 |
Rema & Tema
|
Begreppen "Rema" och "Tema" används inom lingvistik och textanalys för att beskriva två olika aspekter av en text.
Rema refererar till den information eller det budskap som är nytt eller fokus i en given mening eller en del av en text. Det kan ses som det som sägs om eller kommenteras. Rematisk information är det som förmedlas som nytt eller viktigt och kan ofta vara det som ger huvudinnehållet i en mening eller en text.
Tema å andra sidan hänvisar till det övergripande ämnet eller den röda tråden som löper genom en text. Temat representerar det centrala eller återkommande innehållet och ger sammanhållning och struktur till texten. Det kan vara ett abstrakt begrepp, en idé eller ett ämne som författaren vill utforska eller kommunicera.
I en text kan temat vara tydligt uttryckt genom specifika nyckelord, fraser eller idéer som återkommer och binder samman olika delar av texten. Rematisk information inom texten kan vara kopplad till temat och fungera som konkreta exempel eller detaljer som stöder eller illustrerar temat.
För att ge ett exempel kan vi använda en kort berättelse om en resa. Temat för berättelsen kan vara utforskning och äventyr, medan rematisk information kan vara specifika händelser eller upplevelser som sker under resan.
Innan man börjar jobba med rema och tema kan det finnas en idé att se om meningarna i texten "krokas" samman med hjälp av ord som återkommer (identiska eller synonymer). Se exempel:
“Det var så rysligt kallt, det snöade och började bli mörka kvällen; det var också den sista kvällen på året, nyårsafton. I den kylan och i det mörkret gick på gatan en fattig flicka med bart huvud och bara fötter."
I texten krokas meningarna ihop med orden "kallt", "mörka" och "kyla", "mörkret". Innan man börjar med att plocka ut rema och tema kan man alltså se till vilka teman eller ord som återkommer. Något som författaren medvetet gjort för att förtydliga innehållet eller lyfta fram vissa viktiga detaljer.
Tema-rema är principen bakom tematisk bindning som skapar sammanhang i text. Tema är det första som står i meningen, det som förutsätts vara känt sedan innan och relaterar till kontext (sammanhang): tema är given/befintlig information. Medan Rema innebär det som kommer senare i meningen, den information som är ny. Jag ska ge ett exempel:
Lars visade finger åt Sven vilket fick honom att se rött.
I ovanstående mening är Lars fingervisning temat och att Sven ser rött rema. Om läsaren inte förstår uttrycket "ser rött" blir uttrycket i egentlig mening meningslös. Och för att uttrycket/satsen ska bli begriplig behövs något som kan kopplas till känd information: ännu ett tema: att se rött innebär att bli arg. Därför bör man, om man misstänker att läsaren inte förstår, inleda kommande mening med att upprepa eller precisera Svens' ilska:
Lars visade finger åt Sven vilket fick honom att se rött. Svens ilska gick inte längre att hantera så han slog näven i bordet och sa: "Nu får det vara nog!".
Rema och tema konceptet går alltså att tillämpa mellan meningar och stycken och då handlar det om att inleda meningen eller stycket med redan välkänd information: temat.
När man sysslar med språklig analys kan det vara bra att använda sig av färgkoder. Här nedan ett exempel:
Färgmarkering Språkterm Förklaring tema svarar på frågan "vad?" rema svarar på frågan "varför?" svarar på frågan "hur?" visar på resultat slutsatser övrigt
Rema & Tema / Med avstamp i Monica Äikäs arbete |
 |
Det är säkert självklart för de flesta skribenter att det har betydelse för läsaren hur informationen i en längre text disponeras (ordnas), till exempel i vilken ordningsföljd styckena kommer. Däremot kanske vi inte tänker lika mycket på att det också har betydelse i vilken ordning informationen ges inom varje sats och mening i en text.
Faktum är i alla fall att ordningsföljden är viktig också på den här nivån. Det gäller då främst hur känd information och ny information placeras. Det naturliga och läsarvänliga är att en sats inleds med känd information medan den nya informationen kommer mot slutet av satsen. Detta kallas tema–rema-principen, och det är fråga om en tämligen universell princip: gällande regel.
