En psykologisk studie av Picasso Gitarrspelare

En psykologisk studie av Picassos Gitarrspelare

Av Joni Stam 1999-11-30

änslan av att stå inför en Picasso är mäktig. Han är synonym med den moderna konstnären. Personifikationen för abstrakt konst. Man inandas konsthistoria. Men är det många som egentligen tycker om verket? Vilka tycker att den är skön, vacker eller behaglig? Förmodligen är det inte många. Tavlan ser mer hotfull ut i sin abstraktion. Allt vi inte kan avläsa och klarlägga blir för oss ett hot. Något som förstör vårt invanda mönster: därför måste ett konstöga installeras.

Diskussionen kring harmonisk och disharmonisk konst har tyvärr förväxlats med dispyten kring vad som är bra och dålig konst. När vi ställs inför denna duk ifrågasätts vårt konstbegrepp, vilket för de flesta från början är rätt så diffust. Det brukar bli så att de linjer som ögat utan problem kan följa och måla upp en bild som kan härledas till tidigare erfarenheter blir konst. Samtidigt vill vi veta om konsten är ”accepterad” och godkänd av konsteliten; är den det så blir verket ett konstverk vare sig vi tycker om den eller inte.

I vår inlärning under småskoleåldern ingår endast realistisk konst. Som barn vill man förstå; därför ser man hellre avbildande konst än abstrakt. Från början(spädbarnsåldern) i vår infantilitet är allt abstrakt, ingenting kan relateras eller jämföras med något ur vårt minne; vi måste först skapa ett minne. En grund måste inställas för att vi ska kunna relatera, associera och känna igen: att förstå.

Om vi går tillbaka till vår barndom som påverkar och lägger sig i det liv vi lever idag oavbrutet. Den grund som vi gjort för oss själva är egentligen bedräglig, för den är inte sann. Den är en effekt av omgivningens oundvikliga manipulation. Det behöver inte vara en negativ påverkan, men den står sig inte i längden att vara grund för vidare resonemang. Under hela vårt vuxenliv försöker vi förändra vår grund. Omvärderingar är ett ständigt inslag och en nödvändighet för utveckling. En svårarbetad procedur. Om vi nu applicerar denna process på konstsynen inser vi ganska snart att vi har en avbildande konst som grund - fotografiska avbildningen är utgångspunkt(därför att den är konkret och därför sann) och allt som skiljer sig från det blir antingen komiskt eller groteskt(beroende också på vilket syfte man har med bilden). Picasso ansåg att den tidigare konsten var en lögn. Modernisten strävade efter sanningen. Sanningen kunde endast nås med hjälp av abstraktion.

Konstnären reproducerar verkligheten, ofta så uppskattar vi det hantverksmässiga mer än det konstnärliga; det innovativa faller för det noggrant genomarbetade. På något konstigt sätt tror vi att allt som ligger bakom mycken arbetsmöda är bra, men så är det inte inom den moderna konsten. Ett verk är värdefullt, inte för sitt hantverksmässiga innehåll, utan för skildringen av idén. Fastän Picasso i denna målning(grusbeblandade färgen) och i collagen(de illusionistiska urklippen och montagen) försöker framhäva hantverksmässigheten är det inte det som är det mest profana. Det är idén, tolkningen och friheten som beskådare som är viktigast.

Gitarrspelaren är avbildande konst, men på ett mer intellektuellt plan - vi ser inte direkt vad det är men vi kan härleda till vad det liknar via detaljer som ger oss associationer. Det är inte konkret, det som avbildas, utan den konkreta bilden skapas inom oss. Sinnet blir vägledande; sinnet ska tolka det som ögat ser; både hos konstnären(som avbildar) och betraktaren(som tolkar). ”Att måla innebar inte längre att upprepa vad ögat sett, utan att återskapa de föreställningar tanken gjort sig om de ting som synts”(Picasso)

I Gitarrspelarens nedre hälft ser vi den vita rektangulären med de fyra grå linjära strecken(med kantlinjerna blir det sex); än så länge betyder det ingenting men när vi sedan applicerar den svartprickiga vita cirkeln, den gröna och svarta rondören och den vita handliknande deformerade fyrkanten så kan vi läsa att det är en gitarr. Denna igenkänning är möjlig därför att vi sett många gitarrer och vet precis hur en sådan ser ut. Detta att se en helhet genom ledande fragment kallas för ”Art conceptual”.

