www.larare.at

Rationalismen kontra Empirismen

Bildspel - Innehållsförteckning -

Rationalismen (Descartes) och Empirismen (Locke, Leibniz och Hume).

Sajtinnehållet som kompendium (Word-format)

 

  

Rationalismen kontra Empirismen / Vägarna till kunskap
 

Filosofer har genom tiderna räknat med två vägar till kunskap: empirismen och rationalismen. 

 

Empirismen

Empirismen: Grunden för kunskapen är sinnesintrycken. Det jag vet är vad jag förnimmer, det jag upplever med mina fem sinnen: synen, hörseln, smaken, lukten och känseln. För att jag ska kunna ha någon glädje av sinnesintrycken måste jag minnas dem. Minnet lägger grunden till erfarenheten.

”Nothing was in the mind that wasn’t first in our experience”

 

Empirisk kunskap

Empiri är vetenskapliga undersökningar av verkligheten. Empiriska erfarenheter är erfarenheter som inte grundar sig på filosofiska resonemang eller liknande, utan på verkliga erfarenheter, undersökningar och experiment. Alla våra begrepp måste kunna återföras på erfarenheter. Alla meningsfulla ord måste stå för något vi har erfarenhet av – eller definieras med hjälp av sådana ord; t.ex. ordet ”Kentaur” har ingen motsvarighet i verkligheten, men vi kan definiera ordet med hjälp av orden ”häst” och ”människa” vilka sammansätts till denna (sago)figur. Alla åsikter om verkligheten måste kunna berättigas med hjälp av erfarenheter, t.ex. genom induktion vilket erbjuder till induktionsproblemet – problemet med generaliseringar. Det räcker med ett fall som bryter mot alla de tidigare för att helt rasera generaliseringens sanningsvärde. Om vi åker till Nya Zeeland och stöter på den svarta svanen kan vi inte längre hävda att alla svanar är vita – då blir det: alla svanar, förutom de på Nya Zeeland, är vita. Men denna sats är inte längre lika sanningsenlig i och med att vi inte vet om det finns svarta svanar i något annat land, vi vet inte heller om de svarta svanarna i framtiden parar sig med våra svanar och vi då får spräckliga svanar.

 

Induktionsproblemet (Problem med generalisering)


Slutledningssätt

Oftast drar vi slutsatser efter vad vi erfar via sinnena. Har jag sett många svanar som är vita räknar jag med att alla svanar är vita. Jag använder mig av följande slutledningsmetod:

 

Induktion

Svan 1 är vit

Svan 2 är vit

Svan 3 är vit

Svan N (ett obestämt högt antal) är vit

Alla svanar är vita

Detta slutledningssätt där jag går från det enskilda till det allmänna kallas induktion. Satsen längst ned i resonemanget kallas slutsats eller tes, de övriga förutsättningar eller premisser. Premisserna är de vita svanarna som vi sett. Tesen är: alla svanar är vita. Denna slutledning kan jämföras med det mer vardagliga ordet: generalisering.

 

Korrespondenskriteriet

 

Sanningsvärde

Jag fastställer sanningsvärdet i påståenden genom att jämföra innebörden i påståendet med mina sinnesintryck. Jag tittar t ex efter om det verkligen snöar ute. Jag använder mig av korrespondenskriteriet.

 

A posteriori

All kunskap som grundas genom sinneserfarenheter kallas a posteriori.

Rationalismen, beteckning för alla filosofiska riktningar, som är centrerade kring förnuftet (ratio på latin), tänkandet och tingens logiska ordning. Grunden för kunskapen är förnuftet. Det jag vet är det jag kan tänka ut. Sinnena kan bedra mig, jag kan se och höra fel men med hjälp av mitt förnuft kan jag avgöra vad som är sant. En åra ser bruten ut i vatten men armarna säger mig att den är hel när jag använder den till att ro min eka. Här talar två sinnesintryck, ögonens och känselns, emot varandra men mitt förnuft avgör hur det hänger ihop.

