www.larare.at

Albert Camus
Albert Camus föddes 1913 i Algeriet där han också växte upp. Efter filosofistudier vid universitetet i Alger flyttade han till Paris strax innan andra världskriget. Vid tiden för det franska sammanbrottet anslöt han sig till den franska motståndsrörelsen, där han medverkade i den illegala tidningen Combat.
Camus hade från början sympatier med kommunisterna, men av förklarliga skäl bröt han med dem och kämpade istället för en humanistisk och demokratisk socialism.

I ett par tidiga essäsamlingar visade Camus upp en ganska ljus livssyn. Detta ändrades dock vid tiden runt 1940-talets början, i samband med en svår sjukdom. Även de dystra omständigheterna kring honom och omvärlden på den tiden påverkade honom. I Frankrike var han, tillsammans med bl.a. de Beauvoir och Sartre, existentialismens främsta företrädare. Camus avled i en bilolycka 1960.

 

Albert Camus / Filosofi
 

Huvudfrågan i Camus filosofi är tanken om absurditeten och meningslösheten i tillvaron. Denna tanke grundar sig på problematiken i hur man ska handla när man varken tror på Gud eller förnuftets makt. Alltså, hur handlar man i en värld som är främmande?

Med tanke på hans värderingar om en gudlös tillvaro kan man tro att Camus var en ren nihilist1 i stil med Nietzsche, som menade att ”Fruktansvärd är människans tillvaro och helt utan mening”. Detta är dock inte helt korrekt. Camus företrädde istället en mer optimistisk nihilism, den så kallade tappra nihilismen. Han menade att människan måste vakna upp och bryta sig ur det meningslösa mönster vi lever i. Det är därför väldigt viktigt med förändring. Livet kan få mening genom upproret; kampen för mänsklig värdighet. Denna tankegång ges uttryck i människans revolt, där han på så sätt betonar humanismen. Vidare ansåg han att om man tänker sig ett liv efter detta kan sökandet efter meningen med livet tonas ned. Det vill säga; ”Evighetsperspektiven fördunklar livets betydelse”.

Albert Camus har genom sin prosaproduktion på 1940- och 1950-talet blivit en av de mest betydande 1900-talsförfattarna. Inte bara stramt modernt tekniskt, stilistiskt, utan också innehållsligt genom att tematisera främlingskapet i modern tid, har Camus ställt relevanta frågor och skapat en variant av den absurdistiska romanen. Camus’ filosofiska värderingar kom främst till uttryck genom skönlitterära romaner. Till de framträdande hör bland annat L’etranger (Främlingen, 1942) och La Peste (Pesten, 1947).

 

Albert Camus / Främlingen
  

Främlingen börjar med att huvudpersonen Mersault får reda på sin mors död, som avlidit vid ett ålderdomshem. Mersault blir inte särskilt berörd över det skedda, utan fortsätter leva livet som vanligt. Bland annat gör han ett badbesök vid stranden dagen efter begravningen, samtidigt som han inleder ett mycket romantiskt förhållande med en vacker kvinna. Till slut blir han åtalad och förd till rättegång, efter att mördat en arab som ett led i några slumpmässiga händelser. Vid rättegången blir han betraktad som en mycket känslokall, närmast omänsklig varelse som verkar sakna det mesta som har med mänskliga relationer att göra. Boken vill på detta vis föröka belysa tanken att de handlingar vi utför i våra liv egentligen saknar något riktigt värde. Helt enkelt absurditeten och främlingskapet i tillvaron. Det är fråga om många slag av alienation eller främlingskap i Främlingen som tilldrar sig i Algeriet, där den lokala befolkningen får en mycket anonym framtoning. Tid och rum har ”stannat upp”. Allt känns tomt och ödsligt i den mer eller mindre amoraliska existens som Camus framställer också via sin huvudpersons psykologiska utveckling. I Främlingen blir det filosofiska elementet, som kommer att ingå som ett mycket centralt element i Camus’ senare litterära produktion, mycket tydlig. Genom den etiska stagnationen och tidlösheten i Främlingen framstår romanen både som relativistisk, absurdistisk och ständigt aktuell. Meursaults försvarstal under rättegången växer till ett engagerat uttryck för Camus variant av den absurdistisk-existentialistiska livssynen som i viss mån anknyter till den sartreska existentialismen.

