 |
Recension av Fight Clubav Joni Stam - |
Här nedan kan du läsa två filmrecensioner av Fight Club (IMDB
) som jag skrev 2000 för två olika tidningar.
Recension av Fight Club / För en ungdomstidning |
 |
Det här är en film som ni bara måste se! Den är snyggt gjord, den är tuff och innehåller en hel del extrema slagsmålsscener. Filmens huvudhandling är en slagsmålklubb som kräver ett medlemskap som därefter ger tillgång till att spöa skiten av någon utan att man blir straffad för det. Samtidigt kan du du inte polisanmäla någon när du fått ordentligt med spö och måste äta gröt i en vecka. Klubben är självfallet olaglig och total tystnadsplikt råder.
Filmen är som en käftsmäll i och med att den skiljer sig megamycket från andra actionrullar och har ett skithäftigt slut. Slutet slår de flesta andra annars förutsägbara sluten i amerikanska rullar. Upplösningen gör att du till och med vill spola tillbaka och se vad fan det var som hände!
Slagsmålsidén kommer förmodligen från den ultravåldsamma sporten Ultimate Fighting – allt är tillåtet under slagsmålet som slutar när den ene ger upp. Men i filmen är det inte en sport; allt handlar om att avreagera sig, att bli förbannad och spöa skiten av någon för att må bra. Och bli spöad för att känna att man lever. Tycker ni det här låter sjukt, så håll er till tåls till slutet då det drämmer till ordentligt!
I ringens ena hörn står den eminente skådespelaren och filmentusiasternas favorit Edward Norton och i andra hörnet står den jävligt häftige och med vältvättad mage och därtill tjejernas favorit: Brad Pitt. Huvudrollsinnehavarna är stora skådespelare som verkligen kan sitt jobb och erbjuder oss ett fantastiskt skådespel.
Filmen börjar lite skumt med att vi får följa filmens huvudkaraktär som faktiskt saknar namn i filmen (Edward Norton) på diverse olika möten: AA-möten (alkoholistmöten), cancermöten osv. Väldigt sjukt, men man får sig ett gott skratt när han träffar på en storbröstad man (spelad av rockaren Meat Loaf) med kvinnobröst (sic!) som tidigare varit kroppsbyggare och pumpat både järn och steroider. På mötena lär han också känna en brud som heter Marla Singer som delar hans egendomliga ”hobby” att medverka i de mest konstiga mötena. Norton förstår att också hon är "turist" på mötena precis som han själv och vill därför bli kvitt henne, men det går inte.
Allt flummeri i början kan lätt spolas förbi för filmen börjar egentligen när Bradden, Tyrell, hamnar brevid Norton i ett flygplan – de lär känna varandra och när Nortons hem brinner ner flyttar de ihop. Tyrell lägger också beslag på Marla. Tyrell är allt Norton inte är och därför beundrar han honom och tillsammans bildar de Fight Club och snart strömmar arga unga män dit som längtar efter att bli av med sina aggressioner genom att spöa och bli spöade. Män som dagligen förnedras på olika skitjobb med skitchefer får chansen att avreagera sig. De slår bokstavligen skiten av varandra och känner sig lättade efteråt.
Tyrell ordnar så att klubben utbildar ett elitförband dit de allra mest hängivna får tillträde. Denna grupp som i första hand leds av honom själv blir snart en terroristorganisation som utför terrorattacker mot offentliga byggnader. Alltså utvecklas Fight Club så att agressionerna riktas mot samhället istället för dem själva och här blir filmen politisk vilket förstås inte är lika intressant.
Bradden dissar Norton som börjar ifrågasätta klubbens nya form som är terrorism som drabbar oskyldiga och till och med sprids till andra länder. Snart får Norton nog och börjar söka efter Tyrell som ständigt är på resande fot i och med sin enorma stjärnstatus.
De möts till sist i en tom skyskrapa. Slutet blir explosivt och upplösningen lär ni inte glömma på ett tag.
Fixa filmen och se den!
Recension av Fight Club / För en kulturtidsskrift |
|
Denna film innehåller flera intressanta filosofiska aspekter och med hjälp av ett analytiskt betraktelsesätt får filmen ett djup som är sällsynt bland Hollywood-filmer. Det perspektiv jag personligen föredrar är den existentiella, för filmen säger mycket om människans inställning till den verkligheten hon är satt i, kanske, men inte nödvändigtvis också försatt sig i. Filmens övergripande handling kan också sägas vara konspiratorisk och den lilla människans möjligheter att lyckas är nästintill obefintliga. Denna alienationsteori tilltalar mig mycket och filmen ger tillräckligt för att skapa en mycket intressant dystopisk samhällsbild där evolutionsteorin genom sin elitistiska grundidé skapar en mycket mörk fond till filmens annars fartfyllda handling.
