Jag har ett problem som faktiskt tar all ork o glädje ur mig. Skulle uppskatta att få råd och kanske lite råg i ryggen av er.
Jag är alldeles för snäll o hjälpsam, är ofta glad men det har försvunnit sista tiden. Har genomgått en jobbig skilsmässa då jag blev både bedragen, utslängd med för mycket skulder.
Fick hjälp av Soc till lägenhet för mig, mina barn och hundar. Blev sjukskriven pga av depression, panikångest och är sedan två år tillbaka inte friskskriven än.
Min vuxna dotter flyttade hemifrån och är en lycklig underbar tjej som far världen över. Min vuxna son bor kvar hemma och helt klart behandlar mig som skit, soppåse, städservice. Det har gått så långt att jag inte kan gå runt i mitt hem utan att han skriker hemska ord till mig. Jag ska hålla mig undan där han är. Men såklart städa upp efter honom. Han gör ingenting utom festar, sover på dagarna, har massa vänner här, stökar ner och skriker på mig. Han har hoppat av skolan och bara spelar spel eller festar.
Jag är inte rädd för min son. Men jag mår väldigt dåligt av konflikter. Därför har jag låtit det gå för långt. Jag själv dricker inte, äter ingen medicin. Men är oerhört trött och ledsen för det här. Skilsmässan är jag inte alls ledsen för längre.
Jag vill ha lugn o ro, inget spring, trevligt bemötande och att känna mig lycklig i min fina egna lägenhet. Men det går inte. Har fått två prickar på lägenheten då han festar för mycket, grannarna är sura. Jag går runt o passar hela nätterna och försöker få ut folk, stänga ner musik, sänka talvolymen. Men då skriker min son bara jävliga saker till mig. Detta tar slut på mig!!
Jag har sista veckan slängt ut folk och det har varit mindre spring. Nu talar inte min son med mig för jag är ett sinnesjukt psykfall.. som han kallar mig.
Har pratat med hans pappa som inte har lust att göra nåt åt situationen. Samt även sociala som säger att han är vuxen och måste lösa bostad och sitt liv själv.
Är jätterädd att han inte ska klara sig själv men jag kan inte ha honom här i hemmet. Jag orkar inte.
Källa

En tonåring behöver veta att man är älskad, men att föräldrarna kanske inte älskar allt som tonåringen gör. Men hela tonårsperioden handlar om att bryta sig loss från sina föräldrar och dialogen i familjen är viktig för att detta ska fungera på ett bra sätt.
En pappas berättelse
"Hela familjen är bjuden på stor födelsedag hos farfar, men jag vill inte att Cathrine ska följa med. Hon är 17 år och gör sig till. Nu har hon varit hos frisören och fått punkfrisyr. Svart på den ena sidan, grönt i nacken och en röd tofs som står rätt upp." "Bry dig inte om det du. Det är mitt hår och inte ditt. Jag bestämmer väl inte över din frisyr heller", är dotterns kommentar.
Symboler för frihet
Kläder och hårmode betyder otroligt mycket för unga människor. Det är en symbol för frihet och rätt till att ha sin egen smak. Och det är ett av de områden som många föräldrar har svårt för att förstå.
Förbud kan trigga tonåringen
När pappan blev så arg över sin dotters utseende, var detta naturligtvis på grund av att han i sin fantasi såg sin dotter med en grupp punkare. En grupp som han antagligen ansåg vara både arbetsskygga och våldsamma. Men saken är den, att ju mer föräldrarna förbjuder och hotar med straff, desto mer protesterar de unga. Om du rider på en häst hårt och spänner tyglarna, så blir den bara vildare och vildare.
Var överens som föräldrar
När det uppstår en familjekonflikt på grund av delade meningar och värderingar till exempel angående tro, politiska ideologier eller personlig smak, kan föräldrarna bli tvungna att inse att de unga inte vill kompromissa och förhandla. Det betyder inte att föräldrarna ska sluta att uttrycka sina egna åsikter, men hot om straff hjälper inte som argument.
Källa