 

Förnuftskunskap

Rationalismen utvecklades under 1600- och 1700-talen då filosoferna René Descartes, Baruch Spinoza och Gottfried Wilhelm Leibniz byggde upp metafysiska system i motsättning till empirismen. Rationalismen kom att prägla upplysningens tänkande, och därigenom den moderna vetenskapsuppfattningen. Enbart förnuftet är alla tings mått, och med dess hjälp kan alla problem lösas. Alltså; rationalismen är en kunskapsteoretisk ståndpunkt som hävdar, till skillnad från den empiriska, att vår kunskap inte behöver ha sin grund i erfarenheten, utan att vi har medfödda idéer och att människan med hjälp av förnuftet kan vinna insikt i verklighetens sanna natur. Descartes menade på att människans grundläggande kunskaper var: vi finns, Gud finns, matematiken gäller och utifrån dessa medfödda egenskaper kan människan nå all annan kunskap.

 

Medfödda idéer

Omedelbar insikt

Axiom

Om Anna är längre än Boel och Boel i sin tur är längre än Cecilia vet jag utan att behöva kontrollera med mina sinnen att det är falskt att Cecilia är längre än Anna. Det framgår av vad jag kallar logiken. Vidare framstår det för mig som självklart att det kortaste avståndet mellan två punkter är en rät linje. Jag vet det genom vad som brukar kallas omedelbar insikt. Påståenden som framstår som självklara utan att behöva bevisas kallas axiom.

 

Slutledningssätt

Deduktion

När jag kom fram till att Cecilia måste vara kortare än Anna utan att behöva jämföra dem använde jag mig av ett slutledningssätt som kallas deduktion. Det kan ställas upp så här:

Anna > Boel

Boel > Cecilia____                               (> = längre än, större än)

Cecilia < Anna                          (<  = kortare än, mindre än)

 

Ett annat exempel på deduktion är:

Alla människor är dödliga

Sokrates är människa____

Sokrates är dödlig

 

Sanningsvärde

Jag fastställer sanningsvärdet i påståenden genom att pröva om dessa påståenden hänger ihop logiskt och inte är motsägelsefulla. Med hjälp av mitt förnuft förstår jag att satsen: En syster är en manlig släkting, är falsk. Jag använder mig av koherenskriteriet.

 

A priori

Anser jag att all kunskap är grundad med hjälp av förnuftet och att den är oberoende av erfarenheten är jag rationalist. Sådan kunskap, som alltså går före erfarenheten, kallas kunskap a priori.

Om vi nu gör en granskning av slutledningssätten inom empirismen och rationalismen.

 

Problem med induktion

Hur tillförlitliga är de båda slutledningssätten? Låt oss börja med induktionen. Har jag få iakttagelser framstår slutsatsen naturligtvis som osäker. Har jag t ex bara sett fem svanar och dessa är vita är det djärvt att dra slutsatsen att alla svanar är vita. Men hur är det om jag sett tusentals, blir inte sanningen så att säga troligare om iakttagelserna är många? Det kan tyckas så men låt oss betrakta det hela matematiskt, såsom induktionens kritiker gör. Hur många iakttagelser jag än gör rör det sig alltid om ett ändligt antal. Alla svanar innebär alla svanar som funnits, finns och kan tänkas finnas, dvs. ett i teorin oändligt antal. Sannolikheten att slå en sexa på en tärning är en på sex, dvs. 1/6. Sannolikheten att alla tänkbara svanar ska vara vita är antalet observerade svanar/ett oändligt antal. Kvoten av ett ändligt tal och ett oändligt tal närmar sig noll, dvs. sannolikheten att alla tänkbara svanar är vita går mot noll. Man säger att induktionens slutsats är tillfälligt sann, dvs. det kan vara sant att återstoden av de svanar som finns är vita men det måste inte vara så, inte ens att nästa svan jag träffar på är vit även om jag stött på tusentals och de alla varit vita.

