Kultur som maktmedel

[Kultur och politik 5p – HT 2001]

av Joni Stam

K

ultur så som maktmedel och identitetsskapare är den sammanhållande gemensamma faktorn i den litteratur som vi i denna kurs presenterats. Makt så som en del av det sociala spelet där vi intar positioner efter det värde som vi själva arbetar upp och som omgivningen belägger oss. Vi är genom att vi och de andra värderar; vi blir själva till genom att skilja oss från andra. Att vi blir till i en social kontext medför en nära kontakt med makt såsom medel att individualiseras och denna tillblivelse kräver ett maktspel där noggrant utstuderade regler fastställer, segregerar och sammanför människor i grupperingar. Dessa grupper tar plats i en hierarki och det är just denna hierarkiska fördelning med hjälp av kultur som denna korta uppsats ska ge plats åt.

För enkelhetens skull kommer jag att behandla den inlästa litteraturen i den ordningen som den för mig presenterades. Ordningen är följande: 1) Vad är du för en? Av Jan-Axel Swartling, 2) Övervakning och straff av Michel Foucault, 3) Gender av J. Kessler och W. McKenna 4) Makt och deltagande av John Gaventa och 5) Kultursociologiska texter av Pierre Bourdieu. Som ni kanske märker har jag utelämnat Ideology av david Hawkes och ; detta har sin förklaring i att jag inte hunnit sätta mig in i boken ordentligt för att ge den rättvisa i denna text.

1

I Swartlings bok blir den vilda människan till i skapandet av den civiliserade människan. För att kunna stifta ett samhälle var det nödvändigt att skildra ett förkastligt icke-samhälle där vildar drev planlöst omkring. Dessa människovildar skulle konverteras (civiliseras), men först skulle de ordentligt smutskastas så de själva insåg sin lägre rang och av den blev styrkt att söka höja sig själva. Den civiliserade människans etikettmedvetande tilltog med ”den vildes” utveckling; allt för att skaffa sig ett avstånd till den andra gruppen man absolut inte vill tillhöra, eller förväxlas med, och för att manifestera sig själva som tillhörande det högre skiktet. Att föra sig rätt ger en maktposition och denna makt förvaltas bäst genom att hela tiden ligga steget före – när den ociviliserade människan nådde ett skede som tidigare ansågs civiliserat var det dags att ytterligare införa andra regler som åter segregerade människan i de ledande och de ledda. Människans grundläggande struktur enligt Nietzsches övermänniskoteori är att söka sig en maktställning – varje möte är ett krig. De lägre hierarkiskt ställda fick med andra medel söka stärka sin självkänsla och detta gjorde de genom att förlöjliga de övre skiktens etikett. Allt för att söka sig en maktposition.

Den rika styrande klassen ansåg att de fattiga inte kunde föra sig, de fattiga var smutsiga, äckliga och alldeles för nära djursläktet; de till och med bodde med djuren därav också deras djurlika beteende. De var mer kropp än själ och enligt gammal, av Platon inledda, lära så var det själen som var fången i kroppen och civilisation innebar ett frigörande av själen och inspärrande av kroppen (disciplin och självkontroll). Drifterna skulle tvingas under förståndets makt och kontroll skulle leda människan till rationellt handlande. Smuts blev en vattenskiljare: vad som ansågs som smuts bestämdes av de ledande och smutsen anlades de ledda.

Tillbaka till önskan till makt. Smuts var ett sätt att definiera renhet, kaos förklarar ordning – det var genom att se dem, som befäste oss. Med ”oss” menar jag den ledande eliten och denna skaras omgivning blev mer och mer fylld av smuts i och med att mer och mer skulle anses som just smuts. Från början fanns inget smuts. Smuts kan ses som något som antingen är materia på fel plats (som jord på parkettgolv) eller något tabubelagt (kroppsvätskor). Alltså handlar det om en term som har en flytande definition. En del tabubelagd materia är dock alltid smuts i och med att tabut är så starkt befäst/indoktrinerat i vårt medvetande.

