Ett paradigmskifte behövs

av Per Kornhall

I sin bok ”Learning To Improve: How America’s Schools Can Get Better at Getting Better” målar författarna Bryk, Gomez, Grunow och LeMahieu upp en alternativ och forskningsbaserad bild av hur skolor kan utvecklas. [---]

De berättar om hur man inom skolans värld alltför ofta drabbas av "solutionitis" (lösningsfeber). Någon ser ett problem och griper efter en snabb lösning. Utifrån en enstaka forskningsrapport eller en ideologisk föreställning tror man sig ha en universalmedicin, som man snabbt genomför i hela skolsystemet.

Därefter blir man först förvånad när det man ville ske, inte händer. Man blir sedan frustrerad och lägger skulden på de rektorer eller lärare som inte har implementerat reformerna på rätt sätt. Och ganska snart kommer det en ny våg av reformer skapade på samma sätt. [---]

Vad är då Bryks och hans medförfattares lösning? De pratar faktiskt om att vi behöver ett paradigmskifte (i Thomas Kuhns ursprungliga betydelse – att förändra synen på vilka frågor och instrument man använder) i synen på reformer. De menar att reformmakare missar både behovet av att bygga lokal kunskap och förmågor och att de misslyckas med ”utan tvekan, det allra viktigaste instrumentet för att få något av detta att fungera: att engagera hjärtana och hjärnorna hos landets lärare och rektorer för den reform man vill genomföra”.

De pekar ut en annan väg, där man tar hänsyn till skolsektorns komplexitet och arbetar småskaligt, undersökande och förbättrande, med respekt för och tillsammans med, de professionella i sektorn. Författarna [---] pekar på sju viktiga steg för att lyckas med utveckling av skolan:

1. Arbeta målspecifikt och användarcentrerat.
2. Fokusera på variationen i systemet.
3. Synliggör systemet som skapar det utfall som finns.
4. Man kan inte förbättra i stor skala något man inte kan mäta.
5. Använd disciplinerat undersökande för att driva utveckling.
6. Accelerera lärandet genom nätverkande grupper.
7. Lev förbättring.

Deras lista stämmer bra med vad andra forskare som till exempel Helen Timperley, John Hattie, Paul Cobb, Ray Rist, Kara Jackson eller Laura Desimone skriver om – vikten av att professionella engageras kollegialt i ett undersökande arbete och bereds möjligheter att samtala om och arbeta med sin utveckling. [---]

I korthet går Bryk och hans kollegors modell ut på att man på riktigt tar hänsyn till komplexiteten inom skolan, att man engagerar de professionella och deras inbyggda moral och drivkraft för att utveckla verksamheten. De pekar på betydelsen av att man arbetar med utveckling på ett iterativt sätt och i kombinationer där forskare, chefer och lärare arbetar tillsammans i nätverk för att förbättra system och undervisning. Detta inte genom att slaviskt tillämpa någon annans forskning, eller följa enkla recept, utan genom att kritiskt undersöka och förändra sin verksamhet för att förbättra sina metoder. [---]

Vi kanske skulle passa på att använda skolkrisen till att på ett kreativt och forskningsbaserat sätt skapa system där professionerna tillsammans med forskare får en reell möjlighet att påverka och utveckla sin verksamhet? Detta är en metodik som i en prematur utformning redan finns i de statliga och i professionen populära matematik- och läslyftet.

Jag menar att Bryk med fleras resonemang i allra högsta grad också gäller den digitala utvecklingen av skolan. Unos Uno och nu senast PISA visar med all tydlighet att vi i stort har misslyckats med digitaliseringen av skolan. Vi har öst över de stackars lärarna teknik och storskaliga lösningar. Nu är det dags att börja bygga nerifrån tillsammans med lärarna. Programmerarna och utvecklarna, forskarna och lärarna och skolledarna måste få tid och resurser att arbeta fram de digitala lösningar som faktiskt ger ett mervärde i skolan.

OECD föreslår ett institut som hanterar lärarprofessionen och frågor kring deras utbildning och fortbildning. Kanske skulle ett sådant institut, som får ta över Skolforskningsinstitutets, Skolverkets och Skolinspektionens roller visavi lärarna, kunna var en inspiratör och en möjliggörare för uppbyggnad av en sådan förändring i Sverige? En förändring där alla lärare och rektorer engageras i nätverk för att systematiskt, med forskarstöd kunna förändra och förbättra undervisningen och i det också den digitala utvecklingen.

Stöd i forskningen

Jag menar att det finns forskningsstöd för att:

It i skolan ska bygga på lokal kompetens hos lärarna och fungerande undervisningsmodeller, inte på gigantiska webbplattformar och övertro på teknik.

Utveckla it i skolan från ett klassrums- och ämnesdidaktiskt perspektiv.

Lärare måste engageras i framtagandet av digitala redskap som underlättar mötet med eleven – inte hindrar det.

Säkerställ att alla elever har tillgång till skolbibliotek och gör dessa till digitala nav.

Marknaden kan inte göra detta. Det är dyrt och inte lönsamt. Både stat och huvudmän måste inse att it i skolan inte är ett sätt att spara pengar utan en investering i vår framtid.

Bearbetad Källa

Joni Stam (2015)