Hur är det då med deduktionen? Jo dess slutsatser är nödvändigt sanna, dvs. de måste vara sanna, men under en förutsättning, att deras förutsättningar, premisser, är sanna. Studera till exempel följande deduktion:

 

Problem med deduktion 

Alla skottar är snåla

Kjell är skotte_____

Kjell är snål

För att slutsatsen: Kjell är snål, ska vara nödvändigt sann, krävs att det faktiskt är så att alla skottar är snåla och att Kjell är skotte. Huruvida Kjell är skotte eller inte går att avgöra med korrespondenskriteriet, förutsett att man kommer överens om vad det innebär att vara skotte. Men hur är det med den första premissen? Vilken grund har man för den? Ingen har mött alla tänkbara skottar. Premissen har uppstått genom induktion. Den som ställer upp deduktionen har slutit sig till att alla skottar är snåla, antingen utifrån egen erfarenhet eller genom att acceptera någon annans omdöme.

 

 Frågor

  1. Vad innebär empirismen och hur kan man enligt den nå sann kunskap?
  2. Vad innebär rationalismen och hur kan man enligt den nå sann kunskap?
  3. Vad finns det för skillnader mellan empirismen och rationalismen?
  4. Vad är induktion? Ge ett exempel och visa på eventuella brister i detta sätt att få kunskap.
  5. Vad är deduktion? Ge ett exempel och visa på eventuella brister i detta sätt att få kunskap.
  6. Vilka problem finns med generaliseringar?
  7. Vad händer med din kunskap om svanar om du stöter på en svart svan?
  8. Vad innebär korrespondenskriteriet? Ge ett exempel.
  9. Vad innebär omedelbar insikt? Ge ett exempel.
  10. Bena upp relationen: apriori och a posteriori
  11. Vad är ett axiomatiskt system?
  12. Hur räknar du ut vinkeln empiristiskt och hur gör du det rationalistiskt och vilket sätt är mer tillförlitligt?
  13. Hur räknar du ut vinklarna på denna rätvinkliga triangel rationalistiskt och hur gör du det empiristiskt?
  14. Du har sex kulor i en påse och en utav kulorna är svart medan de övriga är vita. Hur räknar du ut sannolikheten att få fram en svart kula ur påsen rationalistiskt och hur räknar du ut sannolikheten att få fram en vit kula empiristiskt?
  15. Hur räknar du ut snabbaste vägen mellan två punkter empiristiskt och rationalistiskt?
  16. Hur kan du dra slutsatsen att alla korpar är svarta empiristiskt och hur gör du det rationalistiskt; ställ upp dem som jag gjort ovan (slutledningssätt).

 

Rationalismen kontra Empirismen / Rationalisten Descartes
 

 

Filosofen René Descartes, född 1596, ifrågasatte allt som stod i gamla böcker. Ingenting tog han för givet. Sedan accepterade han, steg för steg, allt som han ansåg att det fanns tillräckliga skäl att tro på. Det första han klart insåg var att han fanns som en tänkande varelse: Jag tänker, alltså finns jag till. Den fasta grunden, den primära kunskapen finns i bilden om sig själv; jaget som allts mått – eller rättare sagt ”cogito, ergo sum”; jag tänker alltså finns jag. Denna 1:a princip (axiom) räcker dock inte. Till denna insikt tilläggs ett ”sanningskriterium”: en uppfattnings sanning värderas med hjälp av dess klarhet och tydlighet; uppfattas med förnuftet, för sinneserfarenhet är bedräglig.

Ur satsen C1cogito(jag tänker) följer C2sum (jag existerar) vilket leder till C3själen är en tänkande substans. Descartes inleder en ”utifrån–sig–själv–filosofi”.

 

Descartes och Sverige

På sin tid var Descartes ett ledande snille som behärskade sin tids vetande på ett sätt som i vår tid är omöjligt. Den unga och vetgiriga Kristina av Sverige lockade honom till Stockholms slott, eftersom hon ville diskutera vetande med honom. Descartes, som var van vid ett mildare klimat och hade sena morgonvanor fick utstå köld och tidiga morgnar eftersom Kristina endast hade tid att träffa honom under dygnets tidiga stunder, sedan måste hon styra den unga stormakten Sverige. Descartes drabbades av lunginflammation och dog i förtid på Stockholms slott. Sverige hade på ett abrupt sätt påverkat filosofihistorien.

