Brev till gymnasiechef

När jag började på Hagagymnasiet HT15 hade jag stora förhoppningar för Lugnetgymnasiet höll på att gå under av de strama ekonomiska besparingskraven och många lärare drabbades hårt av neddragningarna. Det kändes som om jag kunde få tillfälle att etablera och sprida min pedagogiska vision i Borlänge och min iver att förändra och framför allt förbättra skolvärlden var på topp. Efter anställningsintervjun med rektorerna på Haga kändes det som om jag skulle kunna jobba med IKT, skolfrågor och lärande och vara med att utveckla Haga, men ganska snart stötte jag på motstånd som inte släppte under hela min tid på Haga.

Låt mig förklara:

För det första blev jag besviken över att jag inte fick något som helst inflytande i IT-arbetet på skolan. Något som jag trodde att jag skulle få jobba med. Jag var förvisso med i PRIO-gruppen och kämpade hårt med en av de viktigaste frågor som finns i en större organisation: informationsflöden, men det hände inget! Ledningen borde här ha styrt mer, enligt egen mening. Och under arbetet fick jag erfara något nytt; ett allmänt ointresse och passivitet hos många lärare och jag kände att jag fick agera “tillrättavisande lärare” för mina kollegor och försöka få dem att bli mer aktiva vilket var en helt absurd situation. Kollegorna var inte alls engagerade i frågan och ansåg att PRIO-arbetet var onödigt och nu i efterhand förstår jag dem mer.

Men denna aviga och undflyende inställning var något som också fanns hos många elever och jag tror att elevernas inställning påverkat lärarnas och vice versa. Haga behöver med andra ord jobba mer med att få både elever och lärare att bli mer intresserade och engagerade; annars kan ingen skolutveckling ske. Att som elev gå på lektion och som lärare hålla föreläsningar och ge betyg är relativt enkelt, men utmaningen för eleven ligger i att vara aktiv på lektion och bidra till att göra dem bättre och för lärare att aktivt arbeta med lärande och undervisa så att elever inte bara lär sig något utan också växer både i sitt lärande och som människor.

För det andra hamnade jag i ett arbetslag (Handels) där eleverna av flertalet lärare sågs mestadels som en börda och fick inget som helst stöd av rektorn för att hantera en situation i arbetslaget som blev allt mer infekterad. Nu har det blivit bättre på Handels i och med att en person slutade. Jag vet att rektorns arbetsbörda var orimlig läsåret 1516 och min var det faktiskt inte, men jag var tvungen att avsätta energi på fel saker som fick mig att bli allt mer trött, desillusionerad och jag började tappa styrfart. Till slut fick jag nog och lämnade Handels arbetslags rum på eget bevåg och flyttade till Ekonomiarbetslagets rum och till en början var det väldigt skönt att komma till ett helt annorlunda arbetsklimat för där försiggick det faktiskt pedagogiska samtal, vilket det inte gjort på Handels.

Nu kändes det bättre och jag laddade om, men stötte ganska snart på problem från ledningens sida utifrån ett organisatoriskt perspektiv då jag innan sommarlovet fick en mycket preliminär tjänstefördelning som kastades om totalt vid terminsstart. Början av läsåret fick jag alltså “bråka” för att få behålla en grupp i Svenska som jag hade läsåret innan. Eleverna gick till och med till ledningen och protesterade mot beslutet att de skulle få en annan lärare. Jag fick behålla klassen vilket är det bästa som hänt på Haga. Jag fortsatte också att kämpa för att få de grupper som jag trodde att jag skulle få innan sommarlovet, men förgäves och jag tilldelades en grupp i Svenska på Handels och Sam istället. Utgick ifrån att jag skulle tillhöra Ekonomiarbetslaget, men fick bara en kurs inom programmet! Jag blev utspridd på tre program med ett individuellt val. Min tjänst blev som ett ***** lapptäcke: katastrof!

Och för det tredje det som fick bägaren att till slut rinna över var Hagas skollednings agerande i anknytning till lärarlyftet; en av rektorernas medarbetarsamtal med min kollega Krister (som fick mig att skriva ett kritiskt mejl till hen och du fick en kopia) och det förlorade förtroende hos min chef för mig som lärare i och med att inte heller jag fick ta del av lärarlyftet. Sedan upplevde jag att efter varje gång jag pratat med hen fick det mig att tveka om jag var en bra lärare eller inte. En rektor ska få sina lärare att växa, men hen fick mig att krympa vilket gjorde att jag inte kunde vara kvar på Haga för jag kände mig inte uppskattad av min chef och då funkar det inte. Hen är tyvärr inte bra på att lyfta lärare, något jag blivit varse om när jag pratat med kollegor på Haga. Och många var kritiska mot hens sätt att leda både skola, lärare och lärande, men det här brevet är inte kritik mot hen för hen gör så gott hen kan, men skälet till att jag lyfter hen här är att hen var ett av skälen till att jag sa upp mig.

Något som också avgjorde mitt val att avsluta min anställning på Haga var att jag inte fick följa med på SETT-mässan med IT-gruppen och inget stöd för att kunna söka Aspirantutbildningen (Region Dalarna) som skulle ta 10% av min arbetstid i anspråk.

Det som är sorgligt är att jag sagt upp mig två gånger i mitt liv och båda gångerna är från gymnasieskolor i Borlänge. När jag sa upp mig från Hushagsgymnasiet var personalens inställning till elever ett av skälen till att jag sa upp mig därifrån: lärare som inte tycker om elever och bara ser dem som nödvändigt ont. Andra skäl till uppsägningen då var att få jobba på ett teoretiskt program i Falun, den högre lönen och kortare arbetsresa förstås. Skälen till att jag säger upp mig den här gången är inte desamma, utan det handlar mer om förtroende och ett bristande ledarskap på Hagagymnasiet. Sedan är det den högre lönen och kortare arbetsresa förstås, men arbetsbördan är också tyngre idag, men det största skälet till min uppsägning är egentligen besvikelsen över att mina kompetenser inte uppmärksammats! Och att jag från ledningens håll ansågs som en av de sämre lärarna på Haga i och med att jag inte fick del av Lärarlyftet!

/ Joni

Joni Stam (2017)