 |
Vantrivsel i skolkulturen |
I samband med medarbetarsamtal och en betungande arbetsbörda i slutet av VT16 skrev jag en text som uttryck för mina känslor. Texten var skriven i affekt och uttryckte min frustration över min arbetssituation.
Denna text skickade jag till Dalarnas tidning (DT) och Skolvärlden som insändare och fick den publicerad i DT 1/6-16. Insändaren var ingen typisk insändare och flertalet kollegor reagerade:
"Hej! Känner igen mig. Poetisk. Jag skulle aldrig välja att bli lärare om jag inte redan var det. Men jag älskar lärararbetet. Avskyr känslan av vanmakt, inte räcka till, bristen på respekt för vårt arbete."
"Bra skrivet Joni! Kämpa på!"
Hej Joni, jag håller fullständigt med - ibland känns det som om man är under vatten och bara nästippen sticker upp!"
"Så bra :-) "
"Det är tungt att vara lärare, jag håller fullständigt med. Vi lärare måste gå ihop och jobba för en bättre arbetsmiljö!"
"Hej, du borde bli fackligt aktiv för då kan man påverka!"
Reaktionerna fick mig att fundera över vad jag egentligen ville med texten och skrev därför ett förtydligande som jag skickade till min rektor som inte hade förstått "insändaren". Detta appendix skickade jag också till Dalarnas tidning (DT) och Skolvärlden. Något senare skickade jag också in en en replik till appendix och fick till svar att texterna var allför långa och behövde kortas ner avsevärt för att fungera över huvud taget inom tidningens ramar.
Här nedan presenterar jag texterna i sin helhet för jag vägrade kompromissa.
Vantrivsel i skolkulturen / Insändare |
 |
Skolan är min vattenpöl
Jag är bara en lärare, men känner mig som en djuphavsfisk i en vattenpöl. Pölen är mycket liten, vattnet är grunt och det är mycket grumligt. Jag ser knappt handen framför mig och kipar efter syre för tillvaron är så syrefattig. För en stund drömmer jag mig bort... till de öppna haven, de outforskade djupen och tappar andan vid mötet med den vida horisonten. Havet finns där; också morgondagens skola finns där. Och dit vill jag!
Jag vill se mig själv som en lyktfisk som lyser upp för alltför många lärare befinner sig i ett mörker. Många stannar upp vid det omöjliga och bara ser problem. Jag tror att vi lyfter och belyser motgångarna på fel sätt och att negativ inställning, misstro, besvikelse, cynism och känslan av vanmakt upptar alltför mycket av lärarnas energi så att de inte längre orkar ta itu med det som verkligen är viktigt: att ge sig ut på de vida haven och utforska och framför allt utveckla morgondagens skola!
Stundtals, när jag möter all negativitet, omvandlas jag till drakfisk: kämpar för att ändra en styvnackad organisation med en lika stelbent lärarkår under sig. Detta har gett mig insikten att jag inte själv kan förändra, inte heller bör göra det för jag har kämpat många slag och förlorat väldigt många. Thomas Edisson har sagt: ”Nej, jag har inte misslyckats. Jag har kommit på tvåtusen sätt att inte göra en glödlampa". Jag har också kommit på tvåtusen sätt att inte skapa morgondagens skola. Men jag har dock med tiden blivit allt mer pessimistisk för det har också mörknat för mig nu. Jag ser knappt något där jag ligger i den grunda, brungrumliga vattenpölen.
Det är ju så att även den mest högljudda revolutionären tystnar till sist. Idag är jag trött på att kämpa och nu känner jag mig inte som något annat än en marulk på väg att kantra och flyta upp till ytan; med magen mot himlen ligger jag i en vattenpöl, kipar efter andan och väntar, bara väntar på morgondagens skola som med all sannolik inte kommer i morgon.
Sign. Joni
Vantrivsel i skolkulturen / Appendix till insändare |
|
En tro på lärandets fantastiska möjligheter har hos mig varit en drivkraft varje gång jag hamnat på en ny arbetsplats och varje gång tror jag att jag kan påverka, ändra och framför allt utveckla skolan. Varje gång bemöts jag av misstänksamhet och min iver uppfattas som besvärlig; min vilja att förändra och framför allt förbättra ses inte som en positiv vind som skulle kunna blåsa rent i skolkorridorerna utan som ett oönskat oväder. Jag skulle vilja få bort all negativ energi som impregnerat väggarna, men mina ansträngningar räcker inte, för ensam är allt annat än stark!
Många lärare är trötta, besvikna och bittra vilket tyvärr projiceras vidare på kollegor och elever; denna negativa energi dränerar även den mest hängivna och ambitiösa läraren till slut; de mals ner av uppgivenhetens valsar och pulvret blandas ut i rådande surmjölkskultur.