Det bekanta stoffet i början av satsen kallas tema och den nya informationen som kommer senare kallas rema. Jag ska illustrera hur det hela fungerar genom att utgå från ett exempel där skribenten inte har följt principen. Exemplet är taget ur boken Språktips för läromedelsförfattare av Ingegerd Nyström.
I naturen växer det många olika växter. Många djur finns där också.
Här har skribenten brutit mot tema–rema-principen i den andra satsen. Många djur är satsens nya information och borde alltså inte stå först i satsen, på tema-plats. Informationsmässigt skulle det vara bättre att flytta den nya informationen högerut och skriva:
I naturen växer det många olika växter. Där finns också många djur. eller: Det finns också många djur där.
Den nya informationen ska alltså inte komma först: "naturen" och upprepas i nästa mening: "Där". Att lägga in två meningar efter varandra med samma tema, kallas temaupprepning. Det ser vi ett exempel på i satserna ovan: I naturen växer det många olika växter. Där finns också många djur. Här inleds båda satserna med samma tema: "naturen" och "där".
Av exemplet ovan ser vi att tema–rema-principen inte endast har att göra med enskilda satser utan också med förhållandet mellan de olika satserna i en text och hur de knyts ihop med varandra. Det är fråga om en textbindande mekanism, och därför brukar vi tala om tematisk bindning. Denna bindningsmekanism kan ta sig olika uttryck. Den dominerande bindningstypen i en text är alltså temabundet: temaupprepning får texten att verka statisk, medan temaprogression kan bidra till att texten känns mer dynamisk.
En text är en väv av samband och ta hänsyn till informationsordning samt informationsvärderingen (bestämma vad som kommer först och vad som kommer sen) är viktigt.
En annan vanlig typ av tematisk bindning är att en menings rema blir nästa menings tema. Här följer några textexempel som visar på temabaserad rema-tema bindning där man tar hjälp av passiv sats. Passiva satser lätt blir vaga eller abstrakta, men när det gäller informationsföljden kan passiv form vara till ovärderlig hjälp.
Bristfälligt:
Romarna var duktiga byggare, och det romerska vägnätet är ett exempel på högklassig ingenjörskonst. Soldaterna och köpmännen kunde dra nytta av vägarna.
Bättre:
Romarna var duktiga byggare, och det romerska vägnätet är ett exempel på högklassig ingenjörskonst. Vägarna utnyttjades bland annat av soldater och köpmän.
och
Bristfälligt:
Utvecklingen inom kemin underlättade utvecklingen av läkarvetenskapen. Man förstod att mikrober orsakade sjukdomar.
Bättre:
Utvecklingen inom kemin underlättade utvecklingen av läkarvetenskapen. Man förstod att sjukdomar orsakades av mikrober.
När det gäller temabaserad bindning kan man ta hjälp av rubriker:
Rubriken för en text: Hur mår haven?
Bristfälligt:
Fisk och olja är havens viktigaste produkter.
Bättre:
Havens viktigaste produkter är fisk och olja.
Den vanligaste ordföljden i svenskan är subjekt + predikat + objekt. En stark princip i det språkliga medvetandet. Här följer ett exempel som visar på det:
Utvecklingen inom kemin underlättade utvecklingen av läkarvetenskapen. Man förstod att mikrober orsakade sjukdomar.
Utvecklingen inom kemin underlättade utvecklingen av läkarvetenskapen. Man förstod att sjukdomar orsakades av mikrober.
subjekt + predikat + objekt: mikrober + orsakade + sjukdomar
Bearbetade Källa
och källa
Se Google-dokument: Flickan med svavelstickorna (Rema & Tema)
Läs mer om tema–rema-principen och textbindning: Språktips för läromedelsförfattare av Ingegerd Nyström och Hur hänger det ihop? En bok om textbindning av Catharina Nyström.
Rema & Tema / Solveig Malmsten |
|
Textgrammatisk ordföljd av Solveig Malmsten - klicka här (läraren har tillgång till dokumentet).
Rema & Tema / Innehållsförteckning |
|
Joni Stam (2014)