www.larare.at

Språk kontra text

Vi föds med talet - vi tillägnar oss språket per automatik - skriften däremot måste vi, mekaniskt, lära oss. Det betyder att vi måste lära oss ett stort antal symboler där varje enskild symbol betecknar ett ljud. En text är uppbyggd av symboler. Varje bokstav är en symbol och dessa kombinerar och sammansätter vi till ord som då utgör en samling symboler som betecknar något.


Varje bokstav är alltså ett ljud - vi ”ljudar” fram orden med hjälp av bokstäverna innan vi lärt oss att snabbt avkoda orden och framför allt känna igen dem så vi snabbt kan läsa dem. Att öka sin läshastighet handlar om att man memorerar ords utseende. Vi läser egentligen med hjälp av vårt bildsinne och de flesta orden i alldagligt språk känner vi direkt igen. Vi kan också gissa oss till hur meningar slutar genom att se till sammanhanget. När vi däremot stöter på ord som vi inte känner till lika väl eller stöter på ord som vi inte alls känner till stannar ögat till och hjärnan försöker antingen att förstå ordet eller förstå sammanhanget som ordet dyker upp i och med hjälp av det förstå. Hjärnan vill till varje pris förstå och tolka – annars blir vi förvirrade.

 

Språk kontra text / Tal kontra skrift
  

De allra flesta människor tror att de talar ungefär som de skriver. Det gör de inte alls. Och det kan de vara glada för – det vore inte alls önskvärt. Den ”text” man producerar genom spontant tal är nämligen mycket väl anpassad till en lyssnares behov. En skriven text är däremot – i lyckliga fall – väl anpassad till en läsares behov.

Talat språk/Samtal

Av rösten för örat

 

Skrivet språk/Text

Av handen för ögat

 

Pauser, betoning, intonation

Interpunktion: Punkt, kommatecken, frågetecken, semikolon, utropstecken och citattecken
Typografiska medel: rubriker, understrykning, kursivering

Mer personligt, i många fall självklart vad talare vill med sitt yttrande

Mindre personligt, mindre tydligt varför budskapet sänts (nedtecknats)

Förankrat i situationen, samspel, återkoppling

Texter är dekontextuali-serade (läsaren måste själv föreställa sig situationen)

Lösare menings-byggnad med avbrott och återupptagningar av ämnet

Mer komprimerat, kompakt meningsbyggnad

Flera vanliga ord och upprepningar

Ordförrådet mer varierat och mindre vanligt, färre upprepningar

Talet kommer i ”portioner”

Hela texten finns tillgänglig för inspektion

 


Språk kontra text / Lyssna
  

Att lyssnare och läsare har olika behov beror på att de befinner sig i så olika situationer. Läsarna kan ju handskas med texten som de vill – läsa fort eller långsamt, gå tillbaka och läsa om eller hoppa över en bit, stanna och begrunda något, osv. Lyssnarna kan egentligen bara välja mellan att lyssna (och försöka förstå) eller inte.

 

Språk kontra text / Tal och skrift olika medier
  

Skillnaden mellan tal och skrift är som skillnaden mellan radio och TV – det är två olika medier. Precis som man inte skulle ha något större utbyte av att titta på ett radioprogram på TV eller av att lyssna på ett TV-program. Se till idrott i radio – hur är det att lyssna till en fotbollsmatch? Har ni sett att de också har försökts att sända radio i TV – hur fungerade det?

 

Språk kontra text / Tal till skrift
  

Om möjligt ännu mindre utbyte har man av att läsa en ordagrann utskrift av spontant tal, t.ex. av ett anförande som hållits vid en debatt. Fritt tal måste helt enkelt ”översättas” till normalt skriftspråk för att texten skall bli läsbar – texten måste redigeras.

 

Språk kontra text / Annorlunda ordföljd
  

Den största skillnaden mellan tal och skrift ligger i meningsbyggnaden, i ordföljden. Den som talar fritt har ju inga möjligheter att planera sina meningar från början till slut. I stället dyker upplysningarna upp i den ordning som talaren kommer att tänka på dem, och då kommer satsdelarna ofta inte alls i den ordning de skall ha enligt skriftspråkets ordföljdsregler. Det gör nu ingenting, eftersom bristerna i planeringen mer än väl kompenseras av betoningen och fraseringen – prosodin (uttalas med betoningen på den sista stavelsen).

 

Språk kontra text / Melodin i tal
  

Prosodi är den sammanfattande benämningen på allt som inte är ord i talet – tonläge, betoning, pausering, talhastighet, röstklang. Man skulle kunna kalla prosodin för melodin i talet. I fritt tal signalerar vi alltså med prosodin hur ord och fraser hänger ihop och skall tolkas. Därför gör det inte så mycket att orden inte framförs i den ordning de skall ha i skrift.

Det är prosodin som gör att åhörarna förstår när en talare ändrar sig trots att det inte går att utplåna eller radera de redan uttalade orden. Se t.ex. till användningen av ironi.


Språk kontra text / Ständig korrigering
  

Eftersom formuleringsprocessen pågår hela tiden samtidigt som man talar påverkas språkanvändningen. Man hejdar sig och avslutar inte det man har påbörjat eller kasserar sådant som man har börjat säga för att direkt göra ett nytt försök, man rättar sig, man går tillbaka och tar om, man gör tillägg till det man grammatiskt sett redan har avslutat, och ibland byter man helt enkelt plan för meningen mitt i en påbörjad mening.

Till glädje för åhörarna

Just detta – att åhörarna får vara med om hela formuleringsprocessen – har de faktiskt glädje av! Det gör nämligen att ”texten” inte blir så informationstät, kompakt, som den blir om ”talaren” läser upp färdigformulerade meningar. Att formulera en tanke – att omvandla en tanke till uttalade ord och meningar tar längre tid än tolkningen av orden och meningarna. Därför är det oftast mer lätt att förstå det talade språket än det skrivna. Åhörarna får möjlighet att ta in tankegångarna i lagom takt – i samma takt nämligen som talaren klarar av att formulera dem.

Felen stör inte lyssnaren

För att hänga med i resonemangen behöver vi som lyssnare alltså talarens formuleringsmöda, hans eller hennes små tvekpauser och naturliga betoningar när meningarna föds i nuet. Att ”texten” också blir mer bristfällig och innehåller fler språkliga fel än en skriven text störs vi sällan av som lyssnare. Med hjälp av prosodin förstår vi lätt vad talaren vill ha sagt, och så snart vi har förstått innebörden i ett uttalande glömmer vi den exakta ordalydelsen; det vi minns är innehållet, inte den form det fick.

Ibland så blandas det in en del skrivspråkliga effekter i talet. Ex citationstecken.

Men felen stör läsaren

Om samma ”text” däremot återges ordagrant i skrift blir vi som läsare irriterade över alla överflödiga ord och den konstiga och ibland obegripliga ordföljden – prosodin kan ju inte återges i vanlig skrift. Felen drar uppmärksamheten från innehållet.

Därför måste spontant tal redigeras efter talarens egna intentioner som de framgår av prosodin och även befrias från språkfel innan det sätts på pränt, om resultatet skall bli en läsbar text.

 

Språk kontra text / Innehållsförteckning
  

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Joni Stam (2015)