Min syn på undervisning

Min syn på undervisning, pedagogik och undervisningens framtid är en samling av åsikter – ett konglomerat av teorier, egna reflektioner och framför allt insikter vunna genom praktisk erfarenhet. Här kommer ett försök till att försöka förklara den genom att först hänvisa till högskolans övergripande mål som är att skapa och återskapa kunskap som leder till ny kunskap som i sin tur leder till samhällets intellektuella utveckling. Människornas tidigare teorier och idéer återanvänds, utvecklas och i vissa fall förvissas till en barbarisk tid.

Det övergripande målet är att få undervisningen att stimulera till djupinlärning, förståelse och tillämpning. Man kan säga att jag har en konstruktivistisk kunskapssyn, det vill säga att kunskap är den förståelse som studenten själv skapar genom att bearbeta det han/hon hört eller läst. Jag ser det som min uppgift som lärare att försöka skapa bra förutsättningar för att studenten själv ska inhämta kunskap och få en djupare förståelse.

Man kan enkelt illustrera ”kunskapande” på följande sätt: man börjar med att dela upp inlärningsprocessen i tre perspektiv; det finns, grovt sett, tre viktiga aktörer: du (studenten), jag (läraren) och klasskamraten. Jag har med en ytterst enkel illustration här nedan försökt tydliggöra denna teori. Hur stor varje ”tårtbit” är beror på engagemang, ambition, flit och fallenhet. Har ”du” svårigheter med inlärning så behöver ”jag”- och ”kamrat”bitarna vara större. Är kursen på distans så behöver ”du”- och ”kamrat”bitarna vara större. Är däremot både ”du” och ”kamraten” svaga och har svårigheter med inlärning behöver ”jag”-biten vara störst.

Tänk dig en cirkel som är tredelad och där tårtbitarna representerar: Jag, Du och Kamrat - varje del varierar i storlek och påverkar då någon annan del.

Denna enkla modell räcker förstås inte för runt denna cirkel finns allt det andra – allt det som stör inlärningen. Mitt jobb är därför att stärka ”Du” och ”kamrat” genom att entusiasmera (vilket jag är bra på) och få dem att rikta fokus. Man behöver övertyga att detta som du läser nu är det mest intressanta du kan göra med ditt liv just nu. I dagens informationssamhälle är vi nästintill överstimulerade till dumhet och passivitet, därför behövs ett nyinriktat fokus där allt annat läggs åt sida för stunden. Det gäller att vara här och nu – ingen annanstans! Då uppstår magi!

Jag tror på dialogen som främsta inlärningsinstrument och därför tror jag på seminariet som främsta medel att uppnå ny kunskap. Detta är inget problem när man läser på distans, däremot kan det vara svårare att entusiasmera studenterna i och med att jag brukar undervisa med hela kroppen. Det viktiga är då att skapa samhörighet och meningsfullhet genom att bilda en gruppgemenskap (en ”kamrat”) – detta gör man lätt genom det virtuella rummet – vilket bara i sig, är en fantastisk innovation.

Jag försöker också att skapa ett klimat som uppmuntrar till frågor och dialog genom att vara respektfull oavsett frågans karaktär. Att det inte finns några dåliga frågor må vara en kliché, men klichéer är klichéer för att det finns en hel del sanning i dem – också det är en kliché, men i slutändan kommer vi ha glömt frågan för den och svaret har blivit självklarheter eller verktyg i vidare och djupare analys.

Jag strävar efter att ha en tydlig struktur i min undervisning och jag redovisar alltid inledningsvis hur momentet är upplagd och vad det kommer att innehålla. Under resans gång är jag noga med att vara tydlig med vilket avsnitt som avhandlas och jag förklarar vad målen med kursen är och vad som kommer att krävas av studenterna. Jag ser det som en av de viktigaste uppgifterna att hjälpa studenterna att, utifrån målbeskrivningen, sortera ut och klargöra den mest relevanta kunskapen och att underlätta studentens inläsning och bearbetning av det jag uppfattar som svårast. Detta gör jag genom att hänvisa till ännu en kliché: less is more, dvs. att fokusera på att förmedla förståelse snarare än att försöka få med så mycket stoff som möjligt. Sedan ska man inte underskatta repetitionens betydelse – upprepningar stärker och befäster den nya kunskapen och där kommer formuleringskonsten in som styrka – jag tror att det inom alla litteraturvetare bor en liten författare och att kunna förmedla samma sak på två helt olika sätt är fascinerande.

Jag tror på djupinlärning och förståelse genom kvalificerad återkoppling (repetition) vilket jag uppnår genom att implementera min egen syn på kunskap och inlärning i undervisningen. Detta gör jag genom att använda mig av en pedagogik som förenar teori och praktik. Jag är gymnasielärare med en Magisterexamen i litteratur och en B-uppsats i teoretisk filosofi i ryggsäcken, jag har i samma ryggsäck över 10 års erfarenhet av att jobba med barn och ungdomar. Jag kan människor rätt så bra för jag psykologiserar gärna, men jag tror inte blint på teorier och föråldrade traktat. Det är relativt lätt att reproducera kunskap, däremot är det mycket svårare att skapa ”ny” kunskap. Målet är förstås att inte luta sig enbart mot det ena eller det andra, utan ta till sig av det sagda för att säga något och av det sagda kunna dra slutsatserna att det skett en utveckling. Problematiseringens kärna är att utgå från axiom och dra slutsatser för att sedan återvända och ifrågasätta axiomen och avslutningsvis revidera slutsatserna.

Idag värderas teknik och matematik högt och år efter annat har humaniora nedvärderats och då förlorat marknadsandelar i den vetenskapliga världen. Om man ser till själva samhällsnyttan så skulle världen kunna vara en mycket bättre plats om det fanns fler humanister än teknokrater, men jag ska inte sysselsätta mig med pajkastning utan vill istället peka på humanioras insats som samhällsutvecklande.

Inom humaniora handlar det främst om idéer. Och liksom inom historien där vi har historien att falla tillbaka på för att förstå vår samtid och i vissa fall förutsäga framtiden, finns inom litteraturvetenskapen en liknande nyttoaspekt. På sätt och vis sysslar den med det allra viktigaste av allt. Vad är viktigast av allt för oss människor förutom de mest basala behoven? Språket, uttrycket och upplevelsen. Dessa tre kan spjälkas ner i underkategorier: språket leder till en djupare och vidare begreppslighet som stärker vår förmåga att uttrycka oss så exakt som möjligt och också vidga vårt perspektiv – utöka vår världsuppfattning. Detta uttryck ger oss möjlighet att säga det vi vill säga och också ha mer att säga till om. Till sist: upplevelsen som får oss att känna oss själva och andra människor bättre – vi utvecklar de egenskaper som utgör en sann människa. Säg den pryl som gör oss mer mänskliga; mobiltelefonen? Litteraturen gör oss mer mänskliga och därigenom blir vi bättre människor, men vi får inte vara rädda för att förlora oss i riddarromaner för där finns en skönhet som bara kan nås genom litteraturen. Väderkvarnarnas hot är bara en illusion och teknokraterna kan utveckla dem i all oändlighet, men kommer aldrig att nå den innerlighet som finns i litteraturen.

 

Texten i Word-format

 

Joni Stam (2012)