Där Sartre betonar det kollektiva handlandet i förhållandet till socialismen och Sovjetunionen vidkänns Camus en mera individualistisk humanism. Här är främlingen främling både i förhållandet till sin omgivning, både det ansiktslösa algeriska folket, den franska kolonibefolkningen och sig själv. Camus beskriver seendet som en informationsinsamlande men ordlös kommunikationsstrategi. Man kan också läsa in en civilisationskritik i romanen, d.v.s. en kritik av en västerländsk kolonialmakts nonchalans och överlägsna attityd i förhållande till den islamska ”urbefolkningen”.

 

Albert Camus / Pesten
  

I romanen Pesten blir den faktiska pesten eller epidemin, som drabbar den nordafrikanska hamnstaden Oran som snabbt isoleras, både en allegori över den tyska ockupationen av Frankrike under andra världskriget och en symbol för den metafysiskt absurda tillvaron. I kampen mot epidemin beskriver Camus hur några av stadens invånare gör sitt yttersta för att både bekämpa själva pesten och andligt försöka stöda de ångest- och skräckdrabbade invånarna i staden.

Först är det råttorna som introducerar pesten i staden. De pestsmittade råttorna har förstås också en symbolisk-allegorisk betydelse. Råttor är ju konventionellt sett avskydda, ohygieniska djur som lever i kloaker under jorden, äter avfall. Och då råttorna blir synliga och dessutom bär på sig en dödligt smittosam epidemi är det ett tecken på förfall, snusk och allmän degradering av ett samhälle.

Pesten är en mångtydig roman där var och en kan låta associationerna flöda fritt och tolka rått- och pestallegorierna på olika sätt. Kampen mot råttorna och pestens härjningar ställer stora krav på stadens invånare. Vem vågar, vill och kan ställa upp i kampen mot det ”onda”, mot det främmande intrånget i en hittills relativt lugn tillvaro. Här ställs humanitärt tänkande, solidaritet och engagemang mot inskränkthet och egoism. På det här sättet tar Camus ställning för humanismen mot det nihilistiska och amoraliska tänkandet som gällde i Främlingen.

Camus´ modernistiska berättarstruktur både i Främlingen och Pesten är mycket klar, koncis och stram liksom också själva stilen. Albert Camus hör till den generation författare som genom sina upplevelser av andra världskriget och dessutom (för Camus egen del) uppväxten i den franska kolonin, Algeriet, fick en agnostiskt, absurt präglad världsbild. Gång på gång undersökte Camus i sitt författarskap relationen mellan människan och världen. Och trots sin relativa pessimism tar Camus ständigt avstånd mot våldet i dess olika former.
Som ett resultat av hans litterära produktion tilldelades Albert Camus Nobelpriset 1957.

 

Albert Camus / Myten om Sisyfos
  

Myten om Sisyfos handlar om den hopplösa kampen mot meningslösheten själv och om det absurda i motsättningen mellan de mänskliga kraven, och om en värld som tiger mot all förnuft. Sisyfos var den grekiske guden som blev bestraffad att rulla upp en sten uppför ett berg varpå stenen rullade ner när den nått toppen. På så sätt fick Sisyfos börja om igen. Camus Sisyfosmyt är dock mer som ett ljus i 1940-talets krigsvärld. Detta kan förklaras med att han försöker få fram det absurda genom att lägga över livets mening på själva den mänskliga strävan.

 

Albert Camus / Sisyfos: Livets meningslöshet
  

Om det nu är så svårt att säga vad som skulle vara livets mening, och därmed vad som skulle kunna göra ett liv meningsfullt, så låt oss pröva att vända på frågan. Vad är det som gör ett liv meningslöst? Hur skulle det totalt meningslösa livet se ut? Svaret på den andra frågan skulle vi väl helt enkelt kunna få genom myten om Sisyfos.

Dömd för att ha förrått gudomliga hemligheter till de dödliga, straffades Sisyfos med att i dödsriket för evigt rulla en sten uppför en kulle, bara för att varje gång han rullat den nästan ända upp tappa greppet och se den åter rulla ned igen. Men vad är det som gör detta liv meningslöst? Är det att han för alltid utför samma arbete? Är det att hans ansträngningar inte leder till något? Eller är det istället att hans liv inte syftar till något?

