Semiotik

Semiotik (av grekiska semeion: tecken) är läran som studerar tecken eller teckensystem. Det mest uppenbara, och också det konventionella, tillämpningsområdet är talat och skrivet språk, men till skillnad från semantiken, kan ett teckensystem inom semiologin uppfattas mycket brett som t.ex. bilder, trafiksignaler, brottning, sjukdomssymtom etc. Se bildspel: Semantik & semiotik.

Den moderna semiotiken är en självständig disciplin som dels bygger på Charles Sanders Peirces studier av förhållandet mellan olika tecken, dels på Ferdinand de Saussures studier av teckens "sociala liv". Termen myntades dock redan av John Locke i slutet av 1600-talet. Andra viktiga bidragsgivare inom området är Charles W. Morris, Roland Barthes, Claude Lévi-Strauss, Rune Monö, Julia Kristeva och Umberto Eco.

Inom semiotik finns det åtta grundprinciper:

1. Ikon: till exempel ett foto av en person, eller bara en avbildning som ser verklig ut.
2. Index: en pöl visar exempelvis att det regnade för en stund sedan.
   
3. Symbol: en symbol står för något, men liknar ofta inte det den står för. Symbolen får sitt syfte genom att man kommer överens om ett, ett exempel är trafikljus.
   
4. Denotation: denotation och konnotation är ihopkopplade. Denotation är till exempel vad vi ser på en gång i en bild.
5. Konnotation: denotation och konnotation är ihopkopplade. Konnotation är bildens tolkning, det är samma sak som associationer och bibetydelser.
   
6. Metafor: står för något annat, nästan som en symbol. till exempel att pengar är förknippat med ondska.
7. Metonymi: en bit av något som representerar något annat helt, till exempel Jesus representerar Gud.
8. Kod: en uppbyggnad av regler och kunskaper. Koder är det yttre och det inre; till exempel kläder och gemenskap inom något.
   

Joni Stam (2012)