 |
Maieutik / majeutik- |
Sokrates (c:a 470 – 399 f kr) brukar ibland räknas till sofisterna, ett slags vandrande vishetslärare i Athen. Den mest kände sofisten är Protagoras (ca 485-415 f. Kr), vars sats Människan är alltings mått kallats 'homo-mensura-satsen' och innebär att det inte finns några absoluta sanningar om verkligheten. Min åsikt är sann för mig, men din åsikt kan vara lika sann för dig. Han reste till olika grekiska stadsstater och gav mot betalning undervisning i politik.
Detta uttalande har man tolkat så att han skulle mena att värdena är relativa och har sin grund i den mänskliga uppfattningen. Det är alltså vi människor själva som är måttstocken när vi värderar omvärlden. Sokrates menade själv att han 'ingenting visste utom det att han ingenting visste' och att hans metod, den s.k. sokratiska metoden var att ställa frågor som fick lärjungarna att tänka själva. Han såg sin metod som en sorts förlossningskonst (hans mor hade varit barnmorska och han tyckte att han själv på sätt och vis utövade samma yrke). Hans majeutik, förlossningskonst, förlossade själar istället för kroppar.
Sokrates den förste som förde ner filosofin från att syssla med sådant som gällde himmelen och kosmos, ner till människorna och deras frågor om »liv och moral och om gott och ont«. Vi kan emellertid lägga den källkritiska diskussionen åt sidan, för att i stället koncentrera oss på hur Sokrates framträder som samtalspartner i några av Platons dialoger och i vilka sammanhang han sätter in existentiella problem. Gästabudet, Faidon, All förståelse är en återerinring av eviga ting. Det är en tankegång som Sokrates utvecklar i »Faidon« och »Menon«.
I »Protagoras« argumenterar han för tanken att det goda kan mätas och jämföras med det som är ont eller mindre gott, varför en människa med rätt insikt kan göra korrekta val. Kunskapen har sina rötter i själens gudomliga ursprung och den har förts vidare som ett minne genom själavandringen. Genom att ställa sina frågor väcker Sokrates detta minne till liv. Berömd är Sokrates´ liknelse av sig själv i »Teaitetos« vid en barnmorska som utövar förlossningskonst (majeutik) genom sina frågor. Han hjälper sin samtalspartner att föda fram en kunskap som denne redan bär på.
Sokrates använder ofta läkaryrket som metafor för filosofin, och hans samtal är ett slags undersökning (elenchos) som kan jämföras med en läkarundersökning. Så som läkaren har insikter i hälsa och ohälsa, har filosofen insikter i gott och ont. Samtalet skiftar sedan från huvudvärk till att handla om begreppet besinning (sofrosyne), som, enligt Sokrates, är ett uttryck för själslig hälsa. Han ställer frågor till Karmides och får honom att pröva den ena definitionen efter den andra på besinning, utan att man når fram till ett slutgiltigt svar. När samtalet tycks ha nått till en återvändsgränd, ber Sokrates Karmides att vända sig mot sitt eget inre och tänka efter vilken verkan besinningen gör på honom själv.
När man kommer Sokrates nära och inlåter sig i tal med honom, blir resultatet alltid till sist det, att vad man kan än kan ha börjat att tala om, så ledes man runt och runt av honom i diskussionen tills slutligen man finner, att man håller på att stånda ansvar för sig själv, både hur man nu lever och hur man har levat. Han tar fasta på en åsikt hos sin samtalspartner och genom att ställa frågor och följdfrågor låter han den senare dra ut konsekvenserna av sin uppfattning in absurdum, så att han till slut måste överge den. Den är ett incitament till att fördjupa samtalet och tvinga hans samtalspartner till att själv ta ställning.
Men Sokrates är en utpräglad moralist i den meningen att han inte kan tänka sig att en ond människa är lycklig. Vidare anser han inte att ondska är något som man medvetet kan välja, utan när en människa tycks ond, beror det på att hon brister i insikt. Kunskapen har sina rötter i själens gudomliga ursprung. All förståelse är en återerinring av eviga ting, enligt Sokrates. Genom att ställa sina frågor vill han väcka delar av det eviga minnet till liv hos sin samtalspartner.
Den sokratiska metoden är ett sätt att söka sanningar genom ditt egna ljus. Det är ett system, en ande, en metod, en typ av filosofisk undersökning en intellektuell teknik, allt i ett. Sokrates själv stavade aldrig ut en "metod". Det är ett öppet system av filosofisk utredning som gör att man kan förhöra från många utgångspunkter.
Joni Stam (2013)