 

Albert Camus / Sisyfos och det meningslösa syftet
  

Är det sant att Sisyfos liv inte syftar till något? Ett skäl till att gudarna valt just detta sätt att straffa honom skulle exempelvis kunna vara att de väldigt gärna ville hålla kullen fri från buskar och större växtlighet, något som åstadkoms av den ständiga stenrullningens slitage på marken. Men vad är det egentligen som är meningsfullt med detta? Och om gudarnas vilja inte är meningsfull, blir inte även Sisyfos liv det, även om det fortfarande syftade till något?

Det är här viktigt att skilja mellan två olika typer av syften; å ena sidan våra egna avsikter med våra handlingar, och å andra sidan en typ av syfte som normalt bara saker har. Ett träd skulle exempelvis kunna vara planterat för att skänka skugga undan middagssolen och det skulle då ha ett syfte i den andra meningen, men samtidigt skulle vi kanske inte säga att trädet vore meningslöst om det var självsått och alltså inte hade något sådant syfte. Exemplet med Sisyfos visar också på att den andra typen av syfte, ett som någon annan har med hans liv, inte behöver ge livet någon mening.

Att säga att den första typen av syfte eller avsikt i sig skulle göra livet meningsfullt, vore befängt. Vi har ofta avsikter med våra handlingar, och ändå är det en öppen fråga om våra liv är meningsfulla. Vi såg nyss det orimliga i att den andra typen av syfte skulle ge livet mening. Att något har ett syfte gör det inte automatiskt meningsfullt. Vi måste söka någon annanstans för att finna orsaken till meningslösheten i Sisyfos liv.

 

Albert Camus / Sisyfos och den utmätta tiden
  

Gör evigheten Sisyfos liv mer meningslöst? Om vi föreställer oss att han bara utförde sitt tunga arbete i femtio år för att sedan dö, så blir hans straff kanske mindre tungt att bära, men skulle det trots allt inte vara ett lika meningslöst liv? Att Sisyfos liv tar slut, skänker det inte någon ytterligare mening.

 

Albert Camus / Sisyfos och det vackra templet
  

Vad händer då om Sisyfos slit faktiskt leder till något? Låt oss anta att stenarna inte rullade tillbaka, utan stannade på toppen av kullen, och att Sisyfos sedan uppförde ett vackert tempel av de stenar han rullat upp. Detta verkar vid en första anblick göra hans liv mindre meningslöst.

Är detta en skenbar meningsfullhet? Vad är det till exempel som är meningsfullt med att uppföra ett tempel på kullen? Skulle det vara meningsfullt också om han bara rullade upp stenarna och lät dem ligga i en oordnad hög? Det är uppenbart att vilket mål som helst inte skulle göra hans liv mindre meningslöst.

Tiden har normalt en nedbrytande verkan på det mesta, så även på tempel och andra byggnadsverk. På vilket sätt påverkar detta meningen med Sisyfos liv? Skulle vi om templet på tusen år vittrade ned till en ruin som efter ytterligare några tusen år spårlöst försvunnit, säga att Sisyfos liv trots allt var meningslöst? Hans liv skulle ju i detta fall när allt kom omkring inte ha lett till någonting.

 

Albert Camus / Sisyfos och det problematiska livsmålet
  

Att livets mening skulle vara att uppfylla något visst mål verkar som vi sett inte vara helt orimligt, men samtidigt tycks det leda till problem. Låt oss se närmare på dessa problem.

 

Albert Camus / Sisyfos inbillade tempel
  

Om Sisyfos bara inbillat sig att han uppfört templet, skulle hans liv knappast bli mindre meningslöst. Målet vore skenbart. Inte heller om han strävade efter att uppföra templet, men aldrig lyckades rulla upp den första stenen, skulle hans liv bli mindre meningslöst. Att ha ett mål som är fåfängligt, omöjligt att uppnå, gör inget liv meningsfullare. Ett sista direkt meningslöst typ av mål vore om hans mål vore att inte vara sysslolös. Ett trivialt mål, ett som uppfylls utan att motsvara den ansträngning som nedläggs, kan inte heller ge något liv mening.

Alla dessa tre typer av mål med livet måste direkt förkastas, men vårt ursprungliga tempelexempel tillhör ingen av dessa tre kategorier. Vad var det då som gjorde att man kunde ifrågasätta det meningsfulla även om Sisyfos ansträngningar ledde till något?