Om vi frågar ett barn vad det är, är det inte lika säkert att vi får samma svar, speciellt om det är ett barn som inte sett många gitarrer - i barnets fantasi kan det bli en leksak, ett vapen eller något som barnet känner igen. Det är så vi fungerar; vi ser - känner igen och tolkar - klarar vi inte det blir vi frustrerade, om vi nu inte är konststuderande förstås och tar det som en utmaning. Men barn är trots detta väldigt bra konstvetare; de är mer formbara. De har inget fastställt konstbegrepp och innehar tålamod. Vuxna har för bråttom och feltolkar gärna; Kahnweiler(Picassos konsthandlare med modern konst som specialitet) kallar dessa för fördomsfulla tolkare. För oss vuxna finns så mycket som är absolut och som vi inte kan ändra på p.g.a. av vår intellektuella envishet, men barn däremot är mer öppna och mycket mer flitiga på att associera till fantasin. Det är den seriösa hållningen som förstör, för att kunna acceptera(och tolka) modern konst måste man vara mer lekfull, fantasirik och formbar!

Men åter till tanken kring varför vi förväntar oss att all konst ska vara avbildande. Vi ställs inte inför en bild som vi kan härleda till i minnet eller detaljer som väcker vår direkta igenkänning. Det handlar om indirekt igenkänning; vi ser enstaka detaljer som kan härledas till ting som vi känner igen, men i väldigt deformerad och annorlunda utförande. Det vi har här framför oss är ett problem! Det är en olöst gåta, en rebus om man så vill. Den utmanar sin publik. Åskådaren blir tvungen att medverka. Antingen struntar man i det och går vidare till den realistiska konsten och får svaren direkt uttryckta eller så stannar man upp och inleder ett förhållande. För att uppskatta modern konst måste man engagera sig och medverka i konstverkets skapelse. Moderna konsten är inte skön den är intellektuell!

Vi säger att vi bestämt oss för att stanna kvar vid denna tavla bara för att utmana den och försöka förstå varför vi inte tycker om den eller för den delen varför vi tycker om den, om så är fallet. Vi skulle kunna gå igenom den kvadratcentimeter efter kvadratcentimeter, men självfallet är det inte det det handlar om. Det är känslan, associationen och medvetandet som skall retas till agerande. Vi börjar med motivet: tavlan kan ses som ett trompe l’oeil av collaget där illusionen av de urklippta pappers- och pappbitarna utföres med målade färgfält. Till tolkning ges en del ledtrådar; den kubistiska bilden har alltid en uppgift som ännu inte fått sin lösning(gestaltpsykologi): först titeln som ger oss en konkret förklaring vad som avbildas. Att den har en titel strider egentligen mot den abstrakta idén med den aktiva åskådaren. Vi pacificeras av titeln. Jag vet inte om den är döpt av Picasso eller någon annan: förmodligen för att den ska kunna passa in i marknadssystemet. Men om vi utesluter titeln skulle vi ändock snart läsa av motivet som dito. Gitarravbildningen som jag ovan redogjort utgör ledtråd nummer två(om titeln är nummer ett). Vi får tre ledtrådar som härleder oss att fastställa att det är en människa; den vita handen, ansiktet; med öga, öra och näsa i profil och den vertikala avlånga formen som avskiljer sig från bakgrunden blir kropp. Vår fantasi fyller sedan i en mer detaljerad gitarrspelare. Den övre halvan ger oss ett ansikte, den nedre ger oss ett objekt; gitarren; därmed har vi fått en handling - en människa spelar gitarr.

