 |
Sartre: meningen med livet |
Att vara
Gud är död i och med att människan inte är ett ting/objekt, hon är ett subjekt. Skillnaden mellan att vara objekt och vara ett subjekt ligger främst i att objekt är förutsägbara och statiska, medan subjekt är ombytliga och organiska. Ett bord (som är ett objekt) gör inget för att bli bord; det bara finns där som bord och vi kan förutsäga nästa steg: också i morgon och fram tills det går sönder är det ett bord. Du som människa (är ett subjekt) gör allt för att vara människa – du handlar ständigt i strävan att vara människa, till och med i din omedvetenhet handlar du så – på ett sätt kan man säga att du är fången i din människotillblivelse. Nu kanske du tror att att vara människa är ett ständigt människovarande, men existentialisterna menar på att du kan upphöra att vara människa genom att du tvingas till objekt (i mötet med andra) eller att du själv väljer att bli objekt genom att överlåta ditt människovarande i händerna på någon annan. Men är då inte ett subjekt alltid ett subjekt och därav statiskt? Det som är organiskt är just din kamp att förbli ett subjekt; faran att bli ett objekt lurar alltid bakom hörnet. alltså kan ditt varande/din existens delas upp i tre olika sätt att vara:
vara-i-sig: alla ting/objekt – ett varande
vara-för-sig: vi själva som medveten människa: subjekt – ett självreflekterande varande.
vara-för-andra: vi själva inför andra – lever upp till de förväntningar omgivningar har om oss – ett kollektivt varande.
Att icke-vara
”Människan lever genom det som inte är.”
frånvaron eller intet som Sartre kallar den för är en allt viktigare del i människans liv än de flesta av oss vill erkänna.
ex 1
Jag går in på ett kafé där jag bestämt träff med Pierre. Han finns inte på kaféet: hans frånvaro är påtaglig: ”Det är min förväntan som gör, att Pierres frånvaro inträffar som en verklig händelse…” (Sartre) Einstein och Marilyn Monroe är inte heller på kaféet, men deras frånvaro är inte närvarande. Hade jag däremot förväntat mig se dem där så hade också de varit närvarande i sin frånvaro. Det är alltså genom mitt engagemang och min förväntan som världen blir verklig och meningsfull för mig.
Vi planerar inför framtiden, vi minns, vi försöker till vårt yttersta att fly nuet. Medvetandet och vilka förväntningar vi har formar varat-för-sig. Förväntningar kan också skapa ett vara-för-sig som bara finns för den som förväntar sig det.
Dömd till frihet och ansvar
Men vad gäller för att vara människa? Vad innebär det att vara människa och hur lever vi upp till människovarandet? Vad ska vi sträva mot? Hur skyddar vi oss mot att inte bli till objekt?
Existentialisterna menar på att för att vara människa måste du först bli människa. Och för att bli människa måste du handla. För att anse sig själv som existentialist eller se meningen med livet utifrån ett existentiellt perspektiv kräver ett engagemang; kräver handling! Hur handlar man då för att bli människa och förbli människa? Man väljer! Det medvetna valet gör dig till människa. Det är ditt ansvar, också din plikt att välja (aktivt val) och väljer du att inte välja har du också valt (ett passivt val). Det uppstår inga problem om valet inte påverkar dig: ex du blir erbjuden att ta en frukt och på fatet finns apelsiner och äpplen; du kan inte bestämma dig och därför väljer du att inte ta en frukt. Men det uppstår problem om du tvekar inför ett val som påverkar dig och din omgivning: ex en butik har bestämt att ta bort antingen apelsiner eller äpplen ur sitt sortiment och du som butikschef måste ta detta obehagliga beslut. Du drabbas av ångest i och med att vad du än väljer kommer människor att drabbas så därför väljer du att inte välja och valet går över till din underordnade som väljer åt dig i och med att du som chef är ytterst ansvarig för alla beslut som görs i butiken. Man skulle kunna ta ett mer drastiskt exempel: säg att du står vid övergångsställe och ser en liten flicka gå ut i gatan fast det är rött och mot henne kommer en bil däri bilisten inte är uppmärksam och du vet att om du inte gör något så blir flicka påkörd. Du vet också att om du springer ut i gatan finns risken att du själv blir påkörd: du måste mellan tre handlingssätt: 1) försöka rädda flickan och själv riskera att dö 2) skrika åt flicka så hon aktar sig, men risken finns att hon inte hör – det är en rätt så tätt trafikerad väg eller du kan välja att inte välja och då väljs flickans öde utefter de sakförhållanden som gäller: bilen kör på flickan. Du har överlåtit valet – du har avsagt dig din rätt att välja och därav också avsagt dig din subjektivitet och blivit objekt – i sammanhanget har du samma betydelse eller samma funktion som stenen vid din sida. Sartre går till och med så långt att han hävdar att människan inte enbart väljer för sig själv, utan väljer för alla människor på samma gång. Han menar på att varje aktivt val är ännu ett tillskott till definitionen: människa. Det är väl också så att ditt val påverkar andra och deras val som i sin tur påverkar andras val: som en löpeld sprids det! Här bygger Sartre vidare på Kants kategoriska imperativ (handla bara så, att du också kan vilja att ditt handlingssätt blir allmän lag).