Där fanns ingen lyhördhet eller vilja, eller ork att förändra en skolkultur, vars tyngd skapade vantrivsel. Vissa hade resignerat; gett upp och anammade en likgiltighet, andra blev cyniska och vissa blev arga och spred sitt missnöje med outtröttlig iver, ett missnöje som övergick från symptom till självändamål. Denna potpurri gjorde att många mådde allt sämre för bland dessa fanns också de som ville göra skolan bättre; men många blev sjuka i denna miljö, denna skolkultur som alltfler började vantrivas i.
En negativ energi drar igenom korridorerna på skolan. Vi måste öppna fönstrena! Öppna upp och välkomna nytänkande istället för att gräva ner huvudet i problem eller lapa i oss den sura mjölken. Vi måste ifrågasätta rådande system, kränkande jargong, hämmande normer och negativt förhållningssätt! Sätt igång att jobba för morgondagens skola för gårdagen finns inte längre.
Men jag blir lamslagen av all administration och framför allt missriktad energi på det som inte bör prägla lärarnas och elevers arbetsdag. Skolledningen och lärare måste återerövra kontrollen och framför allt själva bli mer styrande för utan tydlighet löses både samhälle och skola upp. Goda ledare, folkbildare, positiva förebilder, kulturförmedlare, sanna traditionsbärare och visionärer och förnyare behöver stå upp, premieras och ges mandat att förändra! Dessa skolledare och lärare är skolans sanna hjältar och de behövs för att förändra skolan!
En lärares arbetsdag ska utgöras av yrkets huvudsakliga sysslor som är ledarskap, lärande och pedagogiskt arbete. Och en elevs dag ska präglas av lärande, känslan av gemenskap och personlig utveckling och mognad. Idag är lärarens huvudsakliga sysslor kontroll, administration och värdering/betygsättning.
Efter ett tag började en inre konflikt växa fram inom mig. Konflikten mellan att acceptera det rådande som jag inte kunde påverka och det begränsade mandat jag hade som (ny) lärare som var mer begränsat än vad jag inledningsvis hade trott. Därför blev jag som de andra: ännu en lärare som resignerat. Jag gav faktiskt upp och hoppades på att någon annan skulle börja bråka som jag bråkat och som jag kunde haka på.
Vantrivsel i skolkulturen / Replik till appendix |
|
Replik till "Vantrivsel i skolkulturen"
När jag blev färdig lärare var min ambition att bli bra, kanske inte bara bra utan bland de bästa och jag jobbade hårt för att bli bättre än bra för jag var allt annat än en bra lärare när jag började som gymnasielärare för sex år sedan. Först ville jag lära mig hur man är som lärare i ett klassrum och hur man planerar och genomför lektioner samt lära mig allt annat som ingår i jobbet som lärare. Därefter blev jag intresserad av själva lärandeprocessen och fördjupade mig i pedagogiska modeller och slutligen lyfte jag blicken ovan klassrummen och funderade över skolans organisation, alltså skolutveckling; och nu ville jag inte bara vara lärare utan också skolutvecklare. Och vara med och utveckla framtidens skola, men ganska snart upptäckte jag att mina strävansmål var alltför högt satta och att en perfekt skola är en utopi - och som med alla utopier är det omöjligt, men jag gav inte upp för kan jag inte göra den perfekt kan jag i alla fall göra den bättre.
Jag är lärare i en gymnasieskola i Mellansverige och har under min tid som lärare jobbat på sju olika gymnasieskolor och bara det visar på hur absurt det kan vara att etablera sig som lärare. Varje gång jag bytt arbetsplats möts jag av en skolkultur som är infekterad och destruktiv. En skolkultur som genomsyras av en uppgivenhet marinerad i både cynism och avsaknad av entusiasm. Poängteras bör kanske att det varit ständiga besparingar de senaste sex åren.
Efter att ha hoppat runt på åtskilliga skolor och upplevt skolkulturen på olika skolor började jag få insikt i hur det såg ut i skolan rent generellt. Jag upplevde ganska snart vilka svårigheter och problem skolan drogs med. Jag upptäckte att det såg snarlikt ut på de olika skolorna; bara personalen var ny, problemen desamma; skolorna drogs alltså med snarlik problematik vilket fick mig att fundera varför det förhöll sig på det viset och varför skolan inte var så bra som den kunde vara och varför många lärare och elever vantrivdes i skolkulturen.
Och ganska snart insåg jag att det främst handlade om att hitta rätt balans mellan det styrande och det styrda, mellan stat och kommun, mellan kommun och skolledning, mellan skolledning och lärare och mellan lärare och elev. Vi börjar högst upp i “skolkedjan”: Skolverkets styrning som är riktgivande för skolans lärande och kommunens krav på verksamhetens ekonomiska ramar (och delvis rykte i jämförelse med andra kommuners skolverksamhet). Skolverkets styrning är rigid fastän tolkningen överlåts till pedagogerna; både skolledare och lärare och här möts alla åsikterna och resultatet kan se väldigt olika ut på olika skolor. Och de ekonomiska ramarna skiftar beroende på elevunderlag och/eller kommunens och skolans prioriteringar.