Descartes brukar i kunskapsteoretiska sammanhang betraktas som rationalist, vilket innebär att han menar att människan med hjälp av förnuftet kan vinna insikt i verklighetens sanna natur, att det finns medfödda idéer och att kunskapen måste byggas på ett säkert fundament.

 

Axiomatiskt system

Descartes ansåg att en korrekt vetenskaplig metod saknades och han ville bygga upp en ny naturvetenskap och filosofi som var lika säker som matematiken och som byggde på samma grundprinciper. Idealet var ett axiomatiserat system, alltså att kunskapen måste byggas på ett säkert fundament, eller som Descartes kallade det; rötter till kunskapens träd. Förebilden var, som för många andra rationalister, Euklides geometri.

 

Skepticism

Tvivel är fröet till kunskap

Universell vetenskap

Descartes kom redan som ung att betvivla mycket utav det han tidigare lärt sig och stora delar av hans filosofi kan förstås i ljuset av detta tvivel. Han anlitar ett radikalt skeptiskt betraktelsesätt, men går inte lika långt som skeptikerna själva som anser att ingenting går att få kunskap om. Han bekämpar alltså skeptikerna genom att söka bygga kunskapen på en absolut säker grund och utifrån denna grund stegvis härleda all övrig kunskap för att på så sätt försäkra oss om att vi aldrig misstar oss. Om grundvalen för vår kunskap är osäker, så är också allt som bygger på denna grundval osäkert. För att finna kunskapens säkra fundament använder han sig av ett metodologiskt tvivel. Han beslutar sig för att försöka tvivla på allt han någonsin förmår och inte anta någonting för sant som det finns minsta skäl att betvivla. På detta sätt hoppas han komma fram till någonting han inte kan betvivla, någonting som kan utgöra kunskapens säkra grund. Descartes bröt med den aristoteliska traditionen och angrep skolastikens auktoritetstro. Han grundade sin filosofi på den fria tanken, på det från fördomar befriade förnuftet. Universell vetenskap ska grundas efter matematiska principer; enkla grundsatser ur vilka mer komplexa problem kan lösas. Han ville hitta grundantaganden (axiom) som inte gick att betvivla. Den första metodologiska regeln: tvivla på allt som man inte klart och tydligt uppfattar: allt bör betvivlas. Genom tvivel når man det otvivelaktiga. Han satte upp tre skäl för tvivel:

I. Sinnenas bedräglighet; Descartes vet att sinnena vid olika tillfällen har bedragit honom och han kan därför inte helt lita på dem, eftersom det inte är sunt att helt lita på någon som har bedragit en. Ex. illusioner, hallucinationer, fantomsmärta, hjärnspöken

II. Dröm eller verklighet. Descartes kan inte helt säkert veta att han inte drömmer när han tror att han är vaken, eftersom det inte finns några säkra eller tydliga tecken som skiljer det han tror är ett vaket tillstånd från drömmen. Han har vid flera tillfällen varit övertygad om att han har varit vaken då han har drömt.

III. Tron på en bedräglig och ond Gud som leder oss att tro att logiska och matematiska satser är sanna. Det skulle ju kunna vara så att världen skapades av en ond ande som låter oss tro att kvadraten har fyra sidor, samtidigt som anden skapat världen så att kvadraten inte har fyra sidor.

Dessa skäl är tillräckliga, enligt Descartes, för att få honom att tvivla på alla tidigare trosföreställningar och frågan blir om det finns någonting överhuvudtaget han inte kan tvivla på. Det finns det. Propositionen att jag är, jag tänker, är nödvändigt sann varje gång Descartes fattar den i sitt medvetande. Han kan anta att det inte finns en Gud, att det inte finns några kroppar och till och med att han inte själv har någon kropp, men han kan inte anta att han som har sådana tankar är ingenting. "För det är en motsägelse att anta att det som tänker inte, i samma stund som det tänker, existerar. Denna slutledning - jag tänker, därför existerar jag - är den första och mest säkra av alla som faller var och en in som filosoferar på ett metodiskt sätt." Det här är kunskapens fundament. Även om Descartes t.ex. kan tvivla på att det finns en yttervärld, så kan han inte tvivla på att han har upplevelsen av att det finns en yttervärld, att det finns andra kroppar, att han själv har en kropp osv. Detta är sant även om han drömmer, eller tar fel.