Om det är en kvinna eller man vet vi inte. Det fyrkantiga får oss att känna att det är en man - hade det varit runda former hade vi förmodligen härlett våra tankar till det mer kvinnliga hållet. Den vitprickiga svarta rektangulären under näsan kan förstås ses som skägg och då är det rätt uppenbart. Det intressanta är att här dyker det ytterligare upp psykologisk problematik i frågan om hur vi uppfattar kvinnligt och manligt. Nu träder vi in i kubismens formspråk; kvadraten. Är kubismen manlig? De kvinnoavbildningarna på kubistiska maner är mindre kubistiska; de innehar en mer markerad rondör. En annan detalj är att män i avbildningar är uppbyggda av rektangulären och kvadrater, medan kvinnorna utgår från triangeln och cirkeln. De geometriska formerna väcker förmodligen ett intresse för symboliken bakom dem. Triangeln härleds ofta till ”den kvinnliga blygdtrekanten” och representerar antingen kvinnan som kvinna eller som förlösande moder. Detta är redan rätt så klart, men hur är det med kvadraten? Enligt Biedermanns symbollexikon uttrycker den ”människans orientering i rummet, hennes vilja att inrätta sitt territorium...”. En önskan att finna sig tillrätta ”i en kaotisk värld genom att införa orienteringar och koordinater.” Fyrkanten står för det organiserade. Att detta blev kubisternas urform kan härledas till denna symbolförklaring. Om man har i tanke den omvälvning modernismen hade på tidigare konventioner. Det inträdde en konstnärlig anarki och genom att systematisera kunde man ordna bilden abstrakt utan att själv gå upp i kaos. Skapande är en organisk övning där till och med slumpen förväntas vara ur ett omedvetet organiserat konstnärligt sinne. Med detta i åtanke blir den abstrakta konsten mindre kaotisk, den är snarare en följdeffekt av det osäkra världsläget och med uppgift att skapa balans. Den avbildande konsten kastas åt sidan och anses inte längre sann; sanningen ska sökas i våra inre och vi finner inte det på tavlan utan i tavlans intryck på oss själva. Det tavlan uttrycker leder till ytterligare ett annat uttryck inom oss(tanken). Tavlan blir en skuggbild(associativt sett) av det sanna som finns inom oss(en nyplatonsk teori).

Om vi nu återgår till tavlan och ser till dess färger; först och främst blir vi påminda om dysterheten i de mörka färgerna, men vi blir snabbt uppryckta av lekfullheten i mönstersättningen och detta skapar en dissonans i hans gitarrspel och vi blir osäkra vad vi ska tycka. I vår inlärningsprocess ingår färglära. De mörka står för dysterhet, men också värme. Det ljusa står för glädje och samtidigt kyla. Denne man(om vi nu bestämmer oss för att det är det) har ett grått ansikte; vi härleder till att det handlar om en gammal man. Hans öga är gult; vi blir varse om att han trots sin dystra färg tittar framåt med optimism. De båda vertikala flankerna är bruna med grusblandad färg som ger oss en rustik känsla och i mitten av dessa två strålar en vit färg fram. Det är en lek med motsatser; mörkt och ljust. Fastän tavlan är mer mörk än ljus så ljusnar den för oss när vi studerar dess detaljer. Färgfälten överlappar varandra(typiskt för den analytiska kubismen) och den centrala horisontala delen är ett geometriskt virrvarr; ett kroppsligt kaos.

Den övre och nedre halvan ger oss medlen att tolka fram en gitarrspelande man. Så det som från början var en dyster bild blir till sist en mer optimistisk. Det som först möter oss är det hela; det generella - det läser vi som dystert eftersom de mörka färgfälten är av majoritet. Om vi sedan ger oss in i tavlan upptäcker vi detaljplanet och där träder individualismen fram - tavlans personlighet. Det är inte den generella människan vi blir förälskade i utan det är de individuella detaljerna som drar fram människan ur det generella. Nu har vi ingått i ett förhållande med Gitarrspelaren och därför tycker vi bättre om honom nu; när vi lärt ”känna” honom. Till synes erbjuder färgen en egen psykologisk verklighet.

Det som just gör den moderna konsten attraktiv är den mångfacetterade tolkningmöjligheten. Ett ifrågasättande av sanningen, tidigare konventioner och skönhetsdefinitioner. Som tidigare sagts kräver verket engagemang för att bli meningsfull. Om man inte ger modern konst tid så blir den dålig. Den har trots allt ett syfte och det är inte att bekräfta det vi tidigare vet, utan utmana och presentera det vi vet men inte vet om att vi vet. Ytterligare en befrielse sker från det absoluta; här finns inget absolut förutom friheten. Friheten att tycka. Illa eller bra, att engagera sig eller att ignorera; moderna konsten är till för att provocera fram åsikter! Antingen tar man den till sig och utvecklas eller ignorerar den och förlitar sig på gamla värden. Det är inget fel i det; det finns inget fel eller rätt i konstbetraktan: det finns endast åsikter; vissa belagda andra ur luften fångade. Men det sistnämnda är lika stabilt som vinden och blåser snart bort, medan det grundade står fastare - inte för den delen helt fast för det vi säger idag kan vi ändra på i morgon. Människan är paradoxal och organisk; vilket innebär att hon ständigt förändras och därmed växer.

Öppna sinnet, mottag och väx!