 

Albert Camus / Sisyfos och det obeständiga målet
  

En av de två aspekter som var problematisk var att det mål som Sisyfos skulle uppnå med sitt liv i slutänden skulle försvinna. Ett sätt att försöka lösa problemet vore att låta Sisyfos uppföra nya tempel så fort de gamla hade rasat, men tänker vi lite längre inser vi snart att detta bara vore ett annat sätt att i evighet låta honom rulla sin sten uppför kullen. Den tidigare meningslösheten bestod väl mycket just i denna upprepning?

Vad kan vi då säga om de obeständiga livsmålen? Är det meningsfullt att gräva en grop om någon annan sedan bara fyller igen den? Det verkar inte så. Å andra sidan, om det var mycket roligt att gräva gropar, så kanske det trots allt skulle vara meningsfullt? Det är givetvis viktigt att skilja mellan om något upplevs som meningsfullt och om det faktiskt är det, men kanske skulle Sisyfos glädje över uppförandet av templet faktiskt kunna göra hans liv meningsfullt. Att målet måste vara beständigt gäller kanske bara den typ av mål som består i händelser ute i världen och inte känsloupplevelser inom oss själva.

 

Albert Camus / Det ständiga ifrågasättandet
  

Även om vi skulle kunna acceptera att målen inte var beständiga, så finns det fortfarande ett problem kvar. Det tycks nämligen vara så att vi kan ifrågasätta vilket mål som helst. Om målet med livet är X och uppnåendet av X gör livet meningsfullt, så kan vi alltid fråga oss – varför är X meningsf<ull? Och om inte X i sin tur vore meningsfull, varför skulle då livet bli det genom uppnåendet av X? Det krävs alltså vidare motiveringar för alla eventuella mål med livet.

Man kan ge sådana motiveringar på två olika sätt. Antingen hänvisar man till ett annat mål som kan uppnås genom att det första uppnås, eller så hänvisar man till att målet har ett visst värde. Att använda den första motiveringen skjuter problemet ett steg framåt – vad är det som är meningsfullt med detta andra mål? En oändlig regress hotar, något som tycks göra livet meningslöst. Vi vill väl inte gärna se livet som en oändlig mängd mål som skall uppfyllas det ena efter det andra. Varför skulle det då spela någon roll om man uppfyllde många eller få av dessa mål – det fanns ju ändå oändligt många?

 

Albert Camus / Det värdefulla målet
  

Det vi till slut hamnar i är troligen en motivering i värdetermer. Livet får sin mening från något mål som är värdefullt, och dessutom så värdefullt att det kan motivera ansträngningen att nå det.

Det kan nu vara intressant att tänka på distinktionen mellan intrinsikala värden, saker som är värdefulla i sig, och instrumentella värden, saker som är värdefulla som medel för annat. Det tycks nu närmast givet att de allra flesta mål vi kan tänkas uppställa för livet vore instrumentella. Det skulle exempelvis vara mycket överraskande om templet i Sisyfosexemplet tidigare vore intrinsikalt värdefullt. Givetvis finns det kanske mål som är just intrinsikalt värdefulla, men för att avgöra det måste vi ha svaret på en annan ”evig” fråga – vad är det som är värdefullt för sin egen skull?

Rimligen borde tilltalande svar på frågan om livets mening kunna formuleras i termer av mål, men de skulle lika gärna eller bättre kunna formuleras i termer av instrumentella och intrinsikala värden, eftersom alla mål ändå kräver en motivering i termer av värden. Ett mål är väl i de allra flesta fall helt enkelt något som har instrumentellt värde?

 

Albert Camus / Den meningslösa frågan
  

Frågan om livets mening har genom tidernas lopp blivit tungt belastad, både filosofiskt och teologiskt. Just frasen ”livets mening” får en lätt att tänka i banor av en översinnlig avsikt bakom allt liv. Men vi har tidigare sett att livet inte behöver bli meningsfullt bara för att det har ett syfte eller en avsikt. Vi har också sett att försöken att finna livets mening i ett mål leder till svåra avvägningar – vilka mål som är viktiga, hur väl måste de uppfyllas och hur länge de måste vara uppfyllda? Dessutom leder försöken att ge livet mening genom uppfyllandet av vissa mål ständigt tillbaka till frågor om värden. De mål som ger livet mening är de som på ett eller annat sätt är värdefulla. Kort sagt – det vi egentligen söker svaret på är om livet har något värde, och vilket detta i så fall är.

