 |
Språkpsykologi/Psykolingvistik
|
Språkpsykologi eller psykolingvistik är den vetenskapsgren som utforskar människans språkanvändning, främst ur individens perspektiv. Psykiska och biologiska processer som möjliggör språk. Vetenskapen berör språkproduktion (tal och skrift), språkförståelse och förhållandet mellan språk och tanke. Psykolingvistik är alltså studiet av hur människor förstår, producerar och använder språk ur ett psykologiskt perspektiv. Det kombinerar principer och metoder från psykologi och lingvistik för att undersöka olika aspekter av språklig kommunikation, inklusive språkförståelse, talproduktion, språkinlärning och språklig interaktion.
Språkpsykologin är utpräglat tvärvetenskapligt för man studerar hur språket funderar som kommunikationsmedel i olika situationer och kan därför anknytas till språksociologi. Och man studerar kroppsspråk och barnets språkutveckling och kan därför kopplas till psykologin. Ett annat viktigt område finns inom sjukvården då störningar i språkförmågan, bl.a. till följd av hjärnskada; t.ex. afasi föreligger och språksociologin kan hjälpa till i rehabiliteringen (stora framgångar har skett inom neuropsykologin).
Det finns en konflikt mellan språkpsykologer och språkvetare. Språkpsykologer har velat använda människans språkanvändning som en väg för att förstå grundläggande psykologiska processer såsom varseblivning och minne medan språkvetare å andra sidan har sett de psykologiska rönen inom varseblivnings- och minnespsykologi som ett sätt att förstå språkets egenskaper.
Språkpsykologi / Exempel på arbetsområden |
 |
Psykolingvister undersöker hur människor bearbetar och tolkar meningar och texter. Till exempel kan de undersöka hur vi snabbt och automatiskt tolkar meningsstrukturer och förstår språkliga associationer.
Psykolingvister studerar processen för att generera tal och skapa grammatiskt korrekta meningar. De kan undersöka faktorer som påverkar ordval, frasstruktur och fonologisk produktion.
Psykolingvister är intresserade av hur människor lär sig sitt första språk och hur de lär sig att förstå och producera språk som de inte tidigare behärskade. De kan undersöka språklig inlärning hos barn och vuxna, och undersöka hur olika faktorer, som exempelvis kognitiva förmågor och sociala interaktioner, påverkar inlärningsprocessen.
Psykolingvister undersöker hur människor förstår betydelsen av ord och hur vi organiserar och hämtar information från vårt ordförråd. De kan studera faktorer som sammanhang, associationsnätverk och semantiska relationer mellan ord.
Psykolingvister studerar hur människor använder språket för att interagera med varandra. De kan undersöka pragmatik, det vill säga hur vi använder språket för att kommunicera på ett effektivt sätt, inklusive talaktioner, gruppdialoger och konversationella regler.
Språkpsykologi / Introduktion |
|
Språkpsykologi är en gren av psykologin som fokuserar på studiet av hur människor förstår, producerar och använder språk. Det innefattar en bred uppsättning frågeställningar och områden; kognitiv psykologi, neuropsykologi, lingvistik och socialpsykologi.Språkutveckling:
Språkpsykologin studerar hur barn lär sig sitt första språk och hur språkfärdigheter utvecklas över tid. Det inkluderar även studier om andraspråksinlärning.
Språkproduktion och förståelse:Språkpsykologin analyserar kognitiva processer som ligger till grund för att producera och förstå tal och skrift. Detta inkluderar studier om syntaktisk struktur, semantik och fonologi.
Språk och tanke:Språkpsykologin utforskar sambandet mellan språk och kognitiva processer som tänkande och problematisk lösningsförmåga. Hur påverkar språk vårt sätt att tänka och hur påverkar tankar vårt språk?
Neuropsykologi av språk:Språkpsykologin studerar hur hjärnans struktur och funktion relaterar till språk. Skador på specifika områden av hjärnan kan påverka olika aspekter av språkfärdighet.
Språk och minne:Språkpsykologin undersöker hur språklig information bearbetas och lagras i minnet. Det omfattar också studier om hur språk används som en hjälp för minnesåterkallning.