Vi är dömda till att välja och ta ansvar för våra val och detta tunga ansvar ger oss ångest: en existentiell ångest. Många försöker bli kvitt den här ångesten genom självbedrägeri (vi anser att det inte är vår uppgift att rädda flickan, det är inte heller längre mitt ansvar när jag delegerat ut valet om apelsiner och äpplen till min medarbetare). Sartre kallar detta tillstånd för ond tro.
Livets mening
Det finns ingen mening i sig, säger Sartre, utan vi som enskilda personer skapar vår egen mening. Om jag bara slutar att söka efter en mening utanför mig själv, kan jag i stället skapa en mening genom mina handlingar. Meningen med livet är att välja väg och denna väg blir till vårt liv.
Var finns meningen? De flesta existensfilosofer anser att meningen enbart finns att hitta inom dig. Det är människans eget ansvar att tillföra sitt liv mening. Det handlar om att skapa eller hitta på en mening, enligt existentialisterna.
Existentialism är en insikt om vår frihet och att vår frihet påverkar andras frihet. Ofri blir man i samma ögonblick som man vägrar välja och då lever man oegentligt; när man däremot väljer lever man egentligt. När man drabbas av valångest ligger det närmast till att ta till sig ett oegentligt leverne i och med att det är mindre smärtsamt, men då har man, menar Sartre, givit upp sitt människovarande och blivit ett objekt.
Ibland är vi så upptagna med att leva livet rätt så vi glömmer bort att leva överhuvudtaget. Eller så känns det så svårt att vi ganska snart är mer försjunka i hur vi äter vår mandarin.
Att vara människa är mer komplext än att tex vara sten; därför behöver vi ifrågasätta vår existens medan stenen inte behöver det. Att vara tex varg kräver att du ska vara varglik både till det yttre och det inte; 1) det yttre: du ser ut som en varg – du är lik alla andra vargar och tillsammans med dem bildar du en grupp som kallas vargar 2) det inre: ditt beteende kan hänvisas till en vargs beteende; du och alla andra vargar handlar på liknande sätt. Det finns dock hundar som liknar vargar och deras inre egenskaper kan i vissa fall vara identiska; hur klassificerar man dessa hundar? De blir varghundar? Och hur är det egentligen med hunden? Dess yttre kan skilja sig oerhört, men dess inre är densamma. Dessa olikheter leder till att hundarna kategoriseras i olika raser. Människan har också försökt dela upp människor i olika raser; i och med att människan också till det inre liknar varandra, men till det yttre särskiljer sig markant. Det rasbiologiska institutet i Uppsala är en mörk fläck i den svenska historian.
Du är alltså inte enbart en människa; du är också något annat. Om vi alla här i klassrummet bara vore människor, skulle vi inte kunna skilja oss från varandra: på sätt och vis skulle vi vara ting, alltså objekt. Bord är också objekt – tänk dig att vi vore bord, då skulle vi inte kunna förhålla oss till oss själva och inte heller skilja oss från varandra – vi skulle vara ett bord och att vi är 30 stycken spelar ingen roll. Som ting saknar vi ett självmedvetande och självreflektion och det är just dessa två egenskaper som gör oss till människor. Säg att ni alla är vargar och bland oss finns en varghund. Till utseende är han delaktig, men som del i flocken kommer han inte att bli i och med att han handlar som hundar gör och därav tillhör hundarna. Samma skulle hända om en av oss började handla ”omänskligt” – han skulle ganska snart hänvisas till de ”omänskligas” skara.
Sartre / Innehållsförteckning |
 |
Joni Stam (2016)