Av ovansagda kan också ett smutsigt handlande räknas till de egenskaper som degraderar människans status. Att föra sig! Vett och Etikett – vilket blev storsäljarmaterial på 1800-talet, också konversationslexikon framställdes för att omöjliggöra societetsexistensen för de icke litterata. Avståndet skulle växa och med denna medfor växtverk av det slaget att det pretentiösa levernet bidrog till avstånd från ärlighet och mänsklighet. Det sociala livet var manifakturerat för att passa en mall som inte tillät känsloyttringar. Att uttrycka starka känslor var simpelt/billigt.

Civilisationsprocessen handlar egentligen enbart om kontroll. Många väcktes att handla för dessa olyckligt ställda, andra fruktade dem som vildar och ville att de skulle civiliseras för att bättre kunna kontrolleras: ett sätt att tämja de vilda för att sedan kunna bruka dem.

Kontrollen övergår, med civilisationsprocessen, från att tidigare enbart gälla maktrelationen herreslav (adel – folk, borgare – folk) till att handla om det egna jaget. I dagens samhälle är de flesta borgare, alla är civiliserade till vis grad. Tidigare gällde maktförhållanden enbart grupper av människor idag gäller det att kontrollera självet. Detta själv som ska uttrycka vår individualitet. Detta själv som ska konkurera med andra själv; nu handlar det om kontroll som något som stärker ens egen PR-verksamhet. Visst finns fortfarande herreslav relationen, men mer på ett dolt plan! Nu finns den främst för att befästa individen, men det skrämmande är att den relation som fick sin grogrund under 1800-talet fortfarande existerar.

.

.

Mer dold förstås, men högst närvarande. Ta till exempel skönhet som är något som idag är ett maktmedel – ett estetiskt mått läggs fram som normalitet och alla utanför detta måtts bredd är onormala: anormala. Genom att tillhöra utanförskapet, så som under medeltiden, är man ett hot och hot eliminerar man för att stärka gruppens magnetiska kärna. Oliktänkande är hot i den meningen att axiom kan rubbas och när dessa rubbas blir systemet vacklande och snart av minsta lilla sidovind mot marken krossas, då ett nytt system vinner mark: axiomskifte, eller systemskifte. Det statiska har som sitt värsta hot det föränderliga. Oftast, i dagens samhälle, finns det en underliggande faktor till maktsträvan: vinstmöjligheter! I detta informationssamhälle måste man synas för att inte glömmas. Synliggörande hjälper att sprida önskad information – här inträder kommersiella krafter för att kunna/möjliggöra spridningen av det önskade budskapet. Företagen anställer reklam som medel att styra (den ledande) oss konsumenter (de ledda) för att genom produkter bli del av en gemenskap. Vi är till den grad inlemmade i marknadsekonomin att vi själva blivit varor där vi själva handlar med oss själva som resurser, vi själva marknadsför oss själva för att tjäna en ”herre”.

För att likrikta de flesta människor talar man idag om lönsamhet. Om man inte är lönsam (t ex arbetslös eller sjuk) är man inte del av det gemensamma samhället. I definitionen människa ingår det en social aspekt, att vara social innebär att man är del av en grupp, en större grupp är samhälle och frånstöts man är man inte längre människa. Detta ingår i civilisationsprocessen – vi belamras skuld om vi inte följer det givna mönstret som samhället ger/indoktrinerar oss. Institution efter institution anpassar oss för att vi ska passa in: dagis, lekskola, skola, arbetsplats genomgås och här sållar man; på varje instans - desto högre upp man kommer. De ”icke-tillhörande” sållas bort; på så vis skapas klasser, nivåer och segregation mellan människor. Det gäller inte längre att utmärka sig, det gäller att passa in – att vara Kameleont. Att välja rätt mask till rätt tillfälle.

