Klassicismen var en litterär och konstnärlig epok som hade sin höjdpunkt under 1600- och 1700-talet. Den var starkt influerad av antikens grekiska och romerska konst och litteratur, och strävade efter en återgång till dess ideal och estetik.
Klassicismen uppstod som en reaktion mot barockens överdådiga stil och politiska och religiösa oroligheter. Epoken präglades av förnuft, upplysning och en önskan att återuppliva antikens ideal. Klassicismen betonade ordning, harmoni och balans i både konst och samhälle.
Klassicismen strävade efter tydlighet, enkelhet och balans i form och innehåll. Det var en rationell stil som värderade klarhet och harmoni framför överdrifter och överflöd. Klassiska regler och normer för komposition och stil tillämpades, exempelvis enhet i tid, plats och handling inom dramatiken.
Klassicismen behandlade ofta allmängiltiga och tidlösa ämnen, såsom dygd, moral, heroism och filosofi. Den strävade efter att framställa idealiserade och universella mänskliga erfarenheter. Mytologi och antika berättelser användes som källor för inspiration och symbolism.
Kända författare inom klassicismen inkluderar Molière, Jean Racine, Voltaire och Alexander Pope. Deras verk präglades av elegans, precision och balanserad stil. Inom teater skrevs klassiska tragedier och komedier med tydliga strukturer och regler, medan inom poesi och prosa betonades klarhet och välavvägda uttryck.
Klassicismen är alltså en stilriktning och estetisk epok som efterbildar den grekiska och romerska klassiska konsten och litteraturen. Stilen präglas av klarhet och harmoni.
Franskklassicism är en strömning inom fransk 1600-talslitteratur. Ledande företrädare inkluderar Jean Racine, Molière och Pierre Corneille.
Inom franskklassicismen krävdes förnuft, sanning och natur i innehållet samt klarhet och smak i det poetiska uttrycket.
Det skrivna skulle vara trovärdigt och den sanna mänskliga naturen skulle skildras på ett allmängiltigt sätt, det vill säga typen blev det väsentliga, inte individen.
Källa
Klassicismen / Form |
|
|
En mängd regler ställdes för olika genrer. Inom tragedin ställde man krav på de så kallade tre enheterna: tiden, rummets och handlingens enhet. Det var slut på allt hoppande mellan tid och rum och alla allegorier; det skulle vara klart vad det handlade om.
Källa
Klassicismen / Innehållsförteckning |
|
|
Joni Stam (2011)
|