En av Descartes viktigaste slutsatser var att det finns ett fullkomligt väsen. Detta väsen, Gud, existerar av sig självt, oberoende av något annat.

 

Guds existens

Descartes bevisar Guds existens på några olika sätt. Ett av dessa är följande: Descartes har en idé om Gud som en högst fullkomlig varelse och eftersom det måste finnas lika mycket realitet som verklighet i orsaken till en idé, som det finns i idéns objekt, så måste Gud finnas och vara orsaken till hans idé om Gud.

Ett annat sätt är: Gud uppfattas som fullkomlig. Det som är fullkomligt saknar ingen positiv egenskap. Alltså har Gud egenskapen att existera och alltså existerar Gud.

När Descartes har försäkrat sig om att Gud existerar, så vet han också att allt som han uppfattar klart och tydligt är sant, eftersom Gud är ett fullkomligt väsen och därmed inte kan vara en bedragare och ha skapat honom så att han tar fel när han uppfattar något som klart och tydligt. Han går så långt att han anser att tron på Gud är en medfödd egenskap hos människan.

När Descartes väl har försäkrat sig om att Gud existerar, så vet han också att han kan lita på att allt han klart och tydligt uppfattar är sant, eftersom Gud är ett högst fullkomligt väsen och därmed inte kan vara en bedragare och ha skapat honom så att han tar fel när han uppfattar någonting klart och tydligt. Med detta som utgångspunkt fortsätter han med att bygga upp ett metafysiskt system.

Frågor

  1. Hur ser Descartes på medfödda idéer?
  2. Vilken betydelse har det axiomatiska systemet för Descartes?
  3. Hur har Sverige påverkat filosofihistorian?
  4. Hur ser en skeptiker (en person som satt sin tro till skepticismen) på kunskap?
  5. Vad menar Descartes med universell kunskap och vilken funktion har den?
  6. Vilka är Descartes tre skäl för tvivel? Förklara deras innebörd.
  7. Hur bevisar Descartes Guds existens?
  8. Kritisera cogitosatsen.
  9. Descartes var matematiker. Kan matematiken ha påverkat hans sätt att se på kunskap?
  10. Hur undviker man skeptikerns dilemma? (att ingenting är möjligt att få kunskap om). Genom att göra den motsägelsefull. – redogör hur man gör den motsägelsefull och förklara varför den då skulle vara slagen.
  11. Hur väl gäller Cogitosatsen i en ”Matrixvärld” (från filmen Matrix)? Resonera.
  12. Descartes walks into a bar and takes a drink. The bartender asks when Descartes has finished up his drink, if he would like another one. Descartes answers: I think not and then he disappears. (Översättning: Descartes går in på en bar och beställer in en drink. När han druckit upp den frågar bartendern om han vill sitta kvar och ta en till. Descartes svarar: Jag tänker inte… göra det och så försvinner han).
  13. Varför försvinner Descartes?

 

Rationalismen kontra Empirismen /  Tre stora empiristerna
 

”Ingen människas kunskap här kan gå utöver hennes erfarenhet.” (John Locke)

 

Rationalismen kontra Empirismen / Empiristen John Locke
 

John Locke (1632-1704) är empirist och menar att all kunskap har sitt ursprung i erfarenhet. All kunskap vinns genom de fem sinnena: hörseln, synen, känseln, smaken och lukten. Termen/ordet kommer från grekiskans empeiria vilket betyder sinneserfarenhet.