2

Hos Michel Foucault fokuseras brottet och straffets historia. En maktställning hotas ständigt av att förlora sin särställning eller ifrågasättas sin auktoritet och dessa upproriska tendenser måste stävjas och till hjälp tar man våldet; inledningsvis det fysiska. Schavotten blir teaterscen; straffet och hämnden manifesteras och fångens kropp blir till föremål för denna projicering. Alla brott räknas som personligt angrepp statsmakten och därigenom kungen eller fursten. Brottslingens handlande läses som direkt angrepp och detta angrepp måste vedergällas! Maktens särställning hotas! Våld blir maktmedel. Men detta maktens sätt att säkerställa sin position med hjälp av våld fick en motsatt effekt. Vedergällningsprincipen slog tillbaka i bokstavlig mening och därför var man tvungen att ändra strafformerna för att bibehålla sin ledande plats. En straffets civilisationsprocess där brutala, omänskliga och perversa straff anses som barbariska gärningar och vilka också belyser bilden av makten så som ociviliserad.

I denna brottet och straffets historia följer vi straffets utveckling genom historian; det är en förskjutning från att, innan industrialismen, mestadels befattas med våldsbrott till en mer utbredd ekonomisk brottslighet med rån, förskingring och skatteflykt.

Tidigare drabbade rättvisans tillslag kroppen numer läggs rättvisans skipande hand över själen; en förskjutning från det ”barbariska” till det mer civiliserade, raffinerade sättet att tillrättavisa samhällsmedborgaren. Att forma henne efter eget önskemål; att bibehålla henne foglig systemet: alltså att vara tillags: vara normal. Här inträder den mest intressanta aspekten i Foucaults resonemang. Här smyger sig en konspirationsteori fram försiktigt framlagd med makten såsom normsättare. Makten såsom tillrättavisare. Makten som sätter gränser, som framställer norm som stödjer dess egna intressen. Vad är då maktens intresse? Maktens ansvarsområde är samhället, samhället består av individer; dessa individer ska vara lönsamma och är de störande, kostsamma eller ekonomiskt onyttiga ska de ”tillrättavisas”! För att göra det mer effektivt, inte genom spektakulära maktdemonstrationer med hjälp av schavotten, utan genom en välstuderad idé kring människan som sin egen fångvaktare. Genom att försöka inarbeta en motpol i den kriminella/e (som genom sin existens) fastställer och bekräftar samhällsmedborgaren. Genom att se till att medborgaren genom sin tillhörighet räds utanförskapet och därav inlemmar sig själv i händerna på den store fadern: panoptismen. Panoptismen Bygger på idén att övervakarens öga ska fruktas mer än hans synliga närvaro. Övervakaren har möjlighet att se alla, men ingen vet om just övervakaren ser just dem i ögonblicket i fråga; vilket skapar en osäkerhet och därav avhållsamhet från aktiviteter som kan förarga övervakaren. Det finns inte ens några garantier om övervakaren finns, men säker kan man aldrig vara och därav fortsätter man sin existens trippande på tå. Denna panoptism bygger ursprungligen på en idé kring fängelseövervakning där fångarnas rum är i cirkulär form omgivande ett högre torn därifrån övervakningen sker. Cellerna har galler mot tornet och rummets andra ände är gallerförsett så ljuset strömmar rakt igenom cellen. Fångarna är isolerade från varandra genom de sidsittande betongväggarna vilket är där för att förhindra konspirationer och rymningsförsök. Fången är isolerad och utsatt för ständig psykisk tro att vara övervakad. En klar parallell kan dras till ”storebror-ser-dig-komplexet” som i flertalet Science Fiction filmer är vardaglighet. Samtidigt som man kan anlita freudianskt tänkande och anse övervakaren såsom överjaget.

.

.

.

Tidigare var hot maktens ansikte, sedan doldes hotet och bakom lyckta dörrar och i det moderna fängelset blev fången ofri både till kropp och själ – det är en utveckling från direkt vedergällning till en kontroll och viljan till kontroll över både kropp och själ. Själen ska kartläggas genom minutiös uppteckning och nerteckning. Brister ska ses till och en ny karta ska läggas in. Denna uppgift har korrektionsanstalter. Men det som jag ovan poängterade vill makten ha en kriminell befolkning för att kunna bibehålla ”sin” befolkning. Detta bidrar till en stabilitet genom polarisering.