Socialpsykologi av språk:Språkpsykologin analyserar hur språk används i sociala sammanhang, inklusive kommunikation, gruppdynamik och kulturella skillnader. Hur påverkar språk våra sociala relationer?
Språkliga störningar:Språkpsykologin studerar språkliga störningar som afasi och dyslexi för att förstå hur skador eller avvikelser i hjärnan kan påverka språkfunktionen.
Kommunikationsteori:Språkpsykologin utforskar olika teorier och modeller för kommunikation, inklusive verbal och icke-verbal kommunikation, samt hur människor tolkar och reagerar på meddelanden.
Språkpsykologin undersöker idén om att språket kan påverka vårt sätt att tänka och vår uppfattning av världen. Benjamin Lee Whorf och Edward Sapir var tidiga förespråkare för detta koncept, känt som lingvistisk relativitet.
Språk och emotion:Språkpsykologin utforskar hur språk används för att uttrycka och påverka emotioner. Det inkluderar studier om språkets roll i att hantera och kommunicera känslor.
-------Redigeringsarbete pågår------
Språkpsykologins rötter
Språkpsykologin liksom den empiriska psykologin i allmänhet går tillbaka till senare delen av 1800-talet. Vissa frågeställningar rörande förhållandet mellan språk, tanke och värld behandlades dock redan av antika filosofer som Platon och Aristoteles. Forskare från den tidiga moderna språkpsykologin är Wilhelm Wundt, Hermann Paul och Karl Bühler, aktivt verksamma under senare delen av 1800-talet och början av 1900-talet. Wundt var påverkad i sin språksyn av Wilhelm von Humboldt, som ansåg att lingvistikens uppgift var att beskriva språkanvändning med hjälp av ett begränsat antal principer som kan generera ett obegränsat antal språkliga uttryck. Wundt och Paul diskuterade språk och tanke och förhållandet mellan dem. Wundt menade att den talade språkliga meningen föregås av en fullständig tanke eller föreställning, som antas vara oanalyserad. I talet analyseras tanken i språkliga enheter. Paul lade mera vikt vid ordet som en grundläggande enhet såväl i tankeprocessen som i det språkliga yttrandet. Tankar och tal karakteriserades av associationer mellan idéer och deras språkliga uttryck. Bühler anlade, till skillnad från de två tidigare, ett funktionalistiskt och socialpsykologiskt perspektiv på människans språkanvändning; se språkfunktioner.
Några viktiga linjer inom den språkpsykologiska forskningen på 1900-talet
Upp
Det funktionella perspektivet på människans språk och språkanvändning resp. ett mer strukturellt perspektiv, inriktat t.ex. på meningens och satsens struktur och språkbeskrivning med hjälp av ett begränsat antal regler, finns fortfarande som två klart skilda perspektiv inom språkpsykologin. Forskningsscenen kom dock i början av 1900-talet i första hand att domineras av den behavioristiska idétraditionen i USA. J.B. Watson var pionjär, men mest känd har den behavioristiska språkpsykologin blivit genom B.F. Skinners arbeten. Språket betraktas här som ett beteende som kan förklaras med associationistisk analys. Språkproduktion beskrivs bl.a. med hjälp av sannolikheten för att ett visst ord föregås/följs av ett visst annat ord. Detta är en numera i stort sett övergiven forskningstradition. Gemensamt med Bühler var dock den funktionalistiska ansatsen.
En mycket livaktig och betydelsefull inriktning inom språkpsykologin utvecklades i Europa samtidigt som den behavioristiska psykologin dominerade i USA, nämligen den utvecklingspsykologiska, vars främsta företrädare var Jean Piaget och Lev Vygotskij och för vilka förhållandet mellan språk och tanke var ett av huvudintressena.