Enligt egen mening, ligger det huvudsakliga problemet inte i Skolverkets eller kommunens styrning; styrdokumenten ger upphov till oliktänkande, men vi måste acceptera att tolkningen av dem kommer att skilja sig mellan skolor, mellan skolledare och mellan lärare. Det är ett faktum som inte alls behöver vara fel för förutsättningarna för olika kommuner, olika skolor och olika elevgrupper ser olika ut och detta bör med fördel färga tolkningen. Skolan kan inte vara lika, men den kan vara likvärdig och då måste varje skola skissa fram sitt egna unika upplägg. För behovet för just den kommunen, den skolan, den elevgruppen ska vara styrande, inte tvärtom.
Skälet till rådande vantrivsel i skolkulturen är inte styrdokumentens fel fastän många lägger skulden där, inte heller primärt skolledningens fel som en stor del av lärarkåren anser vara skuld till rådande missförhållanden, utan skälet till rådande skolkultur är otydlig arbetsbeskrivning och att alltför många inte kunnat acceptera och leva upp till den “nya lärarrollen” och kampas med uppdrag och identitetsfrågor istället för lärande. Något annat som också gått före skolfrågor som pedagogik, ledarskap och lärande är det allt mer spridda missnöjet bland skolledare och lärare i och med den absurda arbetsbelastningen som drabbat båda grupper. Många klagade, ännu fler hade resignerat och vissa drog igenom korridorerna som vilsna spöken. Här är förstås de ekonomiska ramarna alltför snåla vilket får uppenbara konsekvenser, men tyvärr kan vi inte rå över detta utan måste se hur vi ska göra skolan bättre utan att kräva större ekonomiska anslag. Alltså måste vi acceptera både Skolverkets och kommunens styrning vare sig vi gillar det eller inte!
För att nå en bättre skolkultur måste rodret läggas i händerna på dem som har mandat att styra, vilket inte betyder att övriga inte kan och därför inte ska medverka, men man måste se till att alla vet vad som gäller så att det blir så bra som möjligt. Men att ha för många kockar som rör i samma soppa är ingen bra lösning, däremot är en bra lösning med kockar som vet vad de ska göra och känner delaktighet och framför allt meningsfullhet vilket uppmuntrar dem att utöva och kultivera sin expertis på bästa möjliga sätt inom sitt specifika område som i flesta fall är det pedagogiska arbetet. Detta kan anknytas till Kasam som är ett begrepp som myntades av Aaron Antonovsky och innebär känslan av sammanhang vilket har en hälsobringande effekt, samt en framgångsfaktor som gynnar en organisations framgång och utveckling.
Alltså måste arbetsfördelningen, med betoning på fördelning, bestämmas och framför allt förtydligas! Lärarnas uppdrag ska förtydligas och skolutveckling ska delegeras så att skolans interna expertis används! En lednings främsta uppgift är alltså att sätta rätt arbetskraft på rätt plats och inte själv ta alla beslut. Det är inte en diktatur eller toppstyre som är eftersträvansvärt. Många ska vara delaktiga vilket stärker relationen mellan skolledare och lärare och mellan lärare och elever. Framför allt förtroendet emellan dem på skolan stärks och skapar meningsfullhet och känsla av tillhörighet hos individen, vilket i sin tur främjar gruppen. Det är viktigt att inte alienera människor genom att begränsa deras medbestämmanderätt och möjligheten att påverka och förändra. Här kan man återigen se en koppling till Kasam. Tydlig styrning och känslan av medbestämmanderätt, ansvarstagande och känslan av meningsfullhet ska därefter sippra ner till elever och på så vis närmar vi oss en mer sund och framför allt modern skolkultur som många fler kan trivas i.
Därför måste vi rikta om våra ansträngningar och börja om från början: hur ska vår verksamhet utformas och vad är våra mål och vilka förutsättningar gäller för att vi ska nå våra mål? Den negativa energin ska omvandlas till positiv genom att ansträngningar måste läggas på delaktighet, ansvarstagande, känslan av meningsfullhet, tydlighet och framför allt måste ett ramverk vad gäller styrning och uppdragsinnehåll sättas upp. Många kommer att inledningsvis tycka att detta bara är ytterligare en ökad arbetsbörda och visst är det det, men den måste till för att lärarnas arbetssituation ska bli bättre och att skolkulturen blir mer trivsam i morgondagens skola. En skola som jobbar med pedagogik, ledarskap och framför allt lärande.
Vantrivsel i skolkulturen / Innehållsförteckning |
|
Joni Stam (2016)