Vägen till kunskap enligt Locke

Det finns inga medfödda idéer enligt Locke utan själen är från början som en tom tavla, en tabula rasa. Utan erfarenhet kan vi inte ha någon kunskap. Locke skriver: "Låt oss då anta att själen är, som man säger, ett oskrivet blad (tabula rasa), utan några som helst intryck eller idéer. Hur får den dessa? Hur kommer den över sitt stora förråd av idéer, som människans verksamma och otyglade fantasi utmålar med en rikedom på skiftningar som är nästan obegränsad? Varifrån har den fått allt material för sitt tänkande och sin kunskap? På detta svarar jag med ett ord: från erfarenheten. I denna är all vår kunskap grundad och från denna härrör den ytterst. Vår iakttagelse som riktas antingen på yttre sinnesobjekt eller på själens inre verksamhet som vi varseblir och reflekterar över, förser våra själar med allt material för deras tänkande. Detta är de båda källorna till vår kunskap, ur vilka alla de idéer vi har eller kan på naturlig väg erhålla framspringer." (John Locke)

Två sätt att erfara

Sinneserfarenheten skiljer sig mellan individer: samma objekt/sak kan uppfattas på skilda sätt av olika människor, t.ex. är färgen blå inte av samma nyans hos dig och mig. Detta löste Locke genom att dela upp varseblivningen/sinnesintrycket av ett objekt i två sätt att erfara det:

  1. Vi erfar t.ex. en bok genom dess utsträckning I rummet; dess form, rörelse, antal och storlek – dessa är bokens primära kvaliteter (enkla idéer). Alltså en objektiv/saklig varseblivning.
  2. Vi erfar samma bok genom dess färg, lukt, smak, värme – dessa är bokens sekundära kvaliteter (sammansatta idéer). Alltså en subjektiv/personlig varseblivning.

 

Enkla idéer och sammansatta idéer

Begreppet idé intar en central ställning i Lockes kunskapsteori. Det enda som direkt kan vara objekt för kunskapen är idéer. Det finns enkla idéer och sammansatta idéer. De enkla idéerna är de som möter oss direkt och som vi inte kan betvivla. Vi ser samma bok, du och jag. Boken tar plats i rummet. De sammansatta idéerna skiljer sig i och med att upplevelsen av boken skiljer sig från person till person. Bokens färg är inte densamma för mig som för dig, inte heller dess lukt: du tycker att den luktar gott och jag tycker att den luktar illa. Att idén är sammansatt bygger på det att själva sinneserfarenheten är uppbyggd av mindre enheter; I detta fall bokens färg som är beroende av hur ljusets bryts på bokens yta och dess lukt som är en sammansättning av en stor mängd partiklar som tillsammans utgör dess specifika doft. Varje enskild ljusbrytning och varje enskild doftpartikel är enkla idéer, men i och med att vi inte kan erfara dem en och en måste vi bli hänvisade till att erfara dem sammansatta; därav blir de sammansatta idéer.

 

Överensstämmelsen mellan idéer

Kunskap består enligt Locke i uppfattningen av överensstämmelsen eller oöverensstämmelsen mellan våra idéer. ”Ty när vi vet att vitt inte är svart, vad gör vi annat än uppfattar, att dessa två idéer inte överensstämmer med varandra?”

Frågor

  1. Vad anser Locke om medfödda idéer?
  2. Vad betyder tabula rasa och vad vill Locke säga med detta begrepp?
  3. Det finns två sätt att erfara enligt Locke, vilka?
  4. Redogör för Lockes idébegrepp.
  5. Vad består kunskap av, enligt Locke?
  6. Locke var fysiker. Kan fysiken ha påverkat hans sätt att se på kunskap?

 

Rationalismen kontra Empirismen / Empiristen David Hume
 

Förståelse kräver erfarenhet

David Hume (1711-1776) kritiserade rationalismen som varande en logik som inte handlade om verkligheten. Vårt förstånd (förståelse) kräver erfarenheter. Orsaker och verkningar kan inte upptäckas med hjälp av förståndet, endast genom erfarenhet.

 

Utgångspunkt för all säker kunskap

Utgångspunkten för all säker kunskap kan enligt Hume bara vara observationer av verkligheten. Vidare konstaterade Hume att man inom empirismen använde erfarenheter för att via induktion (se ovan) bilda generella teorier. Därefter använde man deduktion (se ovan) för att räkna fram teorins konsekvenser. Hume kunde visa att en teori om att observationer genom induktion kunde leda fram till en ny teori inte kunde bevisas. Konsekvensen av Humes tankar var att även empirismen vilade på lös grund. Det verkade som om hela vetenskapen vilade på lös grund. Locke kritiserade Descartes och rationalismen, Hume i sin tur kritiserade både rationalismen och empirismen. Humes kunskapsteori präglas av en långtgående empirism. Han kritiserar föreställningen om medfödda idéer och hävdar att all kunskap bygger på erfarenheten och att alla begrepp härrör ur erfarenheten. T.ex. hur kan vi begripa perceptionen av en bok om vi aldrig tidigare sett en bok?