Den "nya" lingvistikens betydelse
Ett utmärkande drag för tidigare språkpsykologisk forskning var att man i allmänhet hämtade sina föreställningar om vad språk är från skriftspråket. Chomskys språkteori bröt med den rådande behavioristiska traditionen, som varit stark också inom lingvistiken, och även med den funktionella språksynen. Intresset fokuserades nu nästan på helt formella aspekter, t.ex. syntax. Inflytandet på språkpsykologin kom snabbt och blev genomgripande. Psykologer som George Miller såg i Chomskys analys inte bara ett fruktbart sätt att analysera språk utan också ett sätt att analysera mänskligt handlande och beteende överhuvudtaget. Under 1950- och 60-talen försökte språkpsykologerna få stöd för eller förkasta olika varianter av generativ transformationsgrammatik. Metodologin var vanligen varseblivnings- och minnesförsök. Dessa studier gav dock inget entydigt stöd åt teorierna, och forskningen sökte sig i stället andra utgångspunkter.
Semantik och pragmatik
Efter hand blev det allt tydligare att det formella, syntaktiska, perspektivet på språket var för begränsat för att kunna tjäna som utgångspunkt för studier av människans språkanvändning. Ordens och meningarnas betydelse, semantiken, måste tydligen ges en central plats. Men inte heller detta är tillräckligt; människans kunskap och föreställningar om världen, pragmatiska förhållanden, måste också få spela en central roll i språkpsykologin. Man kan säga att denna teoretiska ansats innebär att språkliga uttryck snarare är en utgångspunkt för individens aktiva tolkning av vad hon hört eller läst än att uttrycken entydigt bestämmer betydelsen. På samma sätt är vad man säger och skriver beroende av individuella kunskaper, motiv, behov, känslor och attityder. I ännu vidare perspektiv är detta inbäddat i olika sociala och kulturella sammanhang. En annan sida av komplexiteten i språkanvändningen är att stora delar av de psykologiska skeenden som är involverade i den ligger utanför vårt medvetande; se metakognition och metakommunikation. Det finns sålunda inga möjligheter för oss själva att iaktta vad det är som egentligen händer när vi säger något eller skriver något i själva produktionsögonblicket. De psykiska processerna är här mycket automatiserade och snabba. Motsvarande förhållande gäller för varseblivningen av språkliga utsagor. De perceptuella processerna är automatiserade och i stort sett otillgängliga för medveten reflektion. Vi reflekterar inte heller särskilt medvetet över att vi i t.ex. samtal tar emot och sänder, inte bara språklig information i snäv mening, utan också kroppsspråklig och sådan som ligger i rösten. För att människan skall kunna hantera dessa olika typer av kommunikativa uttryck så snabbt som faktiskt sker, och i stort sett samtidigt, måste de flesta av de psykiska funktioner som är engagerade i detta vara omedvetna.
Varseblivning, förståelse och språkproduktion
Upp
Språkpsykologer använder sig av två huvudtyper av språkliga data, dels sådana som kommer från experiment, dels data som kommer från spontan språkanvändning och kommunikation. Denna skillnad i metodik motsvaras också av en skillnad i vilka problem man studerar. Experimentella studier har i huvudsak gällt varseblivning och förståelse, medan registrering av naturlig språkanvändning i första hand gällt språkproduktion. En klassiskt språkpsykologisk frågeställning som undersöks experimentellt gäller hur det är möjligt för människan att varsebli ord i talat språk; se talperception.
Naturligt, icke-experimentellt, material innehåller flera viktiga typer av data, bl.a. spontana felsägningar, rytm och temporala karakteristika i talströmmen i relation till form och innehåll i det som sägs samt gester. Felsägningar har sedan länge uppmärksammats av olika forskare, bl.a. Freud. För den moderna språkpsykologin och lingvistiken kan felsägningar i första hand säga något om de omedvetna planeringsprocesser som måste förekomma i all talspråksanvändning.
Under 1980-talet uppstod en ny teoretisk ansats, som brukar kallas konnektionism. Här gör man inget antagande om en central symboltolkande funktion hos människan. Konnektionistisk teori har använts främst vid studier av språkinlärning.
Erland Hjelmquist
Litteraturanvisning
A.L. BlumenthalLanguage and Psychology (1970);
P. Linell, Människans språk (1978).
Källa: http://www.ne.se/lang/spr%C3%A5kpsykologi