3

Nu träder vi in polariteten som befäster vår tillhörighet ett kön. Människor är oundvikligen fångade i sitt kön både sett ur ett psykologiskt perspektiv och ett fysiskt. Vi föds, vi könsbestäms och vi placeras. Vi kategoriseras upp i en dualitet som både hämmar och utvecklar vår (köns)identitet. Det hemska om man tänker efter är att vi inte har ett val. I de flesta fall – uteslutet de som byter kön – är vi fångna vårt kön. Fångna en polaritet: man och kvinna, pojke och flicka, gosse och tös och till sist gubbe och gumma. Kessler och McKenna menar att vi medverkar alla till denna polaritet – det är inte enbart ett biologiskt fakta. Vi föds visst med ett kön; antingen med penis eller vagina eller något svårdefinierat däremellan som oftast, om inte alltid, får uttryck i en operation som säkerställer könets karaktär. Att vi blir vid vår födsel ”tilldelad” ett kön betyder inte att vi därav är beständigt märkta en roll. Kön betyder så mycket mer i dagens samhälle än den biologiska ”tilldelningen”. Det som gör oss till män och kvinnor är vår strävan att bygga upp en könsidentitet. Denna identitet präglas av de normativa könsrollerna och fastän vi önskar fly dem: stereotypen. Säg att du har penis men känner dig som en kvinna psykiskt; då är du väldigt fången ditt kön och många, transsexuella, gör då det radikala beslutet att utföra ett kirurgiskt könsbyte, med hormonbehandling som ytterligare driver kroppen mot det andra könet. Kroppen är man, psyket är kvinna och enda vägen mot ”helhet” är genom att förtrycka någotdera av dessa; de flesta tror jag väljer att behandla psyket andra gör detta radikala ingrepp med könsbyte och en tredje grupp väljer att leva ut sina drömmar i hemlighet eller i acceptans för den starka dualitet som individen bär på.

Vår biologiska tillhörighet kan vi inte påverka eller styra, men det som är intressant är att vi själva till stor del är oförmögna att välja könsidentitet, vi blir tilldelade en.

Det finns enligt Kessler och McKenna inget klart sätt att avskilja könen åt; den biologiska metoden är inte tillämpningsbar när det handlar om hermafroditer, könsidentiteten är upp till var och en oberoende biologiska tillhörigheten och könsrollerna är oftast skämtsamt stereotypiserade. Men problemet kvarstår: vi har inte makt att styra vår könsidentitet! Om vi beter oss som kvinnor när vi är män är vi onormala och måste snarast normaliseras, samma visa vice versa. I storstäderna har detta tvång könsroller lättas upp och det anses ens eget arbete att bygga upp sin identitet – detta är en utveckling! Denna text är inte så inriktad makt såsom de andra och därav blir det ett identitetsproblem där makt innebär makt över sitt egna Jag. Som ovan täljer blir vi könsindelade, vi lärs upp att bära stereotypa förväntningar; vi ska formas genom att följa ett mönster och tittar man noga så har vi åter hamnat i en maktrelation med antingen överjaget, samhället eller den andre.

4

En ojämlik social situation borde ge upphov i revolt, men detta sker ytterst sällan. Den sociala stabiliteten beror på en passivisering av revolutionära/reaktionära element som finns, men inte tillåts få uttryck. Makten bibehålls genom status quo, lugnet på den politiska spelplanen beror på att makthavarna bestämmer vad spelet ska handla om och vilka som får medverka. Gaventa lägger tonvikten på maktbegreppet: ”A har makt över B i den mån han kan få B att göra något som B annars inte skulle göra.”, vilket utvecklas till ”A utövar makt över B när A påverkar B på ett sätt som strider mot B:s intressen” som eskaleras till ”A kan utöva makt över B genom att få honom att göra saker han inte vill göra, men han utövar också makt över honom genom att påverka, forma eller bestämma själva hans behov” (Gaventa; sid.29ff). Denna sista mer raffinerade och psykologiska maktrelationsdefinition har till högsta syfte att undgå konflikt – undvika att det överhuvud uppstår en stridigheter. De krav och förväntningar som uppstår ska vara bestämda av makthavarnas – de ska spela dem själva i handen och därav vinner de popularitet. De politiska frågorna ska just vara politikernas frågor – vilka de kan besvara och på så vis bibehålla en maktposition i och med att de bestämmer det politiska spelet och dess aktörer.

