". Det var den blinda medvetslösa livsviljan som tog sig uttryck i alla våra strävanden liksom i fortplantningen. Han stora verk heter också följdriktigt: Världen som vilja och föreställning.

Ständigt faller vi offer för denna blinda livsvilja, när den är ouppfylld upplever vi lidande och så fort vi tillfredsställt våra önskningar känner vi tomhet. Ständigt springer vi runt i ett ekorrhjul.

Likheterna med buddistiska tankegångar är slående. Schopenhauer kom emellertid i kontakt med buddismen först långt efter det att han publicerat sitt huvudverk och gladde sig mycket åt likheterna och såg dem som bekräftelser på att han hade rätt.

Genom konsten kan vi emellertid tillfälligt få ro. Då vi betraktar konstverket som ett estetiskt föremål betraktar vi det inte för att äga det (sådant betraktande är inte ett estetiskt betraktande) utan för att uppleva dess skönhet och allmängiltighet. Först då kan vi bortse från våra individuella strävanden och se dem som oviktiga.

Källa

Fakta:

 

Filosofer / Peter Singer
 

Peter Albert David Singer, 1946, är en australisk filosof som sysslar med etiska frågor ur ett utilitaristiskt perspektiv. Han tillämpar preferensutilitarismen och menar att den handling som är god och tillfredsställer flest intressen är viktigast.

Alla varelser som kan känna smärta och lust har därmed också intressen, nämligen intressena att undvika smärta och uppleva lust. Alla varelser med intressen måste visas moralisk hänsyn. Han menar alltså att djurens rätt alltid ska respekteras och de ska inte kategoriseras en abstrakt grupp. Något han lyfter i sin bok: Djurens frigörelse, 1975, som också har kallats för djurrättsrörelsens bibel. I boken argumenterar han för att alla varelser som är kapabla att känna smärta ska ges lika omsorg.

Bearbetad källa

 


Filosofer / Sokrates
 

Sokrates (469 f.Kr.- död 399 f.Kr.) var en klassisk grekisk filosof från Aten. Platons dialoger är de mest innehållsrika källorna, som överlevt sedan antiken. Genom porträtteringen i Platons dialoger har Sokrates blivit ryktbar för sina bidrag inom etikens område. Det är genom Platons beskrivningar bilden av Sokrates gärningar inom områdena kunskapsteori och logik visades och de influerade Platons idéer och angreppssätt och har fortsatt att stå som grund för en stor del av den västerländska filosofin.

Sokrates dömdes till döden av Atens folkförsamling och avrättades 399 f.Kr. efter en skenrättegång anklagad för att vara ateist, pedofil, sofist och för att ha vilselett ungdomen från att följa gällande lagar och principer. Hans tankar och idéer är dock präglade av att han varken var ateist eller sofist.

Källa

Fakta:


Filosofer / Baruch Spinoza
 

Baruch Spinoza (1632-1677) var en judisk nederländsk filosof vars filosofi vilar på två huvudprinciper:

  1. rationalism
  2. idén om att all materia är delar av Gud

Spinozas rationalism har Euklides geometri som modell; axiom är grunden på vilken kunskap måste byggas. Med denna rationalism lämnade Spinoza Descartes "första person"-perspektiv till förmån för ett sub specie aeternitatis-perspektiv. Från "all materia är Gud" är steget inte långt till monismen. Spinoza anklagades stundtals för panteism.

Spinoza omfattar också en långtgående determinism och förnekar med emfas människans fria vilja. Eller kanske sett ur en annan synvinkel betonar Spinoza snarare riktigheten i att allt inom Kosmos är styrt av lagar, likaså människan och därmed även hennes "fria vilja". Han konstruerar också en teori om känslor.

Källa

Den holländska filosofen Baruch Spinoza (1632-1677) är även han en av de stora
rationalisterna. Liksom Descartes och Leibniz var han en driven matematiker och
den matematiska metodens exakthet inspirerade alla tre. Från axiom och definitioner försökte han härleda sin filosofi.

Spinoza fokuserar på begreppet substans – det i tinget som bär upp alla egenskaper. En bit bröd tex. har ju en mängd egenskaper: färgen ljusbrun, smaken, doften, en viss konsistens etc. Men brödbiten måste ju bestå av något som bär alla dessa egenskaper. Detta "något" som bär på egenskaper, men själv inte har några egenskaper som kan förnimmas kallar filosofer för substans.

Spinoza beskriver substansen som: Det som är i sig självt och förstås genom sig
självt (alltså inte är beroende av något annat). Denna beskrivning leder Spinoza till slutsatsen att det bara kan finnas en substans. När det gäller människan kan hennes utsträckta substans, kroppen, inte helt förklaras genom sig själv, eftersom kroppen påverkas av viljan hos den tänkande substansen, själen. Alltså kan Descartes teori med två substanser inte vara riktig. Denna enda substans är utrustad med en mängd egenskaper som Spinoza kallar för attribut. Vi människor kan dock bara uppfatta två, nämligen just utsträckning och tänkande.