Filmen skildrar desillusionerade människor utan möjlighet att påverka. Frustrationen exemplifieras med hjälp av huvudrollsinnehavaren Edward Norton som lever ett alldagligt och framför allt tråkigt liv som försätter honom i ett nästintill apatiskt tillstånd. Försäkringsbolaget han arbetar åt för honom till olika trafikolyckor där hans uppdrag är att finna kryphål så att försäkringsbolaget slipper betala. Han är det stora företagets redskap att tjäna pengar på andras olycka vilket bidrar till att göra den drabbade mer drabbad och det rika och stora företaget ännu större och rikare.
Han känner att han inte lever, han är ingenting – han är företagets egendom och deras smutsiga verktyg. Hans ställning är inte unik; flertalet arbetar under förnedring och de flesta människor sysslar med sådant de egentligen inte vill syssla med, men införskaffandet av levebröd kan bereda de hemskaste vägarna utifrån ett etiskt och moraliskt perspektiv.
Han drabbas av handlingsförlamning och känslomässig likgiltighet. Hans apati är egentligen en följd av en frustration över hans livssituation – han känner sig allt mer sjuk. Och för att känna sig friskare uppsöker han flertalet organiserade grupper där psykiskt eller fysiskt sjuka eller handikappade möts i terapeutiskt syfte. Anonyma alkoholisters AA-mötenas tolvstegsprogram skulle kunna exemplifiera upplägget.
Gruppmötena eskalerar och snart startar han och hans nyvunne vän Tyrell (Brad Pitt) slagsmålsklubben: Fight Club. Klubbens huvudsyfte är att stilla unga mäns frustration genom att samla dem så att de kan få utlopp för underträngd aggressivitet genom att slåss med varandra. Klubben är självfallet illegal och total diskretion råder.
Norton och Tyrell har lärt känna varandra på ett flygplan och deras relation intensifieras när Nortons hem brinner ner och han flyttar in hos Tyrell. Att hemmet brinner ner har förstås en symbolisk mening och anspelar förmodligen på myten om fågeln Fenix. För att börja leva måste den gamle Norton dö och den nye Norton uppstå i symbios med Tyrell – tillsammans blir de kraftfulla. Tyrell får Norton att leva på “riktigt” vilket innebär att han via våldet når det äkta i en annars förljugen verklighet vilket jag tolkar som en svidande samhällskritik.
Majoriteten i Fight Club är män som innehar de sämre jobben, som är underställda en högre makt. I arbetslivet blir de förnedrade och arbetsrollen tvingar dem på knä, att buga och förnedras och bli exploaterade. Slagsmålen och medlemskapet i klubben ger dem självförtroende och kraft att stå ut med det. Männen mår bättre, de står ut med förnedringen på deras arbetsplatser. Drömmar, planer och entusiasm inför framtiden har hos alla havererat. Tron på det egna jaget och själförtroendet har rämnat och det amerikanska systemet uppbyggt med tydliga hierarkier som kategoriserar övre och nedre skikt på alla nivåer skapar så stor frustration att den bokstavligen måste “slå sig ut” för att orka leva med sig själva.
Fight Club har nästintill farmaceutisk verkan, men den botar inte, den lindrar enbart smärtan. Det stora såret består och i egentlig mening har de alltså inte frigjort sig över huvud taget för de har bara dämpat symptomen utan att angripa och bekämpa det som orsakar symptomen. Och vad är det som skapar symptomen hos dessa unga män? Jo, staten och de interna slagsmålen byts i slutet av filmen ut mot externa terroristattacker riktade mot makten/staten.
Ett elitförband upprättas som utför terrordåd mot offentliga byggnader. Norton hoppar vid det här laget av när han känner att klubben missriktar sitt våld mot etablisemanget vilket leder till att oskyldiga dör. De skiljs åt för att åter förenas i en tom skyskrapa där ”The grande finalé” utspelas och här framträder ännu ett intressant betraktelsesätt i filmen vilket jag ämnar lämna för er själva att ta reda på.
Recension av Fight Club / Betygskriterier |
|
Recension av Fight Club / Lärarhandledning |
|
Klicka här.
Recension av Fight Club / Innehållsförteckning |
|
Joni Stam (2016)