Förtryck, hot om sanktioner och fruktan driver den med mindre maktresurser att tiga – vilket inte behöver innebära samtycke. Ofta är de förtrycktas önskningar, värderingar, roller och åsikter formade av en maktrelation som befäster lugnet. Informationsförmedlingen formar sociala myter, språk och symboler och detta påtvingar de ledda åsikter och ett ”sunt” ställningstagande. Detta indirekta sätt att påverka och fastställa en makt kallas den tredimensionella maktrelationen. Att arbeta systematiskt och konsekvent till förmån för det egna jaget innebär ett användande av andra på deras bekostnad (frihet, integration och självkänsla) och denna mobiliserade partiskhet rör sig i den andra dimensionen. Den första dimensionen däremot är en öppen strid på bestämda beslutsarenor, där manipulation visst förekommer, men på ett mer klart plan.

.

.

.

.

.

De som spelar spelet ska följa reglerna och kunna konkurera med hjälp av de medel som står till bjuds. Annars är man inte välkommen att debattera/påverka. Att sluta sin mun och anlita passiviteten som politiskt medel är den stora förlorarens val ur ett demokratiskt perspektiv – ur ett maktförhållande med eliten vid sidan är detta den ställning som den ”vanliga” människan tillstår!

5

Bourdieu tar upp fenomenet kring modevärldens skiftningar i toppskiktet och de konsumentsärskiljande ”varumärkespresentationerna”. Det spelas ett spel där reglerna är fästa och de utmaningar och utbrytningar som utspelas är del av den organiska helheten där alla delar fyller en funktion och förutsätter varandra. Det är ett socialt spel där aktörerna för att kunna vara unika och i rummet såsom accepterade medlemmar måste följa ett mönster vilket påtvingar till rimliga och ödmjuka, icke brutala, och helst förutsägbara revolutioner. De etablerade är inkörsporten till de världar som väntar dem som först passerat denna nivå. De stora modehusens mest ambitiösa arbetare sliter sig snart loss; de klipper banden för att utgöra avantgardet: den nya stilen – stilen i tiden. De söker de yngre konsumenterna, de nyrika; de som vill urskilja sig från tradition och de klassiska mönster som råder i de stora husen. Och genom att gå emot sin tidigare mästare anses man antingen som avfälling eller i bästa fall avantgard. Genom dikotomin upprätthålls ett spänningsfält där de båda aktörerna befäster sig själva genom att ta avstånd från den andre – den andre befäster Jaget: det unika! Den stora frågan inträder: kan någon bli någon utan att först medverka i etablissemanget? Är det möjligt att särskilja sig utan att ta avstånd från någon annan; något annat koncept? Finns det ett mönster, en regel, en etik inom maktskiftningar? – som det trots allt handlar om här. Bourdieus svar är att det invanda handlingsmönstret återupprepar sig och att det är ett sätt att begränsa antalet revolutionärer och styra dessa avantgardets metoder att bli sofistikerade och lämpade att befästa ett spänningsfält som hjälper båda parter, utan att tillta metoder som skulle omvälva hela system. Ett totalt systemskifte är ytters sällsynt; marknaden är väldigt likriktad och reglerna är relativt sett väldigt konservativa. I slutändan är det tal om resonemanget: för att motsäga/vägra makten måste man först acceptera att det finns en makt och att den som besitter denna legetimiseras därav så som just makt. Detta bygger förstås på de resonemang som medeltidens religiösa filosofer handskades med: att inte tro på Gud är att acceptera att det finns en Gud; för vad annars motsäger man? För att säga att detta inte är en sten, måste vi veta vad en sten är och på så vis har vi antagit att det finns något/någon som benämns som sten – och så byter vi ut begreppet sten mot Gud och vi har bevisat Guds existens!