Hume skiljer på två olika typer av perceptioner:

1) Intryck/Impressioner; yttre intryck genom våra sinnen förmedlade. Den direkta upplevelsen.

2) Intryck och idéer. Idéer/Fantasi- och minnesföreställningar. Idén måste föregås av en impression, idéer är mindre starka och livliga upplevelser. Den indirekta upplevelsen.

 

Impressioner och minnesföreställningar

Intrycken är starka och livliga perceptioner och består av sinnesintryck och reflekterade intryck, dvs. passioner, begär och emotioner. Idéer är minnen av dem. Idéerna är mindre starka perceptioner, som är svaga avspeglingar av intrycken i tänkandet. Både intrycken och idéerna kan vara enkla eller sammansatta. Enkla perceptioner kan inte särskiljas eller upplösas, medan sammansatta perceptioner kan åtskiljas till sina delar. Vi kan alltså inte ha minnesbilder innan vi haft en impression. Alla ”overkliga” objekt (som saknar referens), ting som inte finns i verkligheten är en sammansättning av impressioner. Dessa kan ”framtänkas”; t.ex. ”kentauren” (en sammansmältning av häst och människa). Dessa objekt är förstås blekare än impressionerna till dem. Idéer över huvud taget kan inte innehålla något som inte först erfarits genom impression.

Det förflutna

”Den enda grunden till tron att det som tidigare hängt samman åter skall hänga samman är vanan.” Hume menade att ”Vanan är människolivets främsta vägvisare”. Idéerna om materiella föremål, jagets identitet och kausala förbindelser saknar grund. Det finns ingen logisk visshet. Vi kan inte bevisa att A nödvändigtvis åtföljs av B. Genom vanan tror vi att det är högst sannolikt att B följer på A. De tycks följas åt; de är ”conjoined”, utan att vara förbundna; ”connected”. Vad är grunden till alla slutsatser från erfarenheter? Det förflutna (som vanan bygger på) är ingen garant för det framtida skeendet av samma natur. Två fenomen med liknande dispositioner (krafter) och verkningar behöver inte nödvändigtvis få samma konsekvenser. Inga erfarenhetsargument är bevis nog att stifta en likhet (identitet) mellan det förflutna och det kommande; alltså ingenting kan av säkerhet bestämmas. Hume räknas ofta till skeptikerna i och med hans tes att ingenting går att förutbestämma.


Humes kritik av kausalitetsprincipen/orsaksförklaringsprincipen:

Exempel 1: Händelse A (jag springer) orsakar händelse B (Jag blir trött) om:

1) A föregår B i tiden, och

2) Händelser av typ A alltid följs av händelser av typ B, givet vissa bestämda yttre betingelser (”Initialvillkor”) C (man blir fysiskt trött när man springer).

Men man kan aldrig vara helt säker på att angivandet; ”jag springer” av en dylik allmän lag; ”man blir fysiskt trött av att springa” förklarar fenomenet; ”jag blir trött”. Jag kan bli trött av andra grunder, tex min astma.

 

Exempel 2: Om B följer A en miljon gånger i rad kan vi då dra slutsatsen att den också kommer att göra det den ”miljonteförsta” gången?

Det kan man inte vara säker på anser Hume och därför är det inte ett tillräckligt sanningskriterium.

 

Rationalismen kontra Empirismen / Leibniz
 

 

Rationalismen kontra Empirismen / Kunskapskrav
 

 

Rationalismen kontra Empirismen / Lärarhandledning
 

Klicka här Lösenordsskyddat.

 

Rationalismen kontra Empirismen / Innehållsförteckning
 

 

 

 

 

 

 

 

 

Joni Stam (2016)