Det är inte samma sak att fråga efter värde som att fråga efter mening. Exempelvis tycks det vara en öppen fråga om någon säger – ”Mitt liv är värdefullt, men är det meningsfullt?” Det är svårt att släppa tanken på att det inte ligger något mer i frågan om livets mening än bara ett sökande efter vad som är värdefullt. Däremot kommer frågan om ”mening” att leda oss in i ett sökande där vi har små utsikter att hitta något tillfredsställande svar. Det tycks bara leda till förvirring att fråga efter mål eller syften med livet. Frågan om livets mening verkar helt enkelt vara en meningslös fråga.

 

Albert Camus / Sammanfattning
  

Ett bra exempel på ett totalt meningslöst liv är Sisyfos. Men vad är det som gör hans liv så meningslöst? Är det att hans liv inte syftar till något? Sisyfos liv skulle kunna ha som syfte att förhindra buskar från att slå rot på hans kulle, men detta skulle inte göra hans liv meningsfullt. Att något har ett syfte gör det inte automatiskt meningsfullt.

Är det meningslösa att Sisyfos ansträngningar inte leder till något? Om Sisyfos slit skulle leda till att han uppförde ett tempel på kullens topp, så skulle hans liv kanske bli mindre meningslöst. Men vad vore det som skulle vara meningsfullt med att uppföra ett tempel? Och vad hände med meningsfullheten när templet vittrat ned och försvunnit?

Om Sisyfos liv ska bli mindre meningslöst genom att han uppfyller vissa mål, så måste dessa uppfylla flera krav. De får varken vara illusoriska, fåfängliga eller triviala, och dessutom kanske målen måste vara beständiga. Alla mål som ger livet någon mening kan också ifrågasättas vidare – vad är det för mening med X? Att motivera alla mål med något annat mål skjuter problemet framåt och en oändlig regress hotar. Det tycks som om målen till sist måste motiveras i värdetermer.
Om mål motiveras genom att de har vissa värden, så tycks det som om mål enbart är av instrumentellt värde. Detta gör dem givetvis inte mindre värdefulla, men däremot verkar det rimligare att ställa frågan om livets mening i värdetermer från början. Det är alltså missvisande att fråga efter livets mål, när det vi egentligen är intresserade av är livets värde. Frågan om livets ”mening” är överhuvudtaget meningslös, eftersom de enda intressanta svar vi kan hoppas på att få är svar på frågor om värden. Istället för att fråga om livet har någon mening borde vi fråga om livet har något värde.

Frågan om värden är på intet sätt avgjord, och även den reser en mängd andra intressanta frågor. På vilket sätt skulle livet kunna vara värdefullt? Finns det liv som inte är värdefulla eller värda att leva? Finns det överhuvudtaget värden utanför oss själva, och spelar det i så fall någon roll? Och om det finns värden - vilka är de då? Är det viktiga att vara så lycklig som möjligt, att få så många tillfredsställda önskningar som möjligt, eller något annat? Det finns som synes en mängd intressanta frågor kvar att besvara, och det är troligt att det ger betydligt bättre utbyte att fundera över dessa än att grubbla på den ogripbara frågan om livets mening.

 

Albert Camus / Uppgifter till Myten om Sisofys
  

1. Vilka är Camus’ huvudbegrepp i hans filosofi? Redogör för vad de innebär: gör en begreppsanalys.

2. Vad handlar Sisyfos om: på ett yttre handlingsmässigt plan och på ett inre symboliskt plan?

3. Hur ser Camus på livets meningslöshet?

4. Hur ser Sisyfos på livets meningslöshet? Och hur kan hans ansträngningar ges en meningsfullhet?

5. Hur skapas meningsfullhet, enligt dig?

6. Vad är meningen med livet, enligt Sisyfos?

7. Hur förhåller sig Camus till frågan om livets mening? Hur resonerar han om livets mening?

8. Hur förhåller du dig till frågan om livets mening? Hur resonerar du om livets mening?

9. Hur får livet mening, enligt dig?

10. Varför kan Sisyfos anses som lycklig?

 

Google-formulär

 

Albert Camus / Betygskriterier
  

Filosofi 1

 

 

 

Albert Camus / Innehållsförteckning
  

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Joni Stam (2015)