Vi lämnar Gud och återvänder till maktproblematiken som framträder. De stora modehusen väljer sin målgrupp, vilket i sin tur bidrar till en identitet hos de som väljer att passa in i denna målgrupp och även har resurser att göra så. De uttrycker i sin reklam det klassiska, det stiliga, det allmängiltiga för den grupp som vill vara någon. De som inte väljer dessas produkt är antingen alldeles för fattiga eller saknar stil och smak. Det raffinerande ligger i att det skapas en norm för en liten skara utvalda och dessa utkorade är samtidigt fångna modehusets anvisningar kring rätt förande. För att tillhöra gruppen måste man konsumera de produkter som utgör gruppens särprägel och märkning utåt. Företaget med sin höga kulturella status använder den (kulturkapitalet) som maktmedel att styra in människor i en grupp och för att de ska känna tillhörighet måste de konsumera deras produkter; genial marknadsmässig strategi för att höja värdet på sina produkter som många gånger om bekostar produktionskostnaderna. Hur är det då med de som lämnar det stora för att skapa det mindre: det mer unika – i vissa fall det avantgardiska! Hur kan de maktmässigt kunna konkurera? Oftast så som Bourdieus bok täljer är avfällingarna del av de stora vilka genom dessa statuerar sin egen klassicism och tidlöshet. Avantgardet genom att vara avantgard självdör och efter dess död söker dess anhängare; konsumenter och modepersonligheter antingen nya avantgard eller söker ett tryggare alternativ: de stora etablerade modehusen. De ”nya” måste kvickt fånga en grupp vilka de kan nyttja, bruka och leva på, då de antingen etableras eller dör bort. Marknadsstrategin skiljer sig på så vis att de måste tilltala med andra medel, med andra identitetsmarkörer. Allting handlar om makten över en grupp människor som med ekonomiskt bistånd etablerar modehuset. Makten att manipulera och därigenom skapa ett behov – som taget ur en marknadsföringsmanual! Att skapa komplex, ängslighet, utsatthet för att sedan i nästa vändning erbjuda en väg ur denna osäkra existens och bjuda in i ett medlemskap det ”finare”, mer kulturella, det mer modemedvetna. Modehusen syr inte enbart kläder, de syr drömmar, identiteter, tillhörigheten ett kollektiv av ”finsmakare” vilka genom sitt modeval särpräglar sig själva. Detta ger dem makt! Makt att fördöma de med ”dålig” smak, simpel eller fattig smak. Genom sin modeskapare blir de regenter, genom att klä sig klär de av andra – de tillhör en klass: en högre sådan.

.

.

.

.

.

Här nedan tänkte jag infoga en del egna tankar såsom följd på Foucaults teorier. Det som intresserar mig mest är lugnets bibehållning genom balans. En sorts maktterror som både håller ”oss” och ”dem” i schack. Genom att kontrollera, övervaka och vid snedsteg frihetsberöra och hänvisa till ”dem”. Disciplin och arbetsmoral är dygder och dessa spelar makten rakt i handen.

Himmel och helvete utlovas här på jorden och vad makten erbjuder genom den materialism som står till dess tjänst och bistånd är inge svårt att framlista: himlen nås genom hierarkisk placering med riklig avlöning med examina som etikettering och därav inträde som samhällets arbetsmyra nummer ett med rätt att handla! Dagens ideologi bygger på oss som konsumenter, dagens ekonomi bygger på oss som materiellt handlande varelser.

Ställ dig i ekorrhjulet så hjälper makten gärna till med första knuffen! Helvetet däremot väntar den som inte tillhör himlen – denne ska nedvärderas till ”kriminell” och kliver man på den stegen, så leder den rätt ner i avgrunden och makten hjälper så gärna till med första knuffen!