Skillnaden mellan denna tanke och Descartes dualism kan tyckas som hårklyveri, men Spinoza menar att utsträckning och tänkande bara är två olika sätt att uppfatta verklighetens egentliga substans på.

Allt som existerar är denna enda substans och därför inkluderar den även Gud.
Spinozas gud är alltså i världen, till skillnad från judendomens och kristendomens gud som är bortom vår värld (transcendent).

Eftersom gud är allsmäktig saknar han inget och behöver därför inte sträva efter något. Världen är följaktligen inte ändamålsenlig – det är bara vi som tolkar den så eftersom vi själva ofta leds av våra strävanden. Även gud är en del av världsalltet, och måste således även han lyda de lagar som styr världen. Tillvaron är alltså för Spinoza i högsta grad deterministisk. Inte ens gud kan ställa sig över de lagar som den tillvaro vari han själv ingår.

Spinozas ontologi kan kallas holistisk i betydelsen att allt som existerar ingår i en helhet. Världen och skeendena i världen kan därför bäst förstås ur ett helhetsperspektiv. Vi förstår bäst när vi betraktar helheten och sammanhanget; när vi ser på saker sub specie aeternitatis - ur evighetens synvinkel.

Spinozas religiösa tankar (som kan kallas panteism) fick honom redan som 23-åring utesluten ur den judiska församlingen och han tvingades fly sin hemstad.

Funderingar
1. Försök förstå Spinozas argument för att det bara finns en substans.
2. Diskutera begreppet substans. Hur tror du att den moderna vetenskapen
förstår substansen?

Fakta:

 


Filosofer / Thomas av Aquino
 

Thomas av Aquino (1225-1274) var en italiensk teolog och filosof. Thomas av Aquino kanoniserades 1323 och vördas som helgon inom den Romersk-katolska kyrkan. Han benämns Doctor Communis Ecclesiae, kyrkolärare, och betraktas som den främste av de katolska teologerna, vilket bland annat har gett honom det mer specifika tillnamnet Doctor Angelicus. Den teologiska och filosofiska lära han kom att bilda kallas thomism. Han räknas som en av de främsta företrädarna för skolastiken.

Thomas av Aquino anpassade Aristoteles filosofiska system till den kristna tron. Aristoteles hade menat att universum var evigt, men att detta hade försatts i rörelse av den första röraren, något som inte samstämde med kristendomens linjära tidssyn, vilken kräver skapelse (därmed även en skapare) och domedag.

Källa

 


Filosofer / Ludwig Wittgenstein
 

Ludwig Josef Johann Wittgenstein (1889-1951) var en österrikisk-brittisk filosof och professor vid Universitetet i Cambridge. Wittgenstein räknas som en av 1900-talets mest inflytelserika filosofer. Och inspirerade till två av århundradets huvudsakliga filosofiska rörelser:

  1. den logiska positivismen
  2. vardagsspråksfilosofin

Han publicerade den sjuttiofem sidor långa Tractatus logico-philosophicus (1921) med 25 000 ord om filosofi. Boken publicerades när han fortfarande levde. Wittgensteins ämnesområden var framför allt analytisk filosofi, till exempel logik, matematikfilosofi och språkfilosofi.

Wittgenstein befattade sig tidigt med relationen mellan problem och världen. Målet med filosofin var att genom logisk abstraktion rätta missförstånd om språk. Den senare Wittgenstein gav en detaljerad redogörelse över de många möjligheter som finns i det vanliga språket, som han kallar en serie av utbytbara språkspel där ordens betydelse kommer från deras allmänna användning. Trots dessa skillnader ser han i båda perioderna filosofi som en sorts terapi och en oro för etiska och religiösa problem.

Källa

Fakta:

 

Filosofer / Slavoj Žižek
 

"Mänskligheten är OK, men 99% av människorna är tråkiga idioter."

Slavoj Žižek (1949 - ) är en slovensk filosof, sociolog och kulturkritiker. Han använder sig av psykoanalytikern Jacques Lacans teorier när han tolkar populärkulturen. Han har även använt Hegeliansk filosofi och Marxistisk ekonomikritik för att tolka dagsaktuella sociala fenomen. Men han är mer intresserad av att lyfta problem än att finna lösningar på dem.

Han har kallats för "västerlandets farligaste filosof"; en "kulturteorins Elvis" och hans popularitet beror förmodligen på att han använder sig av populärkultur och dagsaktuella fenomen i sin filosofi.

Enligt Žižek fiunns inga objektiva sanningar för allt färgas av kulturella, sociala och ideologiska "påtryckningar". Han kritiserar därför dagens samhällsstruktur med särskilt fokus på kapitalism och konsumtion.

Vår kultur och vårt sätt att leva vårt liv präglas starkt av Hollywoodfilmer och Žižek har sagt följande:

"Cinema is the ultimate pervert art. It doesn't give you what you desire - it tells you how to desire."

(Jonis översättning: "Film är den ultimata perversionen (mycket osunt). Den ger dig inte det du längtar efter utan säger hur du ska längta.")

Fakta:

 




Filosofer / Innehållsförteckning
 












 

 

 



 

 

 

 

Joni Stam (2013)