I maktens korridorer går de som välkomnar den lilla kriminaliteten för den håller de gemene människorna på plats. Maktens män styr sina hästar med hjälp av en befolkning som i rädsla att förskjutas gemenskapen i samhället; dessa hästar manas att kliva på vissa för att statuera sin maktställning och på ett sätt, med historian i åtanke har vi igen hamnat på den schavott, där inga lemmar längre säras utan, där samhällsmedborgaren blir varse om maktens ödeläggande näve när den slår till mot den lilla människan som nu såsom en liten siffra i statistiken ingenting egentligen längre är. Hon är rädd och medveten om sin intighet och denna tanke är ett led av denna maktbalans som genom sin flytande karaktär bibehåller makten hos de ekonomiskt välbärgade och dränker de utan tillgångar som genom sin intighet driver upp den hierarkiska statuslinjen ovan våra huvuden. De ser oss, vi vet inte vilka ser – abstraktionen ger dimman och dessa moln skymmer maktens herrar. Vi kontrolleras, våra felsteg räknas och överstiger de det ”normala” så står institutionerna med öppna armar väntande på att likrikta oss felkomna. Vi ska in i ledet igen och den som inte sänker huvudet i nivå med alla andras får sitt öde skrivet av den svepande lien! Och för att vi ska kunna se oss själva som ”fältet” måste den avgränsas och därutöver finns ”ogräset”: annars vore vi ju inte ett fält! Vi ska skördas, vi ska arbeta, vi ska med våra liv som insatts tjäna samhället och staplas på balar som sedan kan ge samhället avkastning! Men roten lämnas kvar så vi varje år kan bibringa rik skörd! Vi ska föda, uppfostra våra barn tillika oss själva! Vi uppfostras av skolväsendet som disciplinerar oss raka, vi räknas och skiljs i olika slag och de som inte passar sig får snart uppleva utanförskapet. Ingen vågar sticka upp huvudet för ingen vet när lien slår igen, vi vet bara att den en dag slår. Medan står vi väntande i raka led och ställer våra kroppar till fältets och dess ägares förfogan. Men egentligen är det vi själva som hjälpt till att bygga denna inhägnad och i skamlig erinran inser vi vårt nederlag.

Den andra texten (Produktionen av tro) som vi skulle fördjupa oss i behandlar ämnet signatur och värde. Verk (värdefullt objekt) och ting (vilket objekt som helst). Ett litterärt material kan antingen bli till verk genom att det anses som värdefullt, om det däremot anses som nonsens nervärderas objektet/tinget till papper och evalueras genom dess papperstyngd och återvinningsvärde! Ett konstverk värderas inte efter konstnärers arbetsbörda, inte heller tavlans omfång bestämmer värdet – det som bestämmer dess pris är signaturens kulturella kapital i det sociala sammanhanget. Kapitalet byggs upp av de som anses som tillförlitliga auktoriteter inom området; t ex kritikerkåren, andra ”kända” konstnärer och kulturpersonligheter. Dessa aktörer hjälper till att ladda verket med symboliskt värde. Denna uppladdning påverkar och påverkas av den marknad som väntar på konstverket; den värld som råder hos konsthandlare och andra vinststinna eller entusiastiska samlare. Det är konstnärens PR-arbete och det är ”välvalda” ord som befäster värde. Att tala om värde innebär att någon sätter ett värde och detta för att vara trovärdigt måste göras av en auktoritet och vad betyder auktoritär: någon med rätt att tycka, någon med makt att värdera! De med makt, de väljer åt dem med mindre makt. Det som gör duken värdelös är maktelitens misstycke och det som gör det ovärderligt är elitens samtycke. Samma gäller de flesta artefakter – värderade efter signatur, inte estetik. Antingen är de gjorda av stora konstnärer eller unika små – allt där emellan anses som ”billigt”. Makten spelar makten i händerna på sig själv genom att först värdera och det värderade mot andras osäkerhet leda fram ett accepterande och därigenom erkänns de sin ”säkra blick”, sin ”goda smak”, sitt snille! På så vis byggs det kulturella kapitalet upp i skyskrapshöjder. Och konkurrenterna får aldrig ordet. De som har makt har det